Hej.

  Jag ?r, eller snarare, ”var”, Kalle Blomkvist. Spara sk?mten till senare, jag har en historia att ber?tta.

  Allt b?rjade en m?rk sommarnatt i augusti. Jag och min k?raste var ute och gick i den atmosf?rsiska parken i Malm?.

  Var k?rlek var passionerad, het och stark. Natten var ung, s?som oss b?da.

  Den stj?rnklara natten verkade kalla p? oss genom den m?rka avgrunden vi kallar yttre rymden.

  Men ingen varar f?r evigt. Jag vet inte var det kom ifr?n, men jag blev skuten. Av vad ?r jag ?nnu os?ker, men jag var s?ker p? att det inte var n?got m?nskligt.

  Fast i tiden, s? s?g jag samma om?nskliga attack omfamna min ?lskade. Hon f?ll till marken med ett duns. Att jag h?ll p? att bl?da till d?ds betydde inget.

  Min syn svartnade men det ?ndrade inte faktumet att allt jag undrade var”varf?r?”

  varf?r beh?vde vi b?da d?? Kunde inte jag vara nog?

  Jag han inte t?nka mer innan jag k?nde hur det jag kallade kropp f?rsvann, armar, ben, ingen k?nsla var kvar.

  Allt som var kvar var ”jag”.

  ett jag utan det som gjorde mig till ”mig”.

  Men livet hade inte gett upp p? mig.

  Mina ?gon ?ppnades till en ny v?rld, en v?rld som jag k?nde igen.

  Den var svart, men ?nd? vit.

  F?rgglad men ocks? gr?.

  Allt men ocks? inget.

  Mina ?gon f?rstod inte, inte f?r att jag hade n?gra.

  En m?rk r?st svarade mina m?nga undringar.

  V?lkommen

  Jag var stum. En s? stark, ?nd? lugnande r?st fyllde tomrummet.

  Du skall ej d? ?nnu

  Sade r?sten, min sj?l s?som gummi formades till dess vilja, vad det nu var.

  Ditt liv skall forts?tta, men ej h?r

  och med det s? k?nde jag hur jag blev borttagen fr?n d?r jag var, dumpad n?gon annanstans.

  Det jag h?rde d? skakar mig fortfarande, djupt in i min sj?l.

  N?r jag ?ppnade mina ?gon s? var jag i ett nytt st?lle.

  Min syn var suddig, men jag tycktes kunna se n?got.

  En suddig siluett h?ngde ?ver mig som ett sp?ke.

  Jag hade reagerat starkare om det inte varigt f?r faktumet att min kropp k?ndes f?r tr?tt.

  Jag hade k?nsel i hela kroppen, min h?nder r?rde sig s?som jag ville, men allt var tungt.

  Inte enns mina ?gonlock villa h?lla sig ?ppna, utan f?ll s? snart jag slutade f?rs?ka.

  N?r d? v?rlden blev m?rk f?ll jag i djup dvala.

  Det liv jag levde i denna nya v?rld var ett simpelt s?dant.

  Find this and other great novels on the author's preferred platform. Support original creators!

  Min familj var inte av adel, men vi var inte djupa i skuld heller.

  Vi handlade i sprit, en handel jag snart skulle ?rva.

  Det var gryning.

  Dagen hade bara b?rjat, men jag var van.

  Att ?ka omkring i landet mellan byarna och s?lja sprit kan verka vara en omoralisk sak att g?ra, men s? som jag funnit det s? ?r det det ?nda som h?jer deras hum?r i s?nna h?r m?rka tider.

  Aja, dagen var som vanligt.

  Genom Staffanstorp, upp mot Hofterup, f?rbi Borgeby, och sedan in i Bjerred.

  Det var d?r det h?nde.

  Jag stannade h?starna och hoppade av. Byborna m?rkte min n?rvaro men kom f?rst efter ett litet tag.

  De flesta k?nde mig v?l, jag ?ker ju f?rbi n?gra g?nger om ?ret, s?klart dom k?nner en.

  ”tjenare, Bj?rn!”

  ”god morgon, Pelle, sugen p? lite Whisky?”

  vi pratade ett tag om v?dret och andra sm?saker, men avslutade n?r de andra byborna kom.

  ”har du det?”

  ”min mor t?nkte ocks? ha litte, hoppas du har nog...”

  ”hur mycke vare nu f?r en?”

  fr?ga de alla. Jag svarade hurtigt med:

  ”Jad?, Jad?, jag har det. En hel bunt Whisky, redo att k?pas. Hur mycket? Tja, bror p? hur du t?nkte k?pa. Tio n?var havre f?r en men bara arton f?r tv?. K?p nu eller k?p aldrig.”

  jag h?ll inne ett litet skratt ?t mitt eget lilla sk?mt.

  De flesta hade tagit med sig p?sar med havre, korn och s?dant.

  Hm?

  d? h?nde det. Jag s?g den inte f?rst, men p? en kulle sis?d?r tio tjugo meter bort, satt en kanin. En brun, liten kanin.

  Jag k?nde det. Jag vet inte hur, men jag k?nde n?got.

  Som att ett sp?ke drog f?rbi mig. Vart m?rkte jag snart.

  Jag v?nde mig omedelbart mot k?llan av det hela.

  D?r.

  Kaninen.

  Det var n?got med den.

  Dess djupa, svarta ?gon stirrade in i mina.

  In i min sj?l.

  Pl?tsligt st?llde den sig p? tv? ben, inte f?r att den inte hade suttit upp innan, men nu...

  det h?ll sina armar i luften och skakade p? sitt lilla huvud.

  En h?gst oroande r?relse.

  De andra byborna m?rkte nu ocks? den lilla varelsen.

  Jag vet inte hur, men det var nu jag m?rkte hornen.

  Ytterst sm? men ?nd? horn.

  Jag f?rstod direkt.

  En Jackalope.

  Jag visste vad den ville ha.

  Jag gick bort till Whiskyn och tog tag i en flaska.

  Jag visste inte om det skulele funka, men jag pekade p? flaskan och sedan p? kaninen, i hopp om att den skulle f?rst?.

  Dess svans b?rjade vifta, och huvudet nickade, vilket jag endast kunde ta som ett ”ja”.

  Jag tittade p? flaskan.

  Det var inte billigt med Whisky.

  Jag beh?vde ocks? leva p? n?got.

  Jag skakde p? huvudet, pekade p? flaskan och sedan p? byborna.

  Jag borde aldrig ha gjort n?got s?dant.

  Kaninens ?ron f?ll bak.

  En kylig aura spred sig som ett virus genom luften.

  Det k?ndes som att marken fr?s till is.

  Det var nu jag m?rkte det.

  Gr?s, sm?sten, marken sj?lv sv?vade i luften.

  Kaninen var inte l?ngre n?gon kanin.

  Det var en mytologisk best.

  ingen m?nniska b?r ens r?ra den.

  Den r?rde sig d?, ett steg fram?t.

  Jag tog tv? steg bakot.

  Innan jag sj?lv blev del av den kyliga atmosf?ren h?ll jag upp h?nderna.

  Alla varelser b?r f?rst? detta tecknet.

  Jag borde aldrig ha sett ner p? den.

  Jag kastade Whiskyflaskan till besten, och innan den f?ll till marken, s? hade allt gr?s som virvlade runt kaninen format n?gon sorts korg som l?tt f?ngade flaskan.

  Den v?nde sig om och sprang iv?g, flaskan sv?vandes ?ver den.

  Jag f?ll ner p? marken.

  Byborna tog djupa andetag.

  Whiskyn blev s?ld, folk tog sig till vara och jag for vidare.

  Jag ?verlevde.