Otilia gick och lade sig tidigt den kv?llen. Egentligen var hon inte tr?tt, men Simon ?vertalade henne att kroppen m?ste vila om s?ren skulle l?ka. Efter nyheterna hade hon ringt sin mamma. Hon stannade hos n?gra v?nner. Otilia k?nde sig l?ttad n?r hon h?rde hennes r?st och hoppades att de inte skulle r?ka ut f?r n?gra ‘?terv?ndare’ som kom efter dem. Det verkade ganska osannolikt, men man visste aldrig. Fler och fler b?rjade f?rsvinna, och det verkade inte kunna stoppas. Otilias hj?rta slog tunga slag mot hennes br?stkorg n?r hon t?nkte p? vilken situation v?rlden befann sig i. Det var ju om?jligt, egentligen. Men det h?nde ju. Kunde Simon ha r?tt? Att de levde i ett spel? Otilia t?nkte p? n?r hon tagit bort stegar ur poolerna och tagit bort d?rrar fr?n brinnande k?k f?r att se Gimsarna d?. Men det hade aldrig h?nt i hennes egen v?rld att det funnits ett k?k brunnit som varken hade d?rr eller f?nster, och var man i poolen utan en stege kunde man alltid kl?ttra upp p? kanten. Men om. Om han hade r?tt. Otilia svalde h?rt. Det raspade i halsen och hon hostade till. Kanske skulle de Glitcha allihop. Eller s? skulle hon se alla hon ?lskade f?rsvinna f?r att komma tillbaka och m?rda henne.

  Om hon f?rsvann nu, hur skulle Simon reagera? Han skulle aldrig skada henne. Inte ens om hon… Men han m?ste. Om hon f?rsvann m?ste han d?da henne. Om inte hon d?dade honom f?rst. Tanken fick halsen att stocka sig och det blev sv?rt att andas. Det kunde inte ske. Det skulle inte f? h?nda. Men om hon Glitchade skulle hon f?rmodligen inte kunna hindra det. Hon skulle inte ha n?gon kontroll alls ?ver vad hon gjorde. Men det hade hon nu. Otilia kunde l?sa det nu, innan det blev ett problem. Alla skulle ju d? i alla fall. Bara att det skulle vara hon som tog beslutet om det innan det togs fr?n henne. Otilia drog in ett djupt andetag och satte sig upp. Hon kn?lade in f?tterna i tofflorna och blundade. Det var r?tt beslut. Det enda beslutet, egentligen. Det enda som spelade roll i den h?r galna v?rlden. Hon reste sig sakta upp. Benen k?ndes n?stan f?rlamade under henne, och benen vek sig n?stan n?r hon b?rjade g?. Hon ?ppnade d?rren f?rsiktigt och sm?g ut i hallen.

  Simon satt med h?rlurarna p? framf?r datorn. Hon tog ett steg in i vardagsrummet men hejdade sig. Han skulle aldrig l?ta henne g?ra det som beh?vde g?ras. Kontorsstolen knarrade l?tt n?r han r?rde sig och Otilia drog med handen efter kinden f?r att stryka bort t?rarna. De var inte v?lkomna, inte nu. Hon ville se hans ansikte en sista g?ng, men ist?llet v?nde hon sig om. Pl?stret som lossnat av t?rarna fastnade under hennes toffel p? v?g mot badrummet. Konstigt nog k?nde hon ingen som helst sm?rta av s?ren och bl?m?rkena. ?ntligen en sak hon kunde g?ra r?tt. Simon var v?rd att leva.

  Otilia kn?ppte p? kranen i badrummet. Speglarna immade igen av v?rmen och det tog tid innan vattnet n?dde halvv?gs upp i badkaret. Under tiden satt hon p? toalettstolen med rakbladet och t?nkte. Hon drog rakbladet g?ng p? g?ng mot tummen, utan att k?nna n?got. N?gra bloddroppar landade p? badrumsmattan och sj?nk in i det svarta tyget. Om n?gon av dem skulle ?verleva s? ville hon att det skulle vara Simon. Ja, det var r?tt val. Samtidigt skulle hon komma ifr?n det h?r och allt annat som h?nde i v?rlden. Och Simon skulle leva. Om hon sj?lv Glitchade skulle han beh?va d?da henne. D?da hennes barn. Deras barn. Det var inte v?rt risken. Det skulle f?rg?ra honom. Hon brydde sig inte om att torka tummen innan hon kn?ppte av vattnet. Otilia rullade upp ?rmarna p? pyjamasen, tog tag i rakbladet och s?nkte armarna ner i det varma vattnet. Hon h?jde rakbladet n?gra centimeter f?r att g?ra ett snabbt snitt mot underarmen. Hon blundade och log. Minen byttes snabbt ut mot r?dsla n?r hon pl?tsligt lyftes upp och rycktes bak?t. Simon h?ll henne runt midjan. Chocken ?ver att n?got st?rde henne fick henne att sl?ppa rakbladet. Det klirrade mot badkarskanten och ramlade ner p? golvet. Otilias blick landade p? Simons tofflor. Varf?r avbr?t han henne? Det var ju b?st s? h?r. Han h?ll henne s? h?rt han kunde mot sig. Hon m?ste f? tag i rakbladet, men hon kunde inte b?ja sig ner. Otilia vred sig f?r att komma loss. Med en kraftanstr?ngning v?nde Simon henne till sig och greppade hennes armar s? h?rt att hon ville skrika. Hans ansikte var f?rvridet av b?de gr?t och sm?rta. Som att n?gon torterade honom. Han skakade henne h?rt.

  “Otilia, vad fan h?ller du p? med?”

  Hon stirrade of?rst?ende p? honom, men kom sedan ih?g varf?r hon inte sagt hejd?. Hon skulle ju g?ra allt bra. ?nd? kunde hon inte f? ut orden mellan sina l?ppar. Simon kramade henne h?rt, och med en spark skjutsade han rakbladet in under badkaret d?r hon inte hade en chans att n? det.

  “Vad fan h?ller du p? med?” fr?gade han med bruten r?st och skakade henne fram och tillbaka.

  Otilia stammade. “O-om jag skulle d? kommer jag inte kunna skada dig. Det ?r b?st s?. Det ?r det, det vet du-”

  Simon gav henne en ?rfil och skakade henne ?nnu h?rdare innan han sj?nk ner p? kn? framf?r hennes f?tter. Han gr?t och hulkade om vartannat. Otilia visste inte vad hon skulle g?ra.

  “Jag skulle inte vilja leva utan dig, fattar du inte det? Jag skulle inte-”

  Utan att t?nka p? vad hon gjorde b?jde sig Otilia ner och kramade om honom. Dimman i hennes huvud skingrade sig l?ngsamt. Hon visste inte hur l?nge de suttit d?r, men det var som att n?got v?cktes till liv i henne igen. Det hon t?nkt g?ra var s? sj?lviskt. Otilia sj?nk ihop och hon gr?t med honom p? badrumsgolvet.

  Hon visste att Simon aldrig skulle f?rl?ta henne f?r det hon t?nkt g?ra. Hon hade aldrig f?rl?tit honom om han f?rs?kt g?ra samma sak. Men hur skulle det bli om n?gon av dem Glitchade? B?da visste att de inte skulle kunna skada den andra om det h?nde. Men vad kunde de g?ra? V?nta ut det och bli m?rdad av det som kom tillbaka i deras kropp?

  N?r de gick och lade sig tvingade Simon Otilia att avge ett l?fte till honom att aldrig f?rs?ka skada sig sj?lv igen och han lovade henne samma sak. Oavsett vad som h?nde m?ste de f?rs?ka uth?rda det och leva vidare, s? normalt som m?jligt. F?rhoppningsvis skulle det r?cka f?r att h?lla dem b?da vid liv. De diskuterade om vad de skulle g?ra om den andra Glitchade, men kom inte fram till n?got svar.

  Otilia vred sig under t?cket. Det var fortfarande m?rkt ute, men telefonen v?ckte henne. Vibrationerna som gick genom tr?et i nattduksbordet kunde v?cka vem som helst. Hon ville sova. Hon vred kroppen mot Simon, men den som ringde v?grade ge upp. Hon st?nade och lyfte upp mobilen.

  “Mm, Otilia.”

  “Otilia, ?ntligen! Man skulle ju kunna tro att du var d?d.”

  “Monica?” Otilia lyfte mobilen och kisade mot sk?rmen. Halv sex p? morgonen. “Ja, jag brukar sova vid den h?r tiden. Du ?r inte heller d?d.”

  “?h, du borde vara van nu. Och s?klart jag inte ?r d?d. Du kommer alltid med s? intelligenta kommentarer”, fn?s Monica.

  Otilia svarade inte. Hon hade god lust att bara kn?ppa av samtalet. “Var det n?got du ville?”

  “Of?rsk?md, som vanligt. Jag t?nkte s?ga att du inte beh?ver komma in till jobbet idag. Jag r?knade p?sarna i frysen, du stal fr?n jobbet.”

  Otilia sade ingenting. K?nde ingenting, mest tr?tt bara.

  Monica smackade med l?pparna. “Med allt som h?nder k?nns det inte som en bra idé att ha f?rskolan ?ppen. Speciellt med tanke p? vad som h?nde ig?r.”

  “Det ?r nog ett bra beslut.”

  “Kan du h?lsa Karin det? Hon trycker bort alla mina samtal. Har du h?rt talas om det? Det g?r inte en bra m?nniska. Hon borde verkligen l?ra sig hur man respekterar andra.”

  “Mmm”, suckade Otilia och himlade med ?gonen. Hon ville skrika tillbaka, men f?r det skulle hon beh?va vakna ordentligt.

  “Bra, d? vet jag att du fixar det. Jag kommer att ?ka bort ett tag. Du vet den d?r stugan jag och Lasse har i skogen? Det kommer f?rmodligen inte finnas n?gon t?ckning, s? bli inte orolig om du inte f?r tag i mig. Du kan v?l kolla om de har sagt n?got om mig i tidningen? Bra. H?r av dig om det r?tt snart, f?r d? kanske vi inte har hunnit till stugan ?n. Och s? g?r vi upp om det d?r med ?rtorna sen.”

  “D? vet jag. Var f?rsiktig.”

  “Jad?. Det ska bli sk?nt med lite semester.”

  Sedan lade Monica p? luren.

  Otilia str?ckte p? sig. Hon hade vaknat till av samtalet och k?nde hur en liten eld pyrde i henne som s?kert skulle ha varit ett inferno om hon varit tillr?ckligt vaken n?r Monica ringde. Hon ville n?stan ringa upp henne igen och s?ga det hon alltid h?llit tillbaka, men det skulle inte tj?na n?got till. F?rhoppningsvis skulle hon slippa h?ra r?sten p? m?nniskan igen. Otilia ?ngrade n?stan tanken. Det var en ?nskan som faktiskt skulle kunna g? i uppfyllelse. Trots att hon hatade sin chef visste hon inte om hon tyckte att Monica skulle f?rtj?na det. Eller hennes man. Han om n?gon borde slippa. Men kanske hade han v?ntat i ?r p? ett tillf?lle att d?da henne. Otilia kunde inte l?ta bli att fnissa lite. Hon hade sj?lv viljat gjort det n?gra g?nger. Igen kom realisationen att det kanske skulle h?nda. ?nd? kunde hon inte l?ta tankarna str?va dit?t. Hur de otroliga sk?mten faktiskt skulle kunna bli sanna.

  This book was originally published on Royal Road. Check it out there for the real experience.

  Otilia gick ut i k?ket och st?ngde d?rren f?rsiktigt bakom sig. Hon tryckte fingertopparna varsamt mot huden i ansiktet. De flesta av pl?stren var borta och huden k?ndes varm och ?m. Det var som att huden drog ihop sig i l?ngsamma pulseringar och det sm?rtade n?r hon masserade skinnet. Hon gick in i badrummet och t?nde lyset. Vad hon s?g i spegeln fick henne n?stan att b?rja gr?ta. Karin hade ljugit n?r hon sade att inget av s?ren m?ste sys. Simon ocks?. Han hade inte sagt n?got om s?ren. S?ret runt hakan var det som s?g v?rst ut. S?ret gick fr?n nedre delen av kinden till mitten av hakan och skinnflikarna satt inte ihop. Det skulle f?rmodligen bli ett v?ldigt stort och fult ?rr. Otilias ?verl?pp hade ocks? en spricka, men den skulle f?rmodligen l?ka ganska bra. Otilia drog med tungan ?ver t?nderna. Det k?ndes som att hon skulle sk?ra upp den d?r tanden g?tt av. Hon v?nde sig bort, ville inte se n?rmare p? resten av ansiktet.

  Otilia drog ett djupt andetag och stegade iv?g mot vardagsrummet d?r sakerna fr?n medicinsk?pet stod kvar. Hon plockade med sig dem till badrummet och b?rjade g?ra rent s?ren. Hon f?rs?kte vika s?rkanterna p? hakan f?r att se om hon kunde g?ra n?got, men det skulle inte g?ra n?gon skillnad nu n?r s?ret b?rjat l?ka. Eller kanske… Otilia satte ett pl?ster ?ver n?san, kinderna och ena ?gonbrynet, d?r s?ret definitivt skulle l?mna ett mindre ?rr. Sedan gick hon till medicinsk?pet i k?ket och letade. Hon hittade inte vad hon letat efter. Ist?llet tog hon med sig en kniv ur k?ksl?dan. Hon sanerade den genom att f?rst br?nna bladet och doppa eggen i sprit. Hon visste inte om det skulle fungera, men det kunde inte bli v?rre ?n det var nu. Otilia f?rde hakan s? n?ra spegeln hon kunde. Kniven gick l?ngsamt genom s?rskorpan och hon lirkade f?rsiktigt f?r att komma under den. Blod b?rjade sippra ut fr?n d?r hon skar, och hon f?rs?kte tr?nga undan sm?rtan med att t?nka p? det hon k?nt ig?r. R?da droppar rullade fr?n hennes haka ner i handfatet, och med en snyftning drog hon bort skorpan. Hon torkade snabbt s?ret med en bit toapapper och satte dit flera pl?ster, noggrann att de sp?nde tillr?ckligt f?r att s?rkanterna skulle g? ihop. Det skulle fortfarande bli ett ?rr, men det skulle f?rhoppningsvis bli mindre synligt nu n?r hon lappat ihop det b?st hon kunde. Hon st?llde in sakerna i medicinsk?pet igen och avslutade behandlingen med att sm?rja in hela ansiktet med en fet hudkr?m. Hon hade h?rt att det kunde minska risken f?r ?rr, s? det var lika bra att prova. Otilia fn?s n?r hon t?nkte p? det hon gjort. Hon hade alltid f?rs?kt intala sig sj?lv om att hon inte brydde sig om sitt utseende, men n?r man sk?r upp ett s?r f?r att minska ett ?rr s? m?ste hon nog medge att hon brydde sig lite i alla fall.

  Hon satte sig vid k?ksbordet och stirrade p? mobilen som l?g p? bordskivan. En timme sedan Monica ringde. Otilia snurrade p? den med ena fingret medan hon f?rs?kte komma p? vad hon skulle g?ra. Mobilen surrade till under hennes finger och blinkade till. Displayen visade att hon f?tt ett meddelande fr?n Karin.

  Hur m?r du? Lust att tr?ffas? Du f?r g?rna komma och dricka lite kaffe.

  Otilia log. N?r kan jag komma?

  Om tv? timmar kanske? ?r lite f?rv?nad att du ?r vaken redan nu :)

  Okej, kommer d? :*

  Otilia lade ifr?n sig mobilen igen och t?nde lyset i hallen. Hon k?nde lite p? pl?stren medan hon s?g sig om. Byr?n hade o?ppnad post staplad p? h?g och pennor l?g ?verallt. En smutsig kaffekopp stod n?ra kanten och skulle ramla i golvet om n?gon puttade till den, s? Otilia tog med sig den in i k?ket. Hon skulle kunna st?da, men hon k?nde inte f?r det. Diskh?gen l?g och stirrade p? henne, misst?nksam att hon skulle strunta i den en g?ng till. Otilia placerade kaffekoppen p? ett strategiskt st?lle i h?gen och gick d?rifr?n. Det kunde v?nta. De hade fortfarande flera rena bestick och tallrikar; diskh?gen kunde se skeptiskt p? henne s? l?nge den ville. Ist?llet gick hon in i vardagsrummet och satte sig framf?r teven. Det var ingenting speciellt som hade h?nt sedan ig?r kv?ll. Otilia blev n?stan lite besviken ?ver det. Intervjuerna rullade p? utan avbrott. Det verkade som att de beslutat sig f?r att de inte skulle s?nda annat ?n nyheter p? den kanalen nu. Hon funderade p? att byta kanal, men lade ifr?n sig dosan. Om n?got mot f?rmodan skulle h?nda ville hon inte missa det.

  Hon vaknade till med ett ryck n?r mobilen vibrerade p? bordet. Hon hade somnat till intervjun med vetenskapsmannen och skulle ha varit hemma hos Karin f?r tio minuter sedan. Karins meddelande var fyllt av oro och hon trodde kanske att Otilia f?rsvunnit precis som Nina. Otilia svarade snabbt att hon var p? v?g.

  Hon kl?dde p? sig, skrev en lapp till Simon om var hon tagit v?gen och lade den p? k?ksbordet. Sedan drog hon p? sig skor och fortsatte ut till bilen. Stan var kusligt tyst n?r hon k?rde genom den. Hon hoppades att det berodde p? att hon tog v?gen som gick runt centrum, inte genom. Dessutom var det tidigt p? dagen och m?nniskor hade blivit tillsagda att stanna hemma. K?nslan av att n?got inte stod r?tt till l?mnade henne inte, men med omst?ndigheterna kanske hon m?ste l?ra sig att leva med den.

  Hon parkerade bredvid Karins bil och ringde p?. Karin ?ppnade n?stan p? en g?ng och gav Otilia en kram.

  “Sk?nt att du kunde komma. Att du ?r s?ker.”

  “Du med.”

  Karin tog n?gra steg bak?t in i hallen s? att Otilia kunde kl? av sig.

  “Hur m?r du? Du ser n?stan ut som en mumie med alla pl?ster.”

  “Tja, med tanke p? hur jag ser ut under dem ?r jag glad att halva ansiktet ?r t?ckt.”

  Karin log os?kert. “S?tt dig i vardagsrummet s? kommer jag med kaffe.”

  Otilia satte sig i soffan. Hon blev f?rv?nad n?r hon s?g att Karin faktiskt hade b?rjat laga yogabyxorna. Hon plockade upp dem i kn?t och b?rjade sy n?r Karin kom in i rummet. Hon satte sig ner bredvid Otilia och lyfte bort plagget fr?n hennes h?nder.

  “Du beh?ver inte bry dig om det d?r.”

  “Det du sa ig?r om att s?ret inte beh?vde sys… det var en l?gn.” Otilia hade t?nkt st?lla det som en fr?ga, men hon h?rde sj?lv hur meningen f?rvandlades till ett p?st?ende.

  “Nja, det s?g inte s? farligt…” Karin s?g p? Otilias ansikte. “Okej d?. Men jag ville inte att du skulle ?ka till sjukhuset. Inte efter det vi… du vet varf?r.”

  “Jo, men det hade varit b?ttre om du sagt det rakt ut.”

  “Jag vet. Men med allt som h?nder…” Karin slog ut med h?nderna. “Jag ville inte.”

  “Det ?r lugnt.” Otilia suckade. “Jag kan knappt fatta att det h?nde. ?nd? p?minner mitt ansikte och kropp mig hela tiden. Hela kroppen ?r m?rbultad, till och med v?rre ?n efter det d?r danspasset du bj?d med mig p?.”

  “Jag kan inte heller fatta det ordentligt.”

  “Hur m?r du d??”

  “Vad menar du?”

  “Med det som h?nde ig?r. Med Nina.”

  Karin suckade och satte upp f?tterna i soffan. “Jag vet inte. Jag… vet inte.”

  “Jag kan inte fatta att hon ?r borta.”

  “Men hon ?r ju inte det. Hon ?r ju kvar i l?genheten.”

  “Hennes kropp ja. Men det som ?r i den ?r inte Nina l?ngre.”

  “Det vet vi inte. Det m?ste finnas ett s?tt att f? henne tillbaka. F? henne att bli sig sj?lv igen.”

  “Det hoppas jag med.” Otilia drog till sig Karins arm och kramade den. Otilia ville tro det, men kunde inte. Om Simon hade r?tt fanns det ingen l?sning. De skulle f?rsvinna en efter en. P? n?got s?tt trodde hon inte att den informationen skulle g?ra Karin gladare.

  “Har Gustav sagt n?got mer?”

  Karin st?llde ifr?n sig koppen p? bordet utan att ha druckit n?got. “Nej. Ingenting. F?rutom att han funderar p? att sova p? jobbet ett tag.”

  “Han vet v?l att han ligger illa till om han g?r det?” log Otilia.

  Karin kunde inte l?ta bli att le tillbaka. “Jod?, det vet han. Men jag fattar varf?r han k?nner s?. Han beh?ver vara d?r.”

  “Men han skulle v?l inte l?mna dig ensam?” fr?gade Otilia.

  “Nej, han sa att jag kunde sova d?r med honom. Det ?r n?gra som redan l?st det p? det s?ttet.”

  “S??”

  “Nej, jag skulle bli tokig. De har satt upp s?ngar lite ?verallt d?r, i alla fall tills allt ?r ?ver. Men det kommer inte finnas n?got att g?ra.”

  “Tja, det har du nog r?tt i. Tror du att det kommer g? ?ver?”

  “Det m?ste det g?ra. Allt har ett slut.”

  Otilia r?s till. F?r att maskera rysningen tog hon en klunk av kaffet och satte n?stan i halsen. Hon undrade om hon skulle ber?tta f?r Karin om vad hon varit p? v?g att g?ra i natt, men det skulle bara inneb?ra att Karin blev orolig och vaksam ?ver henne. Det var n?got som varken Karin eller Otilia beh?vde just nu.

  “Har du pratat med Monica?” fr?gade hon ist?llet.

  “N?, jag orkade inte svara. N?r det h?r l?ser upp sig s? f?r vi ta och l?sa det problemet d?. Har du pratat med henne?”

  “Ja, hon v?ckte mig imorse. Hon sa att hon och Lasse skulle ?ka upp till stugan.”

  “Okej. Vad sa hon mer?”

  “Tja, hon klagade p? mig som vanligt, sedan p? att du inte svarade. Och att hon r?knat ?rtp?sarna.”

  “N?, kom igen!”

  “Jo, och att vi skulle g?ra upp om det n?r hon kom tillbaka.”

  “Monica… vad h?nde med henne egentligen?”

  “Ingen aning. Men n?got m?ste ju ha h?nt.”

  “Tja, med tanke p? hur hon var n?r vi b?rjade har hon ju blivit mycket v?rre.”

  “Ja, till och med f?r att vara hon.”

  Otilia str?ckte p? sig bakom ratten innan hon startade motorn och k?nde sig mycket b?ttre. Det hade varit sk?nt att f? prata ur sig lite. De hade pratat i ?ver tv? timmar, och trots att det k?nts lite stelt fr?n b?rjan gick det snart ?ver. P? n?got s?tt var det uppmuntrande att prata om Monica och hennes fel. Otilia undrade om hon borde ha ringt upp henne igen, bara f?r att f? utlopp f?r sina k?nslor, men Karin hade sagt att den stunden skulle komma den med. Otilia kn?ppte p? lokalradion, men h?rde bara brus. Hon rynkade ?gonbrynen och ?ndrade till en kanal med popmusik. Hon sj?ng med till l?tarna p? v?g hem. Det k?ndes mycket b?ttre nu n?r fler bilar var ute och k?rde. Kanske hade Karin r?tt. ?ven om allt verkade vara kaos skulle det f?rmodligen f? ett slut eller en l?sning. S? sm?ningom.