Otilia och Simon stirrade p? varandra och v?nde sedan blickarna upp mot taket igen. En kraftig duns h?rdes ovanf?r dem. Sedan en till. Och en till.

  “Du tror inte…” sade Otilia l?gt och sl?ppte handen fr?n Simons mun.

  “Kanske. Men… ska vi ringa n?gon? Jag kanske ska g? upp och-”

  “Nej, det ska du inte”, sade Otilia. “Ring polisen?”

  Simon str?ckte sig mot telefonen. Personen d?r uppe kunde sl? sina h?nder blodiga och ?nd? inte komma genom taket till l?genheten, men Otilia visste att varken hon eller Simon skulle kunna slappna av om de trodde att det fanns en Glitch i l?genheten ovanf?r dem.

  Simon fick v?nta i flera minuter innan han n?dde fram. Polisen sade att de hade mycket att g?ra och eftersom personen inte kunde ta sig ut var det inte heller br?ttom. De lovade att komma f?rbi n?r de hade tid men varnade att det kunde ta ett tag innan det blev av. Bankandet hade n?stan slutat under tiden han pratat, men de kunde inte sluta stirra mot taklampan.

  “?r du s?ker p? att vi m?ste v?nta p? polisen?” muttrade Simon. “Det kanske bara ?r n?gon som beh?ver hj?lp och inte kan ta sig ut?”

  Otilia h?rde tvekan som fanns i hans r?st. “Tror du verkligen det? Jag vill inte att vi chansar.” Hon pillade p? ett av pl?stren p? hakan. Det kliade.

  “Nej, kanske inte. Men eftersom de inte kommer p? ett tag s? t?nkte jag-”

  “Kolla!” Otilia pekade mot teven. Den vita texten f?r extrainsatta nyheter blinkade i h?rnet igen.

  Simon tvekade lite n?r han str?ckte sig efter fj?rrkontrollen. “Du tycker inte att det har varit v?ldigt m?nga extranyheter nu?”

  Otilia rynkade ?gonbrynen och lutade sig fram?t med armb?garna st?dda p? kn?na. “Jo. Det k?nns lite… kusligt p? n?got s?tt.”

  Simon kn?ppte p? ljudet p? teven, vilket fick hyresg?sten ovanf?r dem att b?rja banka p? taket igen. Otilia f?rs?kte att inte rikta blicken dit?t, utan fokuserade p? reportern som r?ttade till papprena p? podiet.

  Det var samma man som de sett tidigare. Han drog i skjortkragen, blicken flackade ?t sidorna och han fuktade l?pparna med en snabb tungr?relse. Han m?ste sv?lja s? att adams?pplet guppade tv? g?nger innan han b?rjade.

  “Extrainsatta nyheter. Vi ber att ni som ser det h?r inte g?r n?got obet?nkt och h?ller er lugna. Trots forskarnas och l?karnas studier har inget hittats som kan f?rklara det som h?nder eller varf?r det g?r det.” Han st?tte ut ett halvkv?vt ljud som l?st sig i halsen innan han fortsatte. “Ett uteg?ngsf?rbud har inf?rts i samtliga st?der. M?ste ni ut, kontakta den lokala polisen f?r vilken f?rgkod som g?ller. F?rgkoden ?r viktig f?r att polisen ska veta att ni inte ?r ‘?terv?ndare’ och reagera d?refter. Eftersom det har blivit sv?rare att identifiera ‘?terv?ndarna’ i tid har det beslutats att det ?r en ?tg?rd som m?ste inf?ras. I Frankrike, Tyskland och Ungern har ett s?dant uteg?ngsf?rbud redan inletts och har lett till bra resultat. Allts?; h?ll er inne - om ni m?ste g? ut, kontakta den lokala polisen. Vi ber er ocks? om att inte ringa 112 om det inte ?r i absoluta n?dfall.”

  Efter det lj?d slutmelodin igen.

  “Wow, det gick snabbt”, mumlade Otilia.

  “Verkligen. Jag undrar vad som h?nde. Allts?, det m?ste ju ha h?nt n?got enormt f?r att s?tta hela landet i husarrest, speciellt s? snabbt efter k?rf?rbudet.”

  “Verkar s?. Jag undrar vad? Det kan ju inte bara vara f?r polisens skull - det tror jag inte p?. Glicharna kan ju sl?ss, men att poliser med batonger och pistoler inte skulle vara beredda? Det m?ste ha h?nt n?got annat ocks?.”

  “Det tror jag ocks?, men vad?”

  “Ingen aning, som vanligt. Tur att vi inte har n?gra planer p? att g? ut i alla fall.”

  N?stan fem timmar hade g?tt och Otilia satt i soffan med huvudet i h?nderna. Hon dunkade handflatorna mot pannan med varje slag Glitchen slog d?r uppe och m?rkte knappt n?r det knackade p? d?rren. Hon ryckte till och stirrade p? Simon n?r han petade p? hennes l?r och kisade sedan in mot hallen d?r ringklockan klagade p? att ingen ?ppnade. De v?xlade en blick och Otilias benmuskler klagade av anstr?ngningen n?r hon reste sig upp fr?n soffan. De sm?g tillsammans ut i hallen. Otilia vinkade till Simon att komma n?rmare, pekade p? d?rr?gat och knyckte med huvudet. Han nickade kort och gick med tysta steg fram till d?rren. Han drog den lilla metallskivan ?t sidan och kikade ut, sedan str?ckte han ner handen till kedjan och l?set. Det klickade onormalt h?gt n?r han l?ste upp och ?ppnade d?rren.

  Tv? manliga poliser stod ute i trapphuset. Den ena polisens mustasch spretade ?t alla h?ll, deras bl? uniformer var skrynkliga och m?rka fl?ckar prydde stora delar av dem. Otilia undrade varf?r de ens gick till jobbet, men ?nd? fanns det en viss aura av stolthet runt dem, trots det h?rjade utseendet. Den mustaschl?se hade stora, m?rka ringar under ?gonen, vilket fick henne att tro att han f?rmodligen k?nt n?gon som Glitchat.

  “Hej. Vi ?r h?r f?r att ta hand om en ‘?terv?ndare’?” Det l?t mer som ett p?st?ende ?n en fr?ga och r?sten var monoton och utan k?nsla. Det f?rv?nade Otilia att de anv?nde den tonen n?r de pratade om Glitchen, men kanske hade de varit med om allt f?r mycket f?r att tro att ?rendet skulle g?lla n?got annat.

  “Ja, vi tror att det ?r en s?n i alla fall. Den forts?tter banka p? v?rt tak” sade Simon och gjorde en kort nickning mot vardagsrummet.

  “Kan du visa oss dit? Det ?r b?st att du tar med n?got att skydda dig med.”

  “Till vardagsrummet?”

  Polisen s?g ut att vilja st?na, men h?ll det tillbaka. “Till l?genheten.”

  Simon nickade och kom snart tillbaka med en k?kskniv.

  “N?r b?rjar ni ta byggnaderna i bruk f?r Glitchar?” fr?gade Otilia medan Simon satte p? sig skorna.

  “Glitchar?” Polism?nnen s?g f?rv?nat p? henne.

  “Ja, de ‘?terv?ndande’?”

  “?h, jaha. Om tv? dagar, hoppas vi.”

  Otilia rynkade ?gonbrynen. Tv? dagar i en hastigt fallande v?rld k?ndes som en fruktansv?rt l?ng tid. Hon var inte ledsen ?ver att det skulle dr?ja, men samtidigt var ju h?ktena och f?ngelset fulla. Poliserna svarade inte n?r hon p?pekade det f?r dem, utan s?g p? varandra en stund. Den mustaschprydda polisen suckade tillslut uppgivet. Han f?rklarade att det var ett h?ghus i centrum som hade blivit prioriterat att f? klart och att det var det som anv?ndes just nu. Men det var inte f?r lokalbefolkningen att veta ?n. Otilia k?nde sig n?jd ?ver att ha f?tt ett svar ist?llet f?r en sn?sning om att hon var f?r nyfiken.

  Efter samtalet gick de upp f?r trappan och f?rsvann ut ur sikte. Efter n?gra sekunders ?verv?gande f?ljde Otilia efter dem. N?r hon kom till v?ningen ovanf?r l?genheten ryggade hon tillbaka. Ett kraftigt blodsp?r ledde fr?n d?rren d?r Glitchen fanns till en annan p? andra sidan av trappan. Blodet var torrt, men den som r?kat s? illa ut kunde knappast leva l?ngre. Det var f?r mycket f?r det. ?nd? hade hon inte h?rt n?gon ambulans under hela tiden som de varit hemma. Om det fortfarande fanns ambulanser. Hon svalde h?rt. Poliserna andra hade ocks? sett sp?ret. De besl?t sig f?r att se om den skadade personen fortfarande var vid liv och ringde p? d?rren dit det ledde, noga med att inte kliva i blodet, trots att det var helt torrt.

  Ringningen ekade i trapphuset och ljudet tycktes f?rst?rkas f?r varje g?ng som de pressade p? knappen, men ingen ?ppnade. Alla fyra drog sig n?rmre den bortre v?ggen n?r personen som bodde ovanf?r Otilia och Simons l?genhet b?rjade dunka p? d?rren. Strax efter de f?rsta dunkningarna b?rjade tv? andra d?rrar p? samma plan g?ra samma sak. Tr?t darrade av slagen inne i l?genhetena. Otilia trodde att poliserna skulle kalla p? f?rst?rkning, men ingen av dem gjorde en antydan till att anropa n?gon annan. Trots att de inte sade n?got verkade poliserna ?nd? komma fram till ett beslut. De r?tade p? ryggen och ringde p? d?rren dit blodsp?ret ledde igen. Otilia och Simon h?ll sig kvar p? trappavsatsen. Otilia kunde inte f?rst? varf?r de ringde p? d?rrklockan och eggade p? Glitcharna ?nnu mer. N?r hon kommenterade det ber?ttade poliserna att om det fanns en person som inte var en ‘?terv?ndare’ i l?genheten skulle personen f?rst? att det inte var en ‘?terv?ndare’ som var utanf?r d?rren. Dessutom skiljde sig ringningen fr?n knackningarna p? de andra d?rrarna. De var precis p? v?g att ge upp n?r en mager gammal kvinna ?ppnade d?rren p? gl?nt.

  Damen m?ste vara runt nittio ?r gammal, med grova rynkor i ansiktet och f?rv?nansv?rt mycket silverf?rgat h?r kvar p? huvudet. Flera stora leverfl?ckar fanns i hennes ansikte, men Otilia trodde att hon en g?ng kunde ha varit mycket vacker. Hennes h?nder skakade och ?gonen var vitt uppsp?rrade, men hon tycktes slappna av n?got n?r hon s?g att det var tv? poliser som stod utanf?r d?rren. Hon vinkade in dem i l?genheten och sl?ppte ?ven in Otilia och Simon n?r hon s?g att de stod vid trappan.

  L?genheten luktade ?lderdomshem med en gnutta vaniljdoftljus. Damen verkade inte se eller bry sig om blodet som smetats fr?n trapphuset och vidare in i hennes vardagsrum. Ist?llet stannade hon till och st?ngde d?rren bakom dem. Trots att det var tr?ngt i hallen gick hon inte l?ngre in. Hon r?rde sig knackigt med sm? hasande steg och ryggen var kutad. Hennes f?tter var instoppade i mjuka tofflor och det enda hon bar var en morgonrock. Otilia k?nde att hon borde k?nna sig generad, men kanske hade gamlingar ett frikort n?r det g?llde kl?dsel i offentlighet och ?nnu mer i n?r de var i hemmet.

  Unauthorized usage: this tale is on Amazon without the author's consent. Report any sightings.

  “Hej”, sade polisen med mustaschen och kisade in i m?rkret. “Vi s?g ett oroande blodsp?r leda fr?n en misst?nkt l?genhet till din d?rr. Vet du n?got?”

  “Jojo, det ?r v?l klart att jag g?r. Han kom hit f?r tv? dagar sedan, men inte har n?gon kommit och h?mtat honom ?n.”

  “Han?”

  “Ja, Marcus. Han brukade alltid komma ?ver och fika med mig.”

  Tanten l?t b?de bitter och glad p? samma g?ng, en blandning Otilia aldrig trott skulle g? ihop. Men ensamma gamla m?nniskor kanske kunde l?ra sig den konsten. Kvinnan s?g inte ut att vara i skick att r?ra sig utanf?r l?genheten heller, trots att byggnaden saknade hiss. Hon undrade om det kunde f?rklara varf?r hon aldrig sett damen f?rut.

  “Har du ringt till sjukhuset?” fr?gade den andra polisen.

  “Det ?r v?l klart att jag gjort! Men de ville inte skicka n?gon. De sa att de hade f?r kort om personal och skulle skicka n?gon n?r det fanns. Pyttsan.”

  Otilia undrade ifall kvinnan hade missat allt som h?nt i v?rlden. Poliserna s?g p? varandra men besl?t sig f?r att inte ifr?gas?tta henne.

  “Var ?r han d??”

  Kvinnan vinkade kort med handen och ledde dem in i vardagsrummet. En gammal radio spelade upp ett kassettband med svensktopplistan p? l?g volym. Det senaste numret av ‘Damernas v?rld’ l?g uppslagen p? en pall vid sidan av den mycket slitna r?da fot?ljen och travar med b?cker stod staplade bredvid en gammal och nersutten soffa. I den, under en bl?vit yllefilt, stack lite mer ?n h?lften av ett renrakat ansikte upp tillsammans med en brun h?rtufs. De tillh?rde en mycket tjock man i tjugo?rs?ldern. Han verkade inte vara medveten om att de kommit in i rummet, men Otilia kunde se p? filten han andades. En av poliserna gick fram till killen och skakade hans axel men han reagerade inte. Polisen ruskade honom h?rdare och mannen gnydde svagt och det var sv?rt veta om det var en suck eller om han hade ont. Det verkade l?nl?st att f? honom att r?ra sig mer ?n s?.

  Hur t?nkte polisen egentligen? Hon var inte van vid att se stora blodm?ngder, men det de sett i trapphuset var f?r mycket, det s?g ?ven ett otr?nat ?ga. Om killen i soffan var den som blodet kommit fr?n var det ett under att han ?verlevt utan blodtransfusion och skulle dessutom inte kunna v?ckas s? l?nge han led av blodsf?rlust. Polisen drog undan filten. Mannens hy var n?stan mj?lkvit och helt sl?t, som att han inte skadats n?gon g?ng under hela hans liv, om han ens g?tt ut. Han hade stora fylliga l?ppar, m?rka, grova ?gonbryn och en karakt?ristisk n?sa. Han var barbr?stad och bar ett bandage runt magen som den skr?pliga tanten hade lyckats f? om honom. Otilia undrade hur det hade g?tt till; gumman v?gde nog inte mer ?n femtio kilo och killen s?g ut att v?ga hundra kilo mer. Trots att bandagem?ngden var mer ?n en normal m?nniska borde ha hemma syntes det blodiga s?ret igenom. En m?rk, tjock rand stod i kontrast med de vita remmarna ?ver huden, och Otilia undrade om s?ret inte egentligen skulle beh?va sys. Polisen pekade p? bandaget.

  “Vet du vad som h?nde?” Hans r?st var manande, men inte omild.

  “Marcus kom knackandes p? min d?rr, helt uppskuren. Han visste knappt vart han var, stackarn. Jag antar att hans t?s gav sig p? honom efter att han gjort slut med henne.”

  “Sa han det?” fr?gade en av poliserna med en tydlig skepsis i r?sten och ett h?jt ?gonbryn.

  “Nej, men man kan se att han ?r en stilig pojke, s? han har nog m?nga s?ta flickor efter sig. Han n?mnde n?gon flicka, men ville inte ber?tta s? mycket om henne.”

  Otilia kunde h?lla med om att mannen p? soffan hade varit en magnet om han inte s?g ut som en uppbl?st ballong. Polisen s?g ut att vara av ungef?r samma ?sikt och verkade inte tro p? tantens f?rklaring. Det h?r var n?got som en Glitch hade gjort.

  “S? vad h?nde efter att du ?ppnade d?rren?”

  “Jag tog hand om honom s? klart. Sedan ringde jag ambulansen, och ni vet redan vad de sa. Jag brukade vara sjuksk?terska, s? jag pl?strade upp honom och gav honom j?rntabletter innan han tuppade av p? soffan.”

  Att han klarat att h?lla sig vaken s? l?nge var n?stan v?rt en appl?d. Det f?rklarade ocks? hur tanten lyckats h?lla honom vid liv och f?tt p? bandaget.

  “Vet du varifr?n han kom?”

  “Han bor i l?genheten p? andra sidan.”

  “Vet du vem han bodde med?”

  “N?e… jag tror att hans mamma skulle flytta till n?got nytt st?lle, men sen brukar de f? bes?k d? och d? av en liten j?ntunge som-”

  “Tack. D? vet vi” avbr?t polismannen och gestikulerade att kvinnan kunde s?tta sig ner i fot?ljen. Sedan bad han Otilia och Simon att v?nta i den gamlas l?genhet medan de steg utanf?r d?rren f?r att diskutera. Otilia skrapade med t?spetsarna i mattan, men gumman s?g lycklig ut ?ver att ha f?tt bes?k av s? m?nga personer p? en g?ng och fr?gade om de ville ha snabbkaffe, vilket de sade ett v?nligt men best?mt nej till. Gumman pratade p?, men Otilia lyssnade bara med ett halvt ?ra.

  Poliserna var borta en v?ldigt l?ng stund. N?r tanten upprepat samma historia om mannen f?r tredje g?ngen k?ndes det verkligen sk?nt n?r de steg in i l?genheten igen. De ber?ttade att de hade ringt till sjukhuset och sagt att fallet var allvarligt nog att skicka en ambulans och personal till mannen. De r?dde den gamla gumman att f?lja med honom dit. Tanten protesterade fram till att poliserna smidigt sade att ‘grabben beh?vde n?gon som kunde se efter honom, vilket hon verkligen visat att hon kunde’. Tanten b?rjade fnittra, viftade avv?rjande med handen och sa att det inte var s? farligt, och trots att det var jobbigt skulle hon f?lja med eftersom ingen annan verkade kapabel. Otilia log uppskattande mot polisen som ber?ttade det. Det hade verkligen varit r?tt s?tt att snabbt f? b?de mannen och tanten d?rifr?n utan gn?ll. D?remot gillade hon det inte lika mycket n?r hon kom att t?nka upplevelsen hon haft med Karin n?r de var p? sjukhuset, och det m?ste finnas en anledning till att poliserna ville f? dem d?rifr?n s? snabbt som m?jligt. Otilia bet sig i l?ppen tills tanten hade kl?tt p? sig.

  Ambulansen kom tio minuter senare och sjukv?rdspersonalen skjutsade in mannen i hissen p? b?r. Otilia s?g tag i underl?ppen n?r hon t?nkte p? att den kommit utan sirener. Tanten l?ste l?genheten och snart var duon p? v?g till sjukhuset, fortfarande utan sirener. Otilia h?ll leendet p? plats tills ambulansen f?rsvann bortom kr?net, sedan v?nde hon sig mot poliserna.

  “Varf?r skickade ni med tanten till sjukhuset? Det ?r farligt d?r.”

  “Hon skulle aldrig klara sig sj?lv i l?genheten, inte under en l?ngre tid. Och om n?gon av ‘?terv?ndarna’ skulle ta sig ut och banka p? d?rren skulle hon f?rmodligen ?ppna - vad tror du skulle h?nda d??”

  Otilia stod tyst en stund. “Men det ?r inte den enda anledningen, eller hur?” fr?gade hon l?ngsamt.

  De tre m?nnen stannade till i porten till h?ghuset. Simon h?jde p? ?gonbrynen och nickade manande till henne, men b?da polism?nnen s?g bara bistra ut med t?tt sammanpressade l?ppar. Otilia trodde inte att hon skulle f? n?got svar n?r den mustaschprydda polisen vred l?pparna i ett stelt leende.

  “Vi skulle kunna ljuga f?r er, men jag tror inte att det skulle hj?lpa. F?rmodligen skulle det bara skada er.” Han suckade och skakade l?ngsamt p? huvudet med blicken ner p? golvet. “N?r vi l?mnade er f?r att diskutera situationen gick vi f?r att se efter hur m?nga l?genheter som har ‘?terv?ndare’ i sig.” Han v?nde huvudet mot Otilia och sedan mot Simon. “Av tjugo?tta l?genheter var nio tomma, inkluderat er. Vi vet inte om n?gon fortfarande finns i l?genheterna eller om de precis f?rsvunnit. De kanske inte ville ?ppna n?r de inte visste vad de skulle m?ta.” Han v?nde handflatorna upp?t i en hj?lpl?s gest. “I vilket fall; om man r?knar med gummans l?genhet ?r det totalt tio l?genheter som ?r ‘s?kra’.” Han sade ordet l?ngsamt och gjorde kanin?ron med fingrarna.

  “Allts? ?r det lite som Schr?dingers katt?” fr?gade Simon. “Allts?, man vet inte vad som finns d?r inne, levande, d?tt eller ?terv?nt f?rr?n man har sett efter ordentligt?” f?rklarade han efter ett fr?gande ?gonbryn fr?n polisen.

  “N?got s?dant ja”, svarade han.

  “S? om tio av tjugo?tta kan anses s?kra, d? ?r arton… du skojar. Ni kan inte vara allvarliga! Arton stycken?” utbrast Otilia.

  Polisen fn?s till och vred l?pparna till ett snett leende. “Du ser varf?r det skulle skada att inte s?ga n?got. Era liv ?r era s? klart, men vi rekommenderar starkt att f?rflytta er h?rifr?n s? snabbt som m?jligt. Om ni har en kompis som bor n?gorlunda s?kert kan vi eskortera er dit. Om det forskarna s?ger st?mmer och ‘?terv?ndarna’ blir starkare ju l?ngre de ?r borta s? kommer det f?rmodligen inte dr?ja l?nge innan de b?rjar bryta sig igenom d?rrar.”

  “S? ni kommer att l?mna dem s? h?r? Ni kommer inte flytta dem?”

  Polisen suckade djupt. “H?gkvarteret har givit order om att l?mna dem. Eftersom n?stan sjuttiofem procent av l?genheterna ?r fyllda av “?terv?ndare” blir risken att flytta dem mer ?n det ?r v?rt, speciellt eftersom att ni verkar vara de enda som faktiskt ?r kvar i byggnaden. Jag ?r ledsen.”

  Otilia var m?ll?s. Hon visste inte vad de skulle g?ra. Hon letade efter en f?rev?ndning f?r att de skulle rensa ur h?ghuset, eller i alla fall kunna resoneras med. Om alla Glitcharna var kvar m?ste hon och Simon fly. Men det fanns ingenstans att fly till. Ingenstans var s?kert, och det var h?r som de hade all mat och annat som de skulle beh?va.

  Poliserna hade l?mnat sina inbrytningsverktyg uppe p? sj?tte v?ningsplanet och var p? v?g dit upp n?r Otilia drog en h?rtest bakom ?rat och steg fram.

  “Men t?nk om, vilket faktiskt ?r r?tt troligt, det ?r n?gons partner eller barn eller f?r?lder som Glitchat och de ?r inl?sta i deras l?genhet? Typ som de i Stockholm?”

  Polisen stannade till. “Tror inte det. Det kommer fortfarande vara f?r farligt.”

  “Men det kan ju finnas barn d?r inne! T?nk om din son eller dotter var en av dem?”

  Polisen blundade och nickade sedan tungt, som att hans huvud fyllts med vatten. Hans ansikte hade bleknat, men efter en stund nickade han igen. “S? kanske det ?r. I vilket fall ?r det inte upp till oss.” Sedan fortsatte han upp f?r trappan.

  De skulle rapportera det, det var hon s?ker p?. De skulle s?kert ocks? lyckas f? dit n?gra som var villiga att hj?lpa till. Otilia suckade ut av l?ttnad. Var det n?got man kunde lita p? i sn?llhets-Sverige var det humanitet. Fanns det en chans att leka hj?lte skulle de flesta g?ra det. Otilia hade ocks? varit s?dan, men p? senaste tiden hade hon insett att den mentaliteten inte skulle h?lla i l?ngden. Inte n?r v?rlden h?ll p? att g? ?t helvete i alla fall.

  Alla hon brydde sig om var f?rsvunna f?rutom Simon och barnet i hennes mage. Och dem t?nkte hon inte ge upp f?r n?gon. Hon undrade om hon och Simon hade f?rhastat sig n?r de t?nkte att jorden gick mot sin underg?ng eller om alla andra bara var sl?a och inte hade tillr?ckligt med sj?lvbevarelsedrift att ta sig s? l?ngt fr?n el?ndet som m?jligt. Men Otilia trodde att Simon och hon hade r?tt. Med tanke p? nyheterna och hur nerv?sa alla reportrar var m?ste det vara n?got de inte ber?ttade om trots att de egentligen borde. Enda sk?let till att inte ber?tta m?ste vara att det skulle skapa panik och det var n?got som helst av allt skulle undvikas just nu.

  N?r poliserna h?mtat verktygen sade de att de skulle diskutera situationen med deras ?verordnade, De tog ett steg mot hissen, men Otilia h?ll ut h?nderna f?r att blockera v?gen.

  “Eftersom ni ?nd? ska diskutera saken s? kan ni v?l hj?lpa oss med problemet vi ringde till er f?r?”

  “Men det ?r mycket b?ttre att bara l?mna byggnaden.”

  “Ni sa att ni skulle hj?lpa oss, s?… sn?lla?” fr?gade Otilia. Hon k?nde hur falskt leendet k?ndes, men polisen gav med sig.