Otilia l?g och vred sig. Det k?ndes verkligen om?jligt att somna. De hade fortfarande inte f?tt tag i Simons f?r?ldrar och trots att han inte sade n?got om det s? visste hon att han var orolig. ?nd? hade de gett upp efter det tionde ringda samtalet som g?tt till r?stbrevl?dan. Nyheterna som l?sts upp under kv?llen hade inte uppdaterats speciellt mycket. Bara fler rapporter om folk som ‘?terv?nt’. Trots att de p? tevestationen sagt ?t dem att h?lla teven ig?ng s? hade inga nya uppt?ckter om ‘?terv?ndarna’ rapporterats.

  Otilia undrade hur l?nge han menat att de skulle ha teven p?. Kanske tills krisen gick ?ver, f?r det skulle den g?ra. Karin hade r?tt. ?ven onda ting har ett slut. Till och med i alla filmer om zombieapokalypser fanns det ?verlevande. Sedan var det ju fr?gan om man skulle vara bland dem. Otilia reste sig upp. Hon visste inte hur l?nge hon hade f?rs?kt sova, men hon t?nkte inte f?rs?ka mer f?r tillf?llet.

  N?r hon g?tt in i vardagsrummet satte hon laptopen i kn?t. Simon satt och spelade det d?r skjutspelet igen och m?rkte inte ens att hon kommit in i rummet. Hon startade upp Gims-filen med hennes och Simons familj igen. Otilia log f?r sig sj?lv. Snart skulle de ha en egen familj. Det var vad hon hoppades i alla fall. Hon hade inte b?rjat bl?da, och det m?ste ju betyda att barnet hon bar p? var oskatt. Det m?ste det vara. Hon ruskade sm?tt p? huvudet och fokuserade p? sk?rmen igen. En liten ruta med ett brev blinkade i det h?gra h?rnet av sk?rmen. Hon ?ppnade upp listan f?r meddelanden och s?g att en av hennes online-kompisar hade skickat henne en l?nk till en modifiering av spelet som hon trodde Otilia skulle gilla. Hon klickade p? l?nken och sidan laddades p? browsern. L?nken gick till ett program som rensade spelet p? on?diga filer och som skulle ge spelet mer utrymme; kanske nog f?r att skapa tv? eller tre familjer till om datorn hade minne till det. Hon installerade programmet och skannade spelet. Eftersom hon inte hade rensat ut n?got sedan Gims 4 tog det tid f?r programmet att sortera ut det som var ?verfl?digt, men resultatet var mer ?n bra. Det ?ppnade upp plats att skapa fyra familjer till. Det enda som skaparna bad om i geng?ld var att g? in p? en l?nk och donera en valfri summa dollar. Otilia lade in en anteckning om att hon skulle g?ra det n?r hennes l?n kom. Om den kom. Tills dess skulle hon skapa fler familjer. Det k?ndes sk?nt att slippa radera n?gon familj hon redan hade. Hon klickade p? kompisens anv?ndarnamn och tittade in p? hennes stad. Den hade vuxit mycket mer ?n tidigare. En dialogruta ploppade upp p? sk?rmen och fr?gade om hon ville att familjen skulle bes?ka staden, och Otilia tackade ja.

  Otilia s?g i ?gonvr?n hur Simon str?ckte p? armarna n?r klockan n?rmade sig tv? p? natten. Han svor till av ?verraskning n?r han vred p? stolen och s?g Otilia i soffan.

  “Fan vad du skr?ms! Jag trodde du l?g och sov.”

  Otilia skrattade. “Jag kunde inte.”

  “G?r det s? ont?”

  “Nej, det gick bara inte.” Trots hennes ord g?spade hon. Simon log mot henne.

  “Kom nu, s?mntuta.”

  Otilia f?ljde med honom till s?ngen och kr?p ner under t?cket. Det k?ndes tr?stande n?r han lade sin arm ?ver henne och hon kunde k?nna hans redan djupa andetag mot hennes ?ra. Han visste inte om det, men han h?ll handen mot ett av hennes bl?m?rken. ?nd? ville hon inte r?ra p? sig. Hans v?rme gjorde att hon k?nde sig trygg. Trots att det gjorde ont k?nde hon hur hon h?ll p? att somna och blundade. Att k?nna Simons v?rme och hans doft fick henne att le.

  “Godnatt ?lsk-” Hon avbr?t meningen och blinkade till. Otilias mobil vibrerade p? nattduksbordet. Hon stirrade p? den. Det hade varit en perfekt dag fram till nu. Simon lyfte armen fr?n henne men hon r?rde sig inte. N?gra sekunder senare slutade den.

  “Varf?r svarade du inte?”

  “Jag orkar inte. Det ?r s?kert Monica.”

  “Klockan tv? p? natten?”

  “Hon undrade om hon skulle st? i tidningen idag, och jag har inte ringt tillbaka.”

  Mobilen surrade igen. Otilia ?nskade att den skulle sluta. Hon s?nde ut tankar och befallde den att sluta. ?nd? fortsatte den att vibrera. N?r Simon str?ckte fram handen f?r att svara slutade den. N?gra sekunder gick. Sedan b?rjade mobilen r?ra sig igen.

  “Vet du, vem det ?n ?r verkar det som att de inte t?nker sluta ringa f?rr?n du svarar.”

  Otilia gav med sig. Hon tog upp telefonen. Privat nummer. Hon funderade p? att l?gga ifr?n sig mobilen igen, men ?ngrade sig och tryckte p? luren f?r att svara.

  “Otilia.”

  “Otilia, det ?r Gustav.” Hans r?st l?t kv?vd.

  “Gustav? Vad ?r det?” Otilia satte sig upp i s?ngen och tittade p? Simon. Han h?jde ?gonbrynen mot henne.

  “Otilia, jag fattar inte vad det ?r som h?nder… det m?ste g? att bota! Jag ville bara… jag vet inte vad jag… n?r jag kom hem s?-”

  Ett tjut av raseri h?rdes genom luren. N?gon bankade p? en d?rr. Otilia k?nde hj?rtat sjunka i br?stet. Mobilen f?ll ur hennes hand och ner p? golvet. Gustav ringde inte upp igen. Hon v?grade ta upp mobilen och r?tta till SIM-kortet. Pl?tsligt fick hon sv?rt att andas. Simon fr?gade n?got, men hon h?rde inte vad. Hon kastade sig ur s?ngen och sprang ut i hallen. P? v?gen dit snubblade hon till och blev liggande rakl?ng. Hon drog upp sig sj?lv i en boll. Simon som hade kastat sig ut ur sovrummet n?r hon sprang b?jde sig ner och kramade henne. Hon skakade okontrollerbart i hans armar och hans tr?stande ord gick inte in. Allt var fyllt av vitt brus d?r inget annat kunde finnas eller h?ras.

  En timme senare kom Otilia tillbaka till verkligheten. Simon pratade i hennes telefon. Det k?ndes som att en rostig spik spetsade hennes hj?rta, men hon kunde ?ntligen andas. Hon torkade t?rarna fr?n kinderna och fick med sig tv? pl?ster. F?rmodligen hade n?gra av s?ren g?tt upp under hennes panikattack. Otilia gned h?nderna ?ver sina ?mmande handleder. Simons fingeravtryck stod som r?da avl?nga prickar p? skinnet. Han hade h?llit henne tillbaka. Simon avslutade samtalet och satte sig p? huk bredvid henne.

  “Hur m?r du?”

  “Det var… hon. Eller hur?”

  Simon nickade sakta. T?rarna br?nde bakom ?gonlocken. Det kunde helt enkelt inte vara sant. Det kunde det inte. Hon som var s? stark.

  “Jag pratade precis med Gustav. Jag sa ?t honom att komma hit, men han sa att han skulle sova p? stationen och v?grade ?ndra sig. Han sa att de skulle beh?va en kameraman p? plats. Idiot.”

  Otilia gr?t. Sedan skrek hon f?r att f? ut sorgen och skr?cken. Det hj?lpte bara lite. Det var inte r?ttvist. Inte r?ttvist n?gonstans. F?rst Nina. Det hade varit hemskt nog. Men att den h?r elaka v?rlden skulle f? henne att f?rsvinna var bara grymt. I apokalypsen skulle Karin ha varit en ?verlevande.

  Ingen av dem sov resten av natten. Otilia gr?t till och fr?n i n?gra timmar medan Simon f?rs?kte tr?sta henne med b?de choklad och te. Hon visste inte hur hon skulle ta sig igenom det. Gustav hade sagt att det m?ste finnas ett botemedel. Otilia visste att det var en tom f?rhoppning, men samtidigt kunde hon inte g?ra annat ?n att hoppas p? det sj?lv. Simon lyfte upp henne i soffan och gav henne en v?tservett att torka ansiktet med. Att dra den ?ver s?ren var sm?rtsamt, men svullnaden hade ?ntligen g?tt ner helt. Det enda som var kvar var puffarna under hennes ?gon efter att hon gr?tit. Otilia lade huvudet i Simons kn?. Karin. Hennes b?sta v?n, borta. F?r alltid. Hur kunde det vara s?? Det hade varit b?ttre om Monica f?rsvann. Mycket b?ttre. Men kanske skulle forskarna hitta ett s?tt som fungerade, n?got som kunde f? dem att bli sig sj?lva igen. Faktiskt s? borde det vara s?. ?ven om det tog tid s? m?ste det finnas en l?sning n?gonstans. Om de bara kunde f? reda p? vad som h?nder s? skulle de kunna g?ra n?got ?t det. Hon blundade och f?rs?kte t?nka, men teven st?rde. Nya intervjuer hade gjorts och spelades upp, men ingenting nytt blev sagt och de hade sett dem s? m?nga g?nger att de n?stan kunde dem utantill. Hon vred huvudet och s?g p? Simon. Han hade somnat med huvudet nerlutat mot br?stet. Det s?g inte bekv?mt ut, men han tycktes trivas ?nd?. Hon ville inte v?cka honom. Hon skulle t?nka p? saken och hon skulle f?rs?ka t?nka p? vad de skulle g?ra ?t saken. L?ngsamt sl?t ?ven hon ?gonen. Kanske skulle hon t?nka b?ttre efter lite s?mn. Hur hon ?n f?rs?kte h?lla dem ?ppna skulle de bara tvinga ner sig sj?lva igen.

  De hann bara sova i tre timmar innan telefonen ringde igen. Simon och Otilia vaknade upp med ett ryck. Simon hade ?ndrat fr?n vibrationsl?ge till h?gsta volym ifall att n?gon f?rs?kte n? dem och ljudet ekade mellan v?ggarna. Otilia gnuggade ?gonen. Det k?ndes som att n?gon v?lt i en hel sandl?da i dem. Hon ville inte svara. Vad det ?n var s? skulle det inte b?da gott i alla fall. Simon str?ckte d?remot ut handen och svarade ?t henne. Han l?t lika tr?tt som hon var. Sedan r?ckte han ?ver telefonen till henne.

  “Otilia? Otilia, ?r du d?r?”

  “Monica?”

  “Det ?r v?l klart att det ?r jag. H?r du inte det?”

  “Jo, det g?r jag.”

  “S?g du n?got i tidningen om mig?”

  Otilia tog telefonen fr?n ?rat och lade p?. Sedan lutade hon sig tillbaka mot Simon igen. Han str?k henne ?ver h?ret. Mobilen ringde igen. Otilia tog upp den och var n?ra att sl?nga den i v?ggen, men hindrade sig precis innan hon sl?ppte greppet.

  “Hall?? Otilia, ?r du d?r?” h?rdes Monicas r?st.

  “Jag ?r h?r.”

  “Vad konstigt. Samtalet m?ste ha brutits.”

  “Monica, jag har inte sett tidningen. Ring inte igen.”

  “Vadd? inte sett tidningen? Jag sa ju ?t dig att-”

  Otilia lade p? igen. N?stan genast brast mobilen ut i s?ng igen.

  “Otilia, nu l?gger du av. Du l?gger inte p? i ?rat p? folk! Du ?r alltid s? sj?lvisk-”

  “Monica, h?ll k?ften.”

  “Hur v?gar du-”

  “Du kan dra ?t helvete. Du ?r den mest vidriga, mest sj?lviska m?nniska jag n?gonsin m?tt. Brinn i helvetet.”

  “Ma-”

  Otilia lade p? och bl?ste l?ngsamt ut. Nu var det sagt. Hon stirrade p? mobilen, en utmaning om att den skulle v?ga ringa igen. Den l?g tyst kvar p? bordet. Det k?ndes mycket b?ttre nu. Om det bara kunde ha varit Monica som f?rsvann ist?llet f?r Karin. Det hade varit s? mycket mer r?ttvist.

  “K?ndes det sk?nt?”

  “Ja” sade Otilia best?mt. “Ja, det gjorde det faktiskt. Men…” Hon satte sig upp.

  “Du b?rjar f? d?ligt samvete?”

  “Nej. Eller jag vet inte. Men hon f?rtj?nade det, eller hur?”

  Simon pussade henne i pannan medan han reste sig. “Ja, det gjorde hon. Det och ?nnu mer. Och om inte du hade gjort det skulle jag ha gjort det ?t dig. Men kom s? g?r vi och l?gger oss i s?ngen ist?llet.”

  Otilia vaknade klockan fyra p? eftermiddagen och k?nde sig f?rv?nansv?rt pigg. De hade bara vaknat till en enda g?ng n?r Gustav hade ringt och sagt att polisen hade tagit hand om Karin. Sedan hade de f?tt sova det lilla de kunde. Otilia kl?dde inte p? sig, utan l?t pyjamasen sitta p? n?r hon gick in i k?ket. Trots att det bara tv? timmar innan de brukade ?ta middag h?llde Otilia upp en sk?l med flingor. Simon sov fortfarande. Hon satte sig framf?r teven. De hade gjort som tevereportern sagt och inte kn?ppt av teven alls sedan nyheterna, de hade inte ens bytt kanal. Efter Katarinas utfall om att bara ha samma saker rullandes s? hade de p? tevestationen ?ntligen tagit ett belut f?r att lugna ner befolkningen. De f?reg?ngna rapporterna och intervjuerna skulle forts?tta s?ndas p? samma kanal, men skulle det komma nya extrainsatta nyheter skulle de bryta varenda program p? varje kanal. P? det s?ttet kunde alla anv?nda teven som vanligt utan att missa n?got viktigt om de inte var ute p? n?gon streaming-sajt. En sammanfattning om informationen stod med r?d text under varje kanals siffra. Otilia hade v?ntat sig att de skulle forts?tta med den vanliga tevetabl?n med d?liga sit-coms p? de andra kanalerna, men till hennes f?rv?ning b?rjade de visa maraton med filmer ist?llet. Just nu visade de ‘Harry Potter och den flammande b?garen’ dubbad till svenska. Egentligen hatade hon svenskdubbade filmer, men det d?g att ha som bakgrundsljud n?r hon spelade Gims.

  Taken from Royal Road, this narrative should be reported if found on Amazon.

  Simon vaknade strax f?re klockan sex och satte sig bredvid henne i v?ntan p? de vanliga nyheterna. Precis p? klockslaget lj?d signaturmelodin f?r nyheterna och b?rjade med riksnytt. En man som tittade nerv?st ?t sidorna och fumlade med sina papper d?k upp p? sk?rmen.

  “Godkv?ll, nu ?r det dags f?r kv?llsnyhet-” Han avbr?t sig n?r han tappade ett papper p? golvet. Han f?rvann under bordet p? jakt efter det. Hade det h?nt innan personer b?rjat f?rsvinna hade nog de flesta skrattat ?t det, men nu blev Otilia bara orolig. Kanske hade stationen utsatts f?r n?got. Misstanken f?rst?rktes n?r mannen b?rjade tala. Han var definitivt inte van vid att l?sa inf?r hela svenska folket.

  “Urs?kta r?ran. Men som jag sa, nu ?r det dags f?r nyheter. Polisen har rapporterat in att flera skolor och idrottshallar har tagits i bruk f?r att f?ngsl- hush?lla ‘?terv?ndarna’. D?remot har den l?sningen skapat n?gra problem som b?de polis och milit?r h?ller p? att f?rs?ka l?sa. N?mligen ?r ‘?terv?ndarna’ bara passiva s? l?nge de h?lls enskilt vilket framkom efter att de inhysta b?rjat… d?da varandra.” Mannen harklade sig nerv?st, som det han just sagt inte riktigt var vad som stod i hans manus. “En milit?rtrupp h?ller f?r tillf?llet p? att bryta sig in i Kronobergsh?ktet i Stockholm. M?let ?r att frita en grupp m?nniskor som tvingats l?sa in sig i personalmatsalen. Vi har f?tt in en inspelning om hur det ser ut just nu.”

  Bilden byttes till en skakig mobilkamera och visade hur en grupp milit?rer arbetade f?r att ta sig in i huset. Personen som filmat klippet stod mellan tv? m?rka sk?pbilar, och ?nd? h?rdes ljuden inifr?n byggnaden tydligt. Skriken av raseri innanf?r d?rrarna fick Otilia att undra om de ens kunde lyckas och om det var v?rt risken. Det skulle inte f?rv?na henne om f?ngelsevakterna varit sn?lla nog eller inte ens haft n?got val i att sl?ppa ut m?nga av de inf?ngslade f?r att f? plats med fler Glitchar eller att r?dda de som inte Glitchat. Om de som satt d?r inne var m?rdare och kom ut kanske det skulle orsaka fler d?dsfall ?n om f?ngarna blev d?dade d?r inne. Otilia sk?mdes ?ver tanken, men samtidigt m?ste hon vara realistisk. Om ‘?terv?ndarna’ som var d?r inne tog sig ut skulle det sluta illa. S? m?nga rasande m?nniskor som gav sig p? allt och alla. Om milit?ren bara kunde v?nta tills de d?dat av varandra hade det n?stan varit riskfritt att r?dda de som l?st in sig. Men samtidigt trodde hon att den svenska regeringen skulle vara lite f?r humanistisk f?r att l?ta problemet l?sa sig sj?lvt p? det s?ttet. Glitcharna var ju trots allt n?gons v?n eller familj. I alla fall s? hade de varit det innan de Glitchade. Hon undrade hur hon sj?lv hade k?nt om Simon Glitchat eller om han varit en av de inl?sta. Det kunde ha varit Karin d?r inne. Otilia hade viljat att de stoppade det, som de f?rs?kte g?ra nu. Trots att en ‘?terv?ndare’ var en annan m?nniska ?n den man k?nt s? skulle det vara sv?rt att d?da honom eller henne. Det var som att Otilia skulle d?da Gims-Simon fast v?rre. Trots att det bara var ett spel skulle det vara oerh?rt sv?rt eftersom Gimsen hade Simons ansikte och var lik honom p? m?nga s?tt. Det hade programmet sett till.

  Hur det var med Karin just nu? Poliserna hade tagit hand om henne, men om det som h?nde i Stockholm h?nde i G?vle ocks? skulle Karin kanske d?. Men Karin var inte Karin l?ngre. Fast hon kanske fortfarande fanns d?r inne n?gonstans. Precis som Gustav sagt s? m?ste det finnas n?got s?tt som kunde f?ra dem tillbaka till personerna de var innan de f?rsvann. Om de bara kunde komma p? hur. Kanske var det utomjordingar ?nd?. I s? fall skulle de beh?va hitta ett s?tt att kontakta dem. Men om det var utomjordingar s? skulle NASA s?kert ha sett dem och rapporterat om dem. Om det var n?got som regeringen och andra makthavare hade sv?rt f?r s? var det att erk?nna att de inte visste n?got om vad som h?nde. Och tydligen gjorde de inte det nu heller. S? det m?ste vara n?got annat. Hj?rntv?ttning? Nej, det skulle inte f?rklara varf?r folk f?rsvann. Men p? n?got s?tt m?ste det g? att ?terst?lla folk till sitt vanliga jag. ?terst?lla. Otilia ville inte t?nka p? idén som Simon hade haft, att de skulle leva i ett spel, men en ?terst?llning skulle l?sa allt. Som att inget hade h?nt, och v?rlden skulle bli normal igen. Fanns det ens n?got annat som skulle kunna f?rklara allt som h?nde? Men hur skulle en s?n sak g? till? Det var ju inte som att det fanns en knapp n?gonstans som de kunde trycka p? f?r att saker skulle bli som vanligt. Otilia andades snabbare. Men n?gon annan kunde kanske komma p? hur det skulle g?ras.

  “?lskling, kan jag f? min mobil?”

  “H?r. Vad ska du g?ra?”

  “Jag ska ringa till nyhetsstationen i Stockholm. Och sen milit?ren.”

  Simon rynkade ?gonbrynen och s?g p? henne. “Varf?r d??”

  “F?r att ber?tta f?r dem att vi lever i ett spel s? att de kan b?rja jobba p? en l?sning.” Otilia letade upp numret och b?rjade knappa in det i telefonen.

  “?lskling, det d?r var bara skitsnack fr?n min sida. Jag har ingen aning om vad som h?nder.”

  “Precis! Det har ingen annan heller. Och jag har t?nkt r?tt mycket p? andra teorier, men vad annars skulle det kunna vara?”

  “Hur blev du s? ?vertygad helt pl?ts- ” Simon tystnade och tog telefonen fr?n hennes hand precis innan hon tryckte p? luren.

  “Ge hit den” sade Otilia l?gt.

  “Det ?r p? grund av Karin, eller hur?”

  “Ge hit telefonen!”

  “Nej.”

  “Jag vill ringa dit och h?ra vad de s?ger.”

  “Otilia, l?gg av. De kommer inte lyssna p?-”

  “Det kommer de visst. Jag ska f?rklara hur det ligger till och sen-”

  “De kommer inte att lyssna p? dig. Inte utan bevis, och speciellt inte n?r du inte tror p? det sj?lv.” Simon s?g uppgivet p? henne. “Du tror p? det bara f?r att Karin och hela v?rlden skulle kunna r?ddas om det var s?. Du vill att det ska vara sant, men du tror inte p? det.”

  “Jaha? Vad tror du att det ?r d?? Vill du inte att allt ska bli som vanligt igen?” Otilia kastade sig upp fr?n soffan och st?llde sig framf?r honom.

  “Klart jag vill. Men vad tror du skulle h?nda? ?ven om vi levde i ett spel s? finns det ingenting vi kan g?ra. Du vet, det ?r den som spelar som best?mmer, inte karakt?rerna.”

  “Jamen d? f?r vi v?l g?ra det j?vligt klart f?r spelaren att vi inte accepterar det h?r!” Otilia stampade med foten i mattan.

  “Otilia, lyssna p? dig sj?lv! Tror du verkligen att du kan ?vertyga n?gon annan om du inte tror p? det sj?lv? H?r du hur du l?ter?”

  Det k?ndes som att all luft pyste ut fr?n hennes lungor och tog hennes hopp med sig. “Kanske inte.” Hon satte sig tungt i soffan och stirrade upp i taket. “S? vi ska bara ge upp?”

  “Inte ge upp. Anpassa oss. Stanna h?r tills det ?r s?kert.”

  “Och hur l?ng tid ?r det d?? Hur l?ng tid kommer det ta innan vi f?rsvinner? Precis som Karin och Nina gjorde?”

  “Ingen aning. Det kan ta timmar. Det kan ta dagar, det kan ta ?r. S? l?t oss ta en dag i taget, okej? F?rr eller senare l?ser sig allt.”

  “Hur kan du vara s? s?ker?”

  “F?r att man m?ste tro p? n?nting.”

  En l?ng stund efter slutmelodin syntes samma vita textrad de sett tidigare om att en extrainsatt s?ndning snart skulle b?rja.

  “?lskling, kom! Det ?r extrainsatt igen!”

  Simon fortsatte att prassla i k?ket.

  “?lskling!”

  “Jaja, jag kommer. Lugn-”

  “V?lkommen till de extrainsatta nyheterna. Vi har f?tt reda p? att milit?ren nu har lyckats ta sig in i f?ngelset och har fritagit de ?verlevande. Tv? m?n ur milit?ren blev allvarligt skadade under r?ddningsf?rs?ket och ?r just nu p? v?g till sjukhus. ?verste Brink finns h?r f?r en kommentar.”

  En man med rakad skalle och grova ?gonbryn svarade kameran. De bruna ?gonen s?g ut att kunna sk?ra i st?l och hans smala l?ppar formade ett rakt str?ck. “Polisen och milit?ren har i ett m?te beslutat att de ‘?terv?ndare’ som angriper civilpersoner f?r tas om hand med extrema ?tg?rder om situationen kr?ver det. Uts?tt er inte f?r on?diga risker. Om ni skulle misst?nka att n?gon har ‘?terv?nt’ ber vi er att kontakta n?rmaste polisstation.”

  “Har du n?got att s?ga om situationen p? Kronobergsh?ktet?” fr?gade nyhetsreportern.

  “Nej.”

  “Vad var det som h?nde d?r inne?”

  “Vi fritog de som satt inl?sta och slutf?rde v?rt uppdrag.”

  “Du vill inte utveckla det lite s? att v?ra tittare f?r veta mer?”

  “Nej, inga fler kommentar om fallet kommer att ges.”

  “?h… n?h?”, stammade reportern. “Okej. Men har du n?gra fler tips till svenskarna som sitter och tittar just nu?”

  “G? inte ut om det inte ?r n?dv?ndigt.”

  Reporten knep ihop l?pparna till ett smalt steck och en glimt av irritation syntes i hans ?gon. “Tack, ?verste Brink.”

  Efter det svartnade sk?rmen och ?tergick till filmen.

  “Det d?r l?t s? otroligt skriptat. Och vilken stel m?nniska! Extrema ?tg?rder. Vad tror du att de menar med det?” Otilia h?jde ett ?gonbryn mot Simon.

  “Ja, det skulle inte f?rv?na mig om han f?tt order om att s?ga precis de orden. F?rmodligen menar de att Glitcharna som attackerar folk f?r d?das.”

  “Men det ?r ju… hur kommer folk att reagera?”

  “Med tanke p? hur de ber?ttade det kan det bli s? att folk tar saker i egna h?nder. Det l?t n?stan som att civila f?r d?da Glitchar, och ?r det fler som tolkar det s? kan vem som helst komma undan med mord. Det r?cker med att han eller hon s?ger att personen de d?dat hade Glitchat.” Simon suckade och skakade kort p? huvudet.

  Otilia s?g p? l?ppen. “Fast att de klarg?r det s? d?r… de som vill d?da folk beh?vde nog inte v?nta p? den signalen. Bara m?rdaren inte s?gs av vittnen s? kunde de l?tsas att det var en Glitch som d?dat dem.”

  “Jo, det ?r klart. Som att vi inte har f?rlorat tillr?ckligt m?nga ?n.”

  “Du sa ju f?rut att det var bra om Glitcharna d?dade varandra.”

  “Jag sa inte att det var bra att fler o-Glitchade m?nniskor d?dades. Om det blir s? kommer hela jordens befolkning att d? inom h?gst ett par ?r.”

  “Det m?ste finnas ett s?tt att stoppa det h?r.”

  “Japp. Fast det finns ingenting vi kan g?ra ?t det, vad det ?n ?r.”

  “Jag t?nkte faktiskt p? det d?r f?rut.”

  “Vadd??”

  “Du vet hur du har hj?lpt mig f?rut med spel och s?nt, med en ?terst?llning?”

  “Ja?”

  “Jag t?nkte om man kanske-”

  “Hitta en stor r?d knapp och trycka p? den f?r att f? att att bli som vanligt igen? ?lskling, jag vet hur mycket du ?lskar Karin, men l?gg av. Du kommer bara att bli mer uppr?rd.”

  Otilia korsade armarna och lutade sig tillbaka mot soffkudden. Hon visste att det bara var trams, men hon m?ste kunna hoppas p? n?got. Kanske var det Gud som var riktigt sura p? dem. Om hon skulle b?rja be varje natt s? kanske han skulle b?rja lyssna. Men s?kert hade fler miljoner av v?rldens befolkning redan gjort det, och de hade inte f?tt n?got svar. Det m?ste finnas en l?sning. Det m?ste det.

  Tv? timmar senare kom ytterligare en rapport in. En polis hade f?reslagit att l?sa in ‘?terv?ndare’ i tomma hus och h?ghus. P? s? s?tt kunde de varken skada n?gon annan eller f?rs?ka bryta sig ut f?r att g?ra det. De skulle ?terkomma med en detaljerad lista om vilka l?genhetskomplex och hus de skulle s?tta personerna i och listan skulle rapporteras p? de lokala nyheterna. B?de Otilia och Simon st?nade h?gt n?r de sade det. Ett h?ghus som nyligen blivit f?rdigrenoverat och egentligen snart skulle f? sina f?rsta hyresg?ster m?ste st? h?gt p? listan. Ett s?dant som stod ett kvarter bort fr?n deras eget h?ghus. Ingen av dem blev f?rv?nade n?r det l?stes upp fr?n listan. P? grund av bostadskrisen som funnits i n?gra ?r hade flera h?ghus rustats upp och ?nnu fler byggts. De togs i anspr?k nu. N?r de hade l?st upp listan sade de att den skulle finnas p? deras hemsida, det var bara att h?mta hem och skriva ut.

  I Stigslund hade tv? h?ghus valts ut. Det var det nyrenoverade precis som de hade anat, men ocks? ett annat h?ghus som stod bredvid det. Otilia svor h?gt n?r hon s?g det. De skulle befinna sig i en farlig situation n?r Glitcharna l?stes in, men de visste inte var annars de skulle ta v?gen. Ett alternativ var att ?ka till Otilias mamma eller ut till Stockholms sk?rg?rd, men inget av alternativen k?ndes speciellt lovande nu heller. De best?mde sig f?r att f?rs?ka v?nta ut situationen och hoppas p? det b?sta. Kanske skulle de kunna l?na Karin och Gustavs stuga. Gustav skulle s?kert g? med p? att l?na ut den till dem, men d? m?ste de antingen bryta sig in i deras radhus eller ?ka till centrum f?r att h?mta nycklarna hos Gustav. Inget av alternativen l?t bra, men de m?ste ha en plan. Simon ringde till Gustav, men det tutade upptaget i luren. Att det tutade upptaget betydde f?rmodligen att han inte hade Glitchat. Otilia k?nde sig l?ttnad ?ver det, men ju snabbare de fick tag i honom desto b?ttre.

  De kurade ihop sig i soffan och kollade p? intervjuerna som fortsatte att rulla, men ingen av dem f?ste n?got intresse vid vad som sades. De satt f?r det mesta i sina egna tankar. Med ‘?terv?ndarna’ som skulle skyfflas in i deras omr?de skulle det k?nnas f?r os?kert f?r att de skulle stanna kvar, men om de inte kunde l?na Gustavs stuga skulle det vara det enda alternativet. Nyheterna hade s?nt att fler och fler hade b?rjat l?mna st?derna och trafikk?erna var flera mil l?nga. Gustav och Karins stuga l?g bara en halvtimme fr?n G?vle, mot Hamr?nge, och om de hade tur skulle v?garna fortfarande vara framkomliga. Chansen var liten, men kanske. Otilia ryckte till n?r Simons mobil vibrerade p? bordet. Simon svarade s? snabbt att mobilen n?stan fl?g ur handen p? honom.

  “Hall?? Gustav?” Simon log mot henne, men det dog snart bort och ersattes av en rynkad panna. ”Ja, vi s?g det p? nyheterna. Jag och Otilia undrade om vi kunde f? l?na er stuga?”

  Simon satt tyst ett tag. Hans ansikte skiftade l?ngsamt till en gr? nyans och hans st?llde sig upp. Han gick l?ngsamt fram och tillbaka genom rummet. “?r du s?ker? Till och med-”

  Simon drog fingrarna l?ngsamt genom h?ret. “Ja, okej. Sk?t om dig s? h?rs vi senare. Hoppas jag.” Han kn?ppte av mobilen och Otilia hoppade till n?r han kastade den h?rt i soffan. Den studsade tv? g?nger och l?g sedan stilla. Simons ansikte hade antagit en r?d nyans och han stirrade p? mobilen som att han var besviken ?ver att den inte hade gjort n?got mer ?n att studsa.

  Otilia tvekade i flera sekunder innan hon harklade sig. “S? vad sa han?”

  Simon svepte ut med handen i en hj?lpl?s gest medan han satte sig med en duns. “Att varje v?g ut fr?n stan ?r totalblockerad av bilar. Att de har f?tt in uppgifter fr?n milit?ren att fordonstrafik fr?n och med imorgon kommer att vara f?rbjuden i stan. S? han t?nkte varna oss att inte bege oss ut p? v?garna.”

  Precis n?r han sagt det br?ts programmet f?r en ny extrainsatt s?ndning. Framf?r kameran stod samma reporter som de sett f?rut. Han skakade inte l?ngre utan r?ttade till papprena framf?r sig och tittade rakt in i kameran.

  “Fr?n och med midnatt r?der k?rf?rbud av alla civila fordon i de st?rre st?derna i landet. Alla st?der med tjugotusen inv?nare eller fler r?knas in i den gruppen, och kommer att visas i en lista innan filmen forts?tter. De som bryter mot k?rf?rbudet kommer att f? sina fordon omh?ndertagna, men framf?r allt g?ller det stadens och inv?narnas egen s?kerhet. De flesta v?gar som leder ut fr?n majoriteten av Sveriges st?der har blockerats av bilk?er. F?r att polis, ambulans och brandk?r ska kunna ta sig fram kommer alla fordon som st?r i v?gen forslas ?t sidan. ?tg?rden inf?rs f?r er egen och andras s?kerhet, s? g?r er sj?lva en god g?rning och ge er inte ut p? v?garna.” Med det uttalandet avslutades nyhetss?ndningen.

  “Betyder det att vi ?r-” b?rjade Otilia, men tystnade sedan med rynkad panna. Hon stirrade upp i taket.

  “Japp. Inst?ngda. I v?r egen stad. Det ?r tur att vi har mat s? vi klarar oss i alla-” Otilia lade handen ?ver Simons mun och tystade honom. Hon pekade upp i taket och kn?ppte sedan av ljudet p? teven.

  Det h?rdes tydligt i tystnaden.

  Dunk.

  Dunk.

  Dunk.