Poliserna sl?ppte ner utrustningen p? golvet i trapphuset. Klangen fr?n metall?dan fick flera av Glitcharna att banka p? sina d?rrar igen och d?rren framf?r dem darrade av slagen. En av polism?nnen hade ringt till sjukhuset f?r att f?rs?ka f? tag i mannen som h?mtats f?r att f? reda p? hur m?nga som bodde med honom, men han hade inte vaknat ?n. Han bodde inte ensam, som den gamla damen hade trott, men om det var fler ?n en person kvar d?r inne s? skulle det inneb?ra lite st?rre problem. Poliserna f?rs?kte lyssna genom d?rren, men bankandet fr?n de andra d?rrarna gjorde det om?jligt. N?r de till slut gav upp plockade de fram verktyg ur l?dan och b?rjade haka av d?rren. Arbetet gick snabbt, trots att de m?ste stanna till flera g?nger f?r att f?rs?kra sig om att inte f? d?rren ?ver sig n?r de sl?ppte ut Glitchen. Otilia stirrade p? d?rren utan att kunna v?nda blicken d?rifr?n. Hon fnyste till n?r hon l?ste namnskylten. Fam. Larsson. Ett s? generiskt namn tycktes inte riktigt passa in i situationen. Det var sjukt att n?got s?nt h?r kunde h?nda i deras lilla Sverige.

  Ju n?rmare poliserna kom att haspa av d?rren helt, desto mer k?mpade personen d?r inne f?r att ta sig ut. Slagen kom snabbare och var mer intensiva ?n f?rut, trots att de inte tappat styrka. N?r de n?stan f?tt av d?rren h?rdes ett ?ronbed?vande tjut. R?sten var ljus och skar i en falsett som slet i Otilias trumhinnor och fick rysningar att g? efter hennes ryggrad g?ng p? g?ng. En av poliserna st?llde sig en bit ?t sidan med en batong redo i handen. N?r han lyfte den ?ver huvudet gled hans jacka upp och Otilia kunde se att pistolen satt l?st i h?lstret. De hade allts? haft r?tt n?r de undrade ?ver de ‘extrema’ ?tg?rder som skulle vidtas. N?r den andra polisen lossade d?rren helt f?ll den med en sm?ll. Det var f?r smalt f?r att d?rren skulle falla platt, ist?llet skrapade den upp f?rgen p? den gula v?ggen och kilades fast. Kvinnan ramlade ?ver den n?r hon kastade sig mot dem, men backade snabbt och kastade sig mot dem igen. Polisen tog ett snabbt steg fram?t och dunkade batongen i kvinnans bakhuvud. Hon segnade ner ?t sidan med armarna fortfarande utstr?ckta l?ngs d?rren och huden gnisslande mot den blanka tr?ytan n?r hon sj?nk ihop till en s?ckig h?g p? golvet. Det hade varit s? enkelt, g?tt ?ver s? snabbt. Om d?rren inte hade fastnat kunde det kanske ha blivit farligt, men nu k?ndes det som en enkel sak. ?nd? bultade Otilias hj?rta h?rt av adrenalin. Kvinnan var runt sextio ?r och bar ett r?tt galonf?rkl?de ovanp? en bl?blommig blus och bruna tweedbyxor. Blod sipprade ut fr?n ett jack i h?rbotten och f?rsvann in i det burriga brungr? h?ret. Hon var smalare ?n killen de skickat till sjukhuset, men hon var utan tvivel mannens mamma. Poliserna tog tag i kvinnans armar och drog henne till sig. De sl?ppte f?rsiktigt ner henne p? golvet bredvid Otilia och Simon. Otilia backade undan lite, r?dd f?r att kvinnan skulle vakna till igen och ge sig p? dem. En av poliserna lyfte upp huvudet p? henne och synade skadorna. Efter att ha konstaterat att hon fortfarande var vid liv men inte skulle vakna snart begav de sig in i l?genheten. Det prasslade innanf?r d?rren n?r de tog upp en p?se. Otilia ville se vad de gjorde f?r n?got men v?gade inte g? f?rbi kvinnan. Simon tog ett stort steg ?ver kroppen och in i l?genheten. Otilia satte sig p? huk bredvid d?rren. Den hade varit ol?st.

  Genoms?kningen gick snabbt, men det hade varit mycket saker d?r inne och det gjorde att de inte kunde se klart. De hade ropat, men n?r de inte fick n?got svar gick de ut igen. De hade letat igenom rummen snabbt f?r att se om det fanns n?gon som g?mde sig, men de hade inte hittat n?got annat ?n en blodig k?kskniv som var vapnet hon skurit upp sonens mage med. Det var vad de hade lagt ner i plastp?sen. Otilia f?rstod inte varf?r de brydde sig om att ta med den, eftersom det f?rmodligen var m?nga fler som gjort samma sak efter att de Glitchat. Men ?nd?… de hade inte sagt n?got om att Glitcharna kunde anv?nda vapen. Hade kvinnan skadat sin son innan hon Glitchade?

  Poliserna halvt om lyfte, halvt om drog kvinnan till hissen. N?r de kom ner r?ckte den ena polisen ?ver en av kvinnans armar till Simon och stannade Otilia innanf?r d?rren genom att l?gga en hand p? hennes axel. Simon hj?lpte konstapeln att sp?nna fast kvinnan i bilen. Polisen s?g mot dem och v?ntade till d?rren slagit igen innan han v?nde sig till henne.

  “Har han slagit dig?” Hans l?ppar formade ett smalt streck.

  “Va?” Otilia rynkade pannan. Sedan f?ljde hon hans blick mot Simon. “Nej!” utbrast hon. “Nej, verkligen inte!”

  “Vad ?r det som har h?nt d??”

  “Jag jobbar p? dagis. En vikarie Glitch- ‘?terv?nde’ och hon… det h?r” Otilia r?rde vid pl?stret vid hennes l?pp och k?nde hur den darrade. “Det h?nde n?r jag r?ddade…” Hon skakade v?ldsamt p? huvudet. Hon kunde inte avsluta meningen och k?nde n?got bl?tt l?gga sig ?ver huden p? handen. Hon ville inte erk?nna det f?r sig sj?lv, men innerst inne visste hon att Karin dog n?r hon Glitchade. Kroppen var det enda som var kvar, ett tomt skal som tagits ?ver av n?got... annat. Polisen s?g l?nge p? henne innan han ryckte p? axlarna.

  “Jag f?rst?r vad du menar. Det ?r sv?rt att tala om, men trots det som h?nder…” Polisen l?t meningen d? ut och de stod tysta utan att m?ta varandras blickar. N?r Simon ?ppnade d?rren nickade mannen kort f?r att s?ga hejd? och satte sig i polisbilen.

  “Vad pratade ni om?” fr?gade Simon n?r han gick genom d?rren.

  “Mitt ansikte. Han trodde att du slagit mig.”

  Simon h?jde ett ?gonbryn. “Jag? Skada dig? Som att det skulle kunna h?nda.” Han skrattade och hon skrattade med honom. “S?, vad ska vi hitta p? nu d??”

  D?rren till porten slog igen. Ljudet d?nade genom trapphuset. Flera d?rrar p? f?rsta v?ningen b?rjade skaka av Glitcharnas slag.

  Otilia svalde h?rt. “Jag tror det ?r b?st att vi l?ser in oss.”

  De gick upp till l?genheten. Pl?tsligt k?ndes det tomt och Otilia ?nskade n?stan att poliserna inte ?kt d?rifr?n. Det k?ndes inte s?kert hemma l?ngre. Hon visste att poliserna ville g?ra dem en tj?nst n?r de ber?ttade att de borde ge sig av, men samtidigt hade det kanske varit b?ttre att inte veta alls. De hade ingenstans att ta v?gen. Hon suckade djupt och drog handen ?ver pannan. Polisen skulle komma tillbaka senare, det var hon s?ker p?. Hon visste att det bodde fler ?n en person i m?nga av l?genheterna. Kanske skulle polisstyrkan bara hitta Glitchar och deras offer, men det verkade osannolikt att det inte skulle finnas en eller tv? personer som satt inst?ngda n?gonstans. Logiskt sett borde de kunna ?vermanna Glitchen och ta sig ut sj?lva, men hon visste att hon sj?lv aldrig kunde skada Simon ?ven om hon visste att det inte var han. Dessutom hade de inte h?rt n?gra skrik, vilket var ytterligare ett tecken p? att det borde finnas m?nniskor kvar i l?genheterna. Visserligen hade det kunnat ske n?r Otilia och Simon jobbade, som f?r den tjocka mannen inne hos tanten. Otilia satte sig ner i soffan och satte b?da h?nderna f?r ansiktet. Hon kisade mellan fingrarna upp i taket och log svagt. Att Glitchen ovanf?r dem var borta var ju alltid en b?rjan.

  Polisen kom igen efter tre dagar. Otilia och Simon kunde inte se n?gon av de tv? poliserna som varit d?r tidigare, men ?nd? letade en poliskvinna upp deras d?rr och f?rklarade vad som var p? v?g att h?nda. L?ngt nere p? marken utanf?r deras k?ksf?nster stod ett flertal polisbilar och en ambulans. Otilia rynkade ?gonbrynen n?r hon s?g den. Om n?gon skadats s? illa skulle de inte vara vid liv nu. Simon fr?gade om de beh?vde hj?lp att leta, men kvinnan hade sagt att de skulle l?mna det till dem och helst inte l?mna l?genheten. Otilia undrade varf?r han visade ett s?dant intresse f?r att bli nedslagen. R?den skulle f?rmodligen vara n?got h?ftigt att ber?tta om n?gra ?r, om det inte hade varit s? att hela v?rlden redan var i kaos. Otilia kliade p? s?ret vid hakan. P? nyheterna sade de att personer f?rsvann snabbare ?n f?rut och att situationen var v?rre ?n n?gon kunnat ana. Tidsramen f?r ?terv?ndande hade ?kat till tv? timmar. I flera st?rre st?der hade stora massakrer ?gt rum och det var inte bara p? grund av Glitchar. M?nniskor ?ver hela v?rlden hade b?rjat inse att de borde samla p? sig f?rn?denheter och hade tagit sig in i butiker. M?nga mataff?rer, j?rnhandlar och vapenbutiker hade tagits ?ver av gatug?ng som vaktade dem och n?r ovetande m?nniskor gick dit f?r att f? tag i mat och annat f?r sin ?verlevnad sk?t g?ngen dem. Polisen och milit?ren hade f?rs?kt g? in f?r att stoppa dem, men b?rjade bli oorganiserade och misslyckades ofta. De butiker som polisen trots allt lyckades frig?ra fr?n g?ngen blev antingen l?nsade av folkhorder som v?ntat p? r?tt tillf?lle eller, i mer korrupta samh?llen, bel?grade av poliserna sj?lva. Dessutom hade forskarna uppt?ckt att Glitcharna som var borta l?ngre tid ?terv?nde med mer intelligens ?n de som tidigare ‘?terv?nt’. Glitcharna b?rjade bli smarta. Ingen visste varf?r de hade b?rjat ?terf? vissa hj?rnfunktioner, men Simon h?vdade att det kunde ses som att Glitcharna var en ny ras som utvecklades i ett m?nniskoskal. Kanske hade de bes?kts av utomjordingar som planerat att ta ?ver deras lilla planet. Det fanns inget s?tt att veta, ?nd? skulle det inte vara v?rre om det var sant. Om det fanns n?gon eller n?got som de kunde tala med f?r att de skulle st?lla allt tillr?tta skulle Otilia g?rna tro p? utomjordingar. Hon hade m?nga g?nger funderat p? vad hon skulle g?ra om Doctor Who var p? riktigt och bad Simon och henne att f?lja med ut i rymden. Det var bara fantasier, det visste hon. ?nd? hade det varit underbart. SCI-FI fanatikerna i USA skulle definitivt tolka det som ett bes?k fr?n yttre rymden, som att det skulle vara bevis p? att de hade haft r?tt om utomjordingar fr?n b?rjan.

  Otilia hade haft r?tt. Simon hade g?tt ut p? ett forum f?r SCI-FI fantaster och hittat flera livliga diskussioner. Det var mycket obskyrt som d?k upp, men de flesta verkade ha samma aningar som Simon. De diskuterade vidare p? sidan om vad framtiden kunde bli efter det h?r och det var m?nga fantastiska idéer som d?k upp. Men ?ven dystopiska samh?llen togs upp i tr?den, trots att de andra klankade ner p? dem. Ett av dem som fick Otilia att m? fysiskt illa var ett uppdiktat samh?lle d?r varje m?nniska togs ?ver av en alien och p? det s?ttet skulle de ta ?ver v?rlden, utan att m?nniskorna kunde g?ra n?got f?r att hindra det. Simon skojade med henne om att de borde b?rja kalla Glitcharna f?r aliens ist?llet, men Otilia propsade p? att inte g?ra det. Hon visste inte vilket hon f?redrog, men om de b?rjade kalla det som h?nde f?r n?gon alienattack k?ndes det mer troligt ?n att m?nniskor Glitchade. Det var n?got som hade h?nt och fortsatte h?nda. Det k?ndes b?ttre att ta det s?kra f?re det de inte visste, trots att det var det mer skr?mmande alternativet. Men det var inte om?jligt att det skulle vara en alienattack. Otilia trodde aldrig att hon ens skulle kunna ta en s?dan tanke p? allvar, men alternativen b?rjade rinna ut.

  Sm?llarna fr?n tr?d?rrarna i trapphuset ?verr?stade alla andra ljud. Otilia kom p? sig sj?lv med att planl?st driva omkring i l?genheten, utan att kunna koncentrera sig p? n?got annat. Till slut tr?ttnade Simon och gick ut i trapphuset f?r att se vad som h?nde, trots polisens varning. Det var tolv poliser p? plats som delat upp sig s? att tre befann sig p? varsitt v?ningsplan. De hade b?rjat med de fyra f?rsta och skulle troligen arbeta sig upp?t. Simon hade sett att det var tv? som h?ll p? med d?rren, medan en tredje stod som n?gon sorts s?kerhet en bit bak. En av poliserna hade hoppat till och varit n?ra att avlossa ett skott mot honom n?r han gick f?rbi. Han hade f?tt en rej?l utsk?llning och vad Otilia kunde se verkade han ha blivit skakad av h?ndelsen. Hon tyckte att det var r?tt ?t honom, men k?nde ocks? en l?ttnad ?ver att inget allvarligare hade h?nt. Otilia tittade hela tiden upp fr?n det hon h?ll p? med och satte ?ronen p? helsp?nn f?r att h?ra om n?got h?nde. Flera g?nger h?rde de avl?gsna tjut av raseri n?r poliserna fick bort ytterligare en d?rr och tog hand om en Glitch.

  Tv? timmar senare stod det bara tv? polisbilar kvar ute p? g?rden. Ambulansen hade inte r?rt sig. Medan de kvarvarande poliserna arbetade p? satte Otilia ig?ng med disken. Hon f?rs?kte dra ut p? r?relserna och diskade s? l?ngsamt hon kunde. Det var ingenting hon egentligen t?nkt g?ra, men det gav henne en urs?kt att d? och d? se ut genom f?nstret. N?gra polisbilar kom tillbaka, och sedan ?kte de iv?g med en ny Glitch i baks?tet.

  N?r poliserna h?llit p? i n?rmare tre timmar stod Otilia med kn?na p? en stol och lutade sig ?ver spisen fram mot f?nstret, med disken klar sedan l?ngt tidigare. D?rrarna till ambulansen ?ppnades. Hon pressade n?san mot rutan f?r att se b?ttre. Hennes andedr?kt gjorde bilden suddig, men hon hann ?nd? ?ppna f?nstret f?r att se en gammal man med h?lta b?ra p? ett barn in i ambulansen. Strax efter kom ?ven en kvinna som ambulanspersonalen bar ut p? b?r. S?ret p? hennes ben var djupt och hade inte blivit lika bra omsk?tt som mannen i tantens l?genhet. S?ret var inte r?tt, utan en gulaktig, sjuk f?rg. F?r f?rsta g?ngen den dagen tackade Otilia sig sj?lv f?r att n?stan ha tvingat poliserna att g? igenom varje l?genhet. Hon hoppades att de skulle klara sig. Trots den hemska skadan ?kte ambulansen iv?g utan larm. Inte f?r att det borde finnas anledning att oroa sig f?r trafik, men en tyst ambulans k?ndes som ett d?ligt tecken. Det kunde betyda att fler m?nniskor Glitchat i omr?det och s?kert var inte alla inl?sta n?gonstans. De skulle dra sig till ljudet. En enda m?nniska skulle inte kunna stoppa en bil om f?raren inte k?nde att de m?ste stanna, men s?kert kunde tio eller tjugo ?stadkomma det. Otilia stirrade ut efter v?gen och f?ljde ambulansen tills den sv?ngde. Snart d?k ?nnu en ambulans upp. Det fanns troligen personal p? sjukhuset, men att de kunde skicka ut tv? ambulanser m?ste betyda att de fokuserade det h?r omr?det just nu. Det var om?jligt att de inte beh?vdes p? annat h?ll, men om ambulansen beh?vde poliseskort n?r de skulle ta hand om de skadade skulle det f?rklara en del om varf?r tv? stycken fanns h?r.

  N?r den turkoskl?dda ambulansf?raren klev ur bilen h?rde Otilia ett skrik. Det var inte fyllt av raseri, utan av r?dsla. Ren och sk?r r?dsla. Ljudet fick Otilias hj?rta att hoppa till och hon tvingade sig sj?lv luta sig lite mer tillbaka och att stanna kvar vid stolen. Hon f?rs?kte resonera med sig sj?lv. Hon kunde inte hj?lpa dem, hon m?ste stanna i l?genheten. Sedan f?rlorade hon mot sig sj?lv och lutade sig ?nnu mer ut genom f?nstret f?r att f?rs?ka se vad som h?nde. F?nsterbl?cket var s? kallt att skinnet p? insidan av h?nderna genast b?rjade domna bort. Hon andades i sm? fl?mtanden med halv?ppen mun. Mannen som hoppat ur ambulansen lutade sig in genom bild?rren, vred huvudet snabbt ?t vardera sida innan han till slut plockade upp en stor skiftnyckel och rusade med den in i h?ghuset.

  Stolen from Royal Road, this story should be reported if encountered on Amazon.

  “Vad ?r det som h?nder? Ser du n?got?” fr?gade Simon n?r han sprang in i k?ket.

  “Jag vet inte, men en ambulanskille sprang precis in med en skiftnyckel i handen.” Hon drog sig tillbaka och s?g p? Simon.

  “Jag kanske ska g? och-”

  “Nej, det ska du inte.”

  “Men de kanske beh?ver v?r hj?lp!”

  “Fattar du inte? Du kommer bara vara i v?gen och dessutom vet du inte ens vad du kommer att m?ta.”

  “?h, vad snackar du om? Om det bara ?r en Glitch som kommit ut innan de hann ta itu med den-”

  Ett skrik lj?d som fick Simon att tystna. Skriket var n?stan om?nskligt hj?rtsk?rande och fick Otilias lungor att sn?rpas ?t och tvingade henne att l?gga handen ?ver munnen f?r att inte b?rja gr?ta. Vad kunde ha orsakat en s? stor sm?rta att m?nniska kunde ge ifr?n sig den sortens ljud? Men hon visste. Hon visste det allt f?r v?l. Otilia b?jde sig ?n en g?ng ut genom f?nstret. Mannen fr?n ambulansen kom inte tillbaka ut. Bakd?rrarna p? ambulansen sl?ngdes upp och ytterligare en man hoppade ut fr?n ambulansen med n?got silvergl?nsande i handen. Han halkade till p? gruset, men ?terfick snabbt balansen och rusade mot ing?ngen. Mannen f?rsvann ur sikte, men den dova dunsen fr?n d?rren h?rdes inte. De hade st?llt upp den, s?kert f?r att underl?tta arbetet med att f?ra Glitchar d?rifr?n. Efter bara n?gra sekunder kom den f?rsta mannen ut igen. Hans turkosa kl?der bl?stes upp i den starka vinden och han s?g sig snabbt ?ver axeln medan han skyndade sig mot f?rard?rren p? ambulansen. Han sprang allt han kunde, men snubblade vid kanten till asfalten och st?nade h?gt. N?r mannen landade p? mage for Otilias hand upp framf?r hennes mun igen. En l?ng k?kskniv stack upp ur ryggen p? honom. Han f?rs?kte kravla sig upp p? f?tter n?r en polis rusade ut, landade p? kn?na och gled fram p? gruset mot ambulanskillens huvud. Han slet ut kniven ur killens rygg, ryckte upp hans huvud och skar av honom halsen. Blodet sprejade asfalten och polisen sl?ppte taget om mannens h?r. En kolsvart p?l bildades snabbt under honom. Polisen st?llde sig upp och v?nde sig om mot huset. Innan han v?nt sig om helt och h?llet ramlade Otilia bak?t, ner p? k?ksgolvet och st?tte i med ryggen. Trots att det fick henne att tappa andan k?nde hon det inte. Hon kunde inte f?rst? vad hon precis sett. ?nnu mer tumult h?rdes fr?n gatan och Simon tog hennes plats i f?nstret.

  “Vad i-” Han stirrade ner mot polisbilarna. Otilia ville fr?ga vad det var som h?nde, men kunde inte dra in tillr?ckligt med luft i lungorna f?r att g?ra ett ljud. Hon hostade och fick till slut tillbaka andan. Raska fotsteg ekade i trapphuset. Sedan knackade n?gon snabbt och intensivt p? d?rren. Otilia reste sig l?ngsamt upp. Simon s?g ner p? henne, men v?nde sedan blicken ut genom f?nstret igen.

  “?ppna inte.”

  Otilia bet sig i l?ppen. Hon kastade en snabb blick mot hans fr?nv?nda ansikte innan hon trots Simons varning gick genom hallen till d?rren. Hon ?ppnade locket f?r d?rr?gat och kikade ut. Det var den kvinnliga polisen. Hon s?g vettskr?md ut, med t?rar rinnande ner f?r kinderna och en djupt h?vande br?stkorg. Hennes ?gon irrade fr?n sida till sida och hon sp?nde l?pparna s? pass mycket att de n?stan inte syntes. Otilia tvekade bara en sekund innan hon f?rde handen till l?set och med en knyckning p? handleden l?ste upp d?rren och sl?ppte in henne. Direkt n?r kvinnan satt foten innanf?r d?rren sl?ngde Otilia igen den och l?ste. Kvinnan sj?nk ner p? golvet, som att all kraft f?rsvunnit ur hennes lemmar och l?mnat henne som en docka. Hon andades tungt och Otilia misst?nkte att hon h?ll tillbaka en panikattack bakom t?rarna. Hon satte handen p? hennes axel. Kvinnan ryckte upp huvudet och en av armarna i en pl?tslig r?relse som fick Otilia att ta ett steg tillbaka.

  “Det ?r lugnt, det ?r s?kert” f?rs?kte Otilia l?ngsamt och h?ll upp handflatorna mot henne. Kvinnans ?gon f?rs?kte fokusera p? den m?rklagda hallen samtidigt som blicken panikartat letade efter n?got. Kanske ett vapen. Otilia lyfte handen l?ngsamt och flyttade skohornet i metall h?gst upp p? hatthyllan. N?r hon r?rde vid det kurade kvinnan ihop sig till en boll med h?nderna t?tt ihopfl?tade runt hennes blonda h?r. N?r hon m?rkte att hon inte skulle bli slagen vinklade hon huvudet upp?t. R?dslan i ?gonen bytte plats med tomhet. Otilia log mot henne, ett leende som hon hoppades skulle vara ?vertygande, men polisen satt med stela axlar och v?nde bort huvudet utan att m?ta hennes blick.

  “Det ?r poliskvinnan som vi pratade med f?rut” sade hon till Simon n?r hon tappade upp ett glas vatten i k?ket.

  Simon v?nde sig om. “?r hon en Glitch?”

  “Nej, jag tror inte det. Men hon ?r i chock.”

  “?r du s?ker p? att hon inte ?r…”

  “Jag ?r s?ker.” Otilia rynkade p? ?gonbrynen och torkade av h?nderna mot jeansen. “Vad ?r det som h?nder?”

  “Det ?r som om de evolverats till n?got mer.” Simon lutade sig ut genom f?nstret igen.

  “Glitcharna?”

  “Ja.” Han drog sig tillbaka och st?ngde f?nstret.

  Temperaturen i k?ket hade sjunkit mycket under tiden det stod ?ppet och fick Otilia att h?lla ett krampartat grepp om vattenglaset.

  “Jag ska ber?tta sen, men f?rst m?ste vi kolla till polisen och skicka ut henne h?rifr?n.”

  Otilia stannade till vid d?rrvalvet till hallen. “Skicka ut henne? Hon ?r ju livr?dd!”

  “Det spelar ingen roll. Jag ska f?rklara sen.”

  Otilia ?ppnade munnen f?r att protestera, men Simon puttade henne ?t sidan och gick till den darrande kvinnan som satt p? deras hallgolv. Han r?rde vid hennes axel. Hon ryckte till, men verkade ha lugnat sig lite. Otilia kom fram till dem och r?ckte henne vattnet. Glaset gled ur hennes hand, landade i mattan med en duns och v?tskan b?rjade genast sugas in. Simon lyfte bryskt polisens huvud med handen under hennes haka och s?g in i hennes ?gon. Hennes blick var stirrig och hennes ansikte hade vitnat ytterligare. Den l?nga bruna h?stsvansen var burrig och mycket av h?ret hade ?kt ur snodden.

  “Vad ?r det som har h?nt?” sk?llde Simon.

  “L?gg av. Ser du inte hur skakad hon ?r?”

  Simon brydde sig inte om vad hon sade. “Vad ?r det som har h?nt?” Han skakade kvinnans axel och h?ll kvar hennes blick. Kvinnan s?g till slut ner i mattan. Hon kunde fortfarande inte sluta skaka.

  “Jag… jag… vet inte. Helt pl?tsligt…” Hon b?rjade gr?ta igen. Otilia lade en hand p? hennes axel och stirrade p? Simon. Hans blick var fortfarande f?st p? polisen.

  “Forts?tt.”

  “Simon! Du-”

  “De kom mot oss. Fler ?n vad vi trodde”, sade kvinnan svagt och svalde. Otilia tystnade med halv?ppen mun.

  “Vilka? Glitchar? Jag trodde ni hade situationen under kontroll?”

  “... ‘?terv?ndare.’ Vi tog ner en d?rr, men bakom oss ?ppnades tv? andra. Vi visste inte… kunde inte…”

  “Ni v?ntade f?r l?nge med att f? ut de som var i l?genheterna.” Simon suckade djupt och st?llde sig upp. Han drog armarna bak?t f?r att str?cka p? ryggen. “Jag var r?dd f?r det.”

  Otilia flyttade blicken fr?n kvinnan till Simon. Han m?tte uttrycksl?st hennes blick.

  “?r d?rren l?st?”

  “Det ?r den. Hur s??” Otilia bet sig i l?ppen f?r att hon inte skulle b?rja darra p? r?sten.

  “Bra.” Simon suckade. “Ber?tta vad som h?nde sen.”

  “De angrep oss innan vi hann f?rst? vad som h?nde. Jag… ?h gud.” Kvinnan pressade handlovarna mot ?gonen och tryckte h?rt.

  “Vad gjorde du?”

  Hon stirrade ner i mattan. Otilia trodde att hon inte skulle svara alls n?r hon h?rde ett svagt snyftande.

  “Jag… gick in i en l?genhet och l?ste in mig p? toaletten. I l?genheten under er. Jag kikade ut n?r allt blev tyst. Det var... hemskt.” T?rarna hon str?k fr?n ansiktet skapade l?nga r?nder av mascara l?ngs hennes kinder och haka.

  “Det var n?r du kom till oss?” fr?gade Simon helt lugnt.

  “Nej. En ‘?terv?ndare’ kom upp med en yxa och k?rde in den i en l?genhetsd?rr. Helt pl?tsligt d?k tv? av mina kollegor upp. Ur tomma luften.”

  “’?terv?ndare’?”

  “Ja. Jag l?ste in mig p? toaletten igen. Trots vad de har sagt p? nyheterna s? d?dade ‘?terv?ndarna’ inte varandra. De hj?lptes ?t. De… N?r jag slutade h?ra ljud fr?n trapphuset igen gick jag ut, det var d? jag knackade p? er d?rr.”

  Simon nickade, som att det faktiskt l?t logiskt i hans ?ron. Otilia f?rstod ingenting. Glitcharna hj?lpte ju inte varandra. Om de gjorde det skulle… Otilia avbr?t tanken n?r Simon manade polisen att forts?tta.

  “Allt gick s? snabbt. Jag h?rde de andra…” hon torkade fler t?rar fr?n sina v?ta kinder och sn?rvlade h?gt. “De… Jag tror att jag ?r den enda kvar.”

  “Hur s?g l?genheterna ut?” fortsatte Simon. Polisen blinkade tillbaka, som att hon inte f?rst?tt fr?gan.

  “Hur ser det ut i trapphuset just nu?” f?rtydligade Simon och str?k tummen och pekfingret h?rt ?ver ?gonen.

  “D?rrarna ?r inslagna och det finns blod. Massor. ?verallt. S? m?nga kroppar och…” Kvinnan knep ihop ?gonbrynen, blundade h?rt och svalde. “Det fanns en liten flicka. Jag s?g henne p? badrumsgolvet, det var…” Hon hulkade pl?tsligt och b?jde sig fram?t, som att hon var p? v?g att kr?kas.

  “T?nk inte p? flickan. Fokusera nu. H?rde du n?gra ljud?”

  “De skrek… de skrek s? h?gt fr?n gatan. Och jag… jag kunde inte, jag kunde inte…” Hon andades djupare och fl?mtade efter andan.

  “Lugn. Det ?r inte ditt fel”, sade Otilia och lade handen p? kvinnans axel. Hon k?nde t?rarna leta sig fram bakom ?gonlocken.

  “H?rde du n?gra andra ljud?”

  “Jag vet inte… jag h?rde yxan sl? mot en d?rr n?gon v?ning upp, sen steg ner f?r trappan.” Kvinnans ?gon sp?rrades upp. “Vi ?r k?rda. ?h herre gud, vi kommer inte h?rifr?n! De kommer att d?da oss!” Kvinnan drog naglarna s? h?rt mot huden i ansiktet att r?da r?nder bildades under dem. Hon gjorde en pl?tslig ansats till att resa sig, men Simon h?ll henne tillbaka.

  “Lugna dig”, sade Simon tyst, men kvinnan gjorde ett nytt f?rs?k. “Lugna dig!” Simon skakade kvinnan och f?ste blicken p? ytterd?rren. “S?g n?gon dig n?r du gick in hit?” Han kl?mde hennes axel h?rt n?r hon inte svarade p? en g?ng. “Svara!”

  “Jag vet inte!”, skrek hon, men tystnade snabbt n?r hon h?rde ett ljud fr?n trappan. Hon bet sig sj?lv i l?ppen medan snyftningar br?t ut i andetagen.

  Simon suckade djupt. “Okej, s? h?r g?r vi. St?ll dig upp.”

  Otilia hj?lpte polisen upp p? ostadiga f?tter medan Simon gick in i k?ket. Efter mycket skramlande kom han tillbaka med en filékniv.

  “Du och jag g?r ner tillsammans. P? det s?ttet kommer du ut.”

  Otilia stirrade p? honom med halv?ppen mun. Kvinnan hasade sig l?ngre bort fr?n d?rren och skakade huvudet snabbt fr?n sida till sida.

  “Simon-” b?rjade Otilia, men avbr?ts.

  “Lyssna nu. Du vill v?l inte att andra ska r?ka ut f?r samma sak, eller hur? Du m?ste ber?tta f?r andra vad som h?nt. Det ?r ditt viktigaste jobb just nu.”

  Kvinnan nickade l?ngsamt och ansiktet ?terfick lite av dess f?rg. Otilia skar sina t?nder.

  “Nej. Nej, det ?r klart att jag inte vill att andra… det ?r klart att de andra m?ste f? veta. P? det s?ttet kan fler liv r?ddas, och-”, b?rjade kvinnan skakat, men en gnutta beslutsamhet hade kommit in i r?sten.

  “Precis. Och f?r att du ska kunna varna dem m?ste du ut till bilen och ber?tta det.”

  Kvinnan s?g tveksam ut igen.

  “Det m?ste du”, fortsatte Simon. ”Trots att du inte kunde hj?lpa dina arbetskamrater h?r s? kan du hj?lpa dem som ?r kvar. Jag vet att du inte har polisradion p? dig, d? hade du redan kallat p? f?rst?rkning.”

  “Men…” Kvinnan slutade prata n?r Simons ord sj?nk in. Han hade sagt precis r?tt sak f?r att f? henne att g? med p? den galna planen. Otilia var rasande. Kvinnan hade varit f?r r?dd f?r att hj?lpa till i stundens inferno, det var inget man h?nade n?gon f?r. Dessutom satte han sitt eget liv p? att planen skulle fungera. Hon ville skrika rakt ut, men visste att oavsett vad hon sade just nu s? skulle Simon inte lyssna. Och om Glitcharna h?ll p? att riva ner d?rrar med yxa ville hon definitivt inte f? dem att rikta uppm?rksamheten till deras l?genhet. Hon visste att hon aldrig skulle kunna ?vertala honom att ?verge planen, ?ven om de visste var Glitcharna var just nu. Otilia st?llde sig med korsade armar och tittade p? medan Simon drog plastp?sar ?ver sina skor.

  “Varf?r m?ste du med henne ner? Det ?r inte s?kert.”

  Simon svarade inte p? en l?ng stund. Sedan kramade han om henne. “Vi beh?ver f? ut henne f?r v?r egen s?kerhet”, viskade han i hennes ?ra innan han sl?ppte henne igen. Otilia sade inget, utan gav honom en blick som hon hoppades visade k?nslostormarna hon hade inom sig, och hennes irritation. Sedan h?jde hon ?gonbrynen fr?gande mot plastp?sarna p? hans f?tter.

  “Kolla p? hennes skor. Jag vill inte dra in mer blod i l?genheten n?r jag kommer upp igen. Det ?r ju r?tt ?ckligt.”

  Otilia sn?rpte p? munnen och v?nde sig bort. Om han kom upp igen.