Otilia hostade till. Frosten p? asfalten speglade ett skarpt ljus som dansade runt i fl?ckar p? hennes hornhinnor. Allt snurrade och hon k?nde att hon beh?vde kr?kas. ?nd? kunde hon inte r?ra p? sig. R?ken hade l?ttat d?r hon l?g, men hon k?nde den fortfarande leta sig ner efter hennes strupe f?r att fylla lungorna till h?lften. Str?lkastarna bl?ndade henne och hon m?ste blunda f?r att stoppa kv?ljningarna. H?ga skrik och dunsande steg ekade i det brinnande huset, och tunga pustanden n?r en bild?rr ?ppnades. ?nd? var det som om allt h?nde l?ngt borta, ekon fr?n en utomhusbio kanske. Hon k?nde h?nder rycka i henne och hon undrade varf?r de f?rs?kte f? henne att flytta p? sig. Det gjorde ont nog redan, och det var en sk?n plats att ligga p?. Otilia f?rs?kte dra till sig armarna, men fann att hon inte hade styrkan. Hon trodde att hon skulle g? av. Sedan raspade n?got under hennes h?lar och hon f?ll p? n?got mjukt. Bild?rren sm?llde igen och ett tyst sorts vakuum bildades runt henne. Bilen varvade och ?kte iv?g. Gruset knastrade h?gt under gummid?cken. Det gjorde ont ?verallt och n?r de k?rde ?ver guppen tvingades hon skrika, men det enda som kom ut var utdragna fl?mtningar.

  Otilia visste inte hur l?nge de hade ?kt, men det kunde inte vara mer ?n n?gon minut. Hon k?nde v?gen v?l, men hon f?rstod inte varf?r de ?kte dit. Hon vaknade till n?r de stannade och hon k?nde en sval hand mot hennes panna. Simons hand. Han hade inte l?mnat henne. Hans ansikte f?rsvann och hon blev l?mnad med benen h?ngande fr?n bils?tet mot asfalten. Otilia f?rde handen ?ver ansiktet och de nybildade ?rren. Handleden knakade till och hon kved. Sedan sp?nde hon magmusklerna och satte sig l?ngsamt upp. Hela v?rlden snurrade framf?r hennes ?gon, men hon h?ll sig uppe. Kv?ljningar letade sig upp i halsen igen, men hon tvingade ner dem och f?rs?kte se var de befann sig. Konsum. De var vid konsum. Den stora parkeringen framf?r ing?ngen var helt tom p? bilar s?vitt hon kunde se. H?rifr?n s?g man varken lastkajen eller den mindre parkeringen till h?ger om byggnaden. N?gon hade k?rt in i bensinstationens skylt p? v?nster sida av butiken och den lutade kraftigt in mot sj?lva stationen. Ingen av villorna till v?nster visade n?gra tecken till att n?gon fortfarande bodde d?r, och husen bakom butiken som brukade synas mellan en liten gr?smatta med n?gra tr?d syntes inte alls d?r Simon parkerat, rakt framf?r entrén. Otilia fnissade till lite n?r hon t?nkte p? hur r?dd hon skulle bli om ett t?g ?kte f?rbi nu. Vibreringen i strupen fick henne att hosta v?ldsamt och hon blundade. Hon ?ppnade ?gonen n?r de neongr?na lamporna till texten blinkade till och slocknade. Sedan sl?cktes gatlyktorna och bensinstationen. Det blev helsvart f?rutom stj?rnorna som gav ett svagt ljus ?ver byggnaden.

  “Simon?”, viskade Otilia. Han syntes inte till n?gonstans. “Simon?”, sade hon lite h?gre. En m?rk figur kom halvjoggandes runt h?rnet av byggnaden. Hon svalde h?rt och blev torr i munnen. Simon n?rmade sig bilen och stannade till en meter fr?n henne och hon suckade l?ttat ut.

  “Elen har f?rsvunnit”, sade hon f?raktigt, som om han sj?lv inte m?rkt av det.

  “Hur m?r du?”

  “Lite yr, och jag har ont i handleden. Jag trodde att du… ?h.” Otilia gnuggade sig vid tinningen. “Vad g?r vi h?r?”

  “Jag f?rs?kte hitta en v?g in, men det verkar vara st?ngt ?verallt. Har vi otur m?ste vi bryta oss in.”

  “Men… varf?r ?r vi h?r?”

  “Mat. Om det finns n?gon kvar. Visst, vi har lite grann, men om vi ska ta oss n?gonstans norrut beh?ver vi mer.”

  “Men v?garna ?r ju avsp?rrade?”

  “Det kanske finns n?gon v?g ?ppen. En skogsv?g eller s?. Det ?r v?rt ett f?rs?k.”

  “Men-” Otilia tystnade. Hon kunde inte komma att t?nka p? ett b?ttre alternativ och bultandet i huvudet gjorde det inte b?ttre.

  “Vi kan inte stanna kvar h?r. Jag vet inte vad vi ska g?ra n?r vi v?l hittar ett st?lle, men det h?r m?ste ju sluta n?gon g?ng. Plana ut i alla fall. Men om vi ska klara oss alls s? beh?ver vi mer mat. Det var synd att vi inte hade fler v?skor att b?ra i.”

  “Men t?nk om fler Glitchar kommer d?? Har vi ens n?got som vi kan anv?nda f?r att bryta oss in?”

  “Det har vi inte. Men det m?ste finnas ett s?tt. Vi f?r sova i bilen och imorgon-”

  Ett d?n ekade ner fr?n h?ghusen och fick b?de Otilia och Simon att ducka instinktivt och sedan vrida huvudet ?t det h?llet. H?ga flammor reste sig ?ver tr?dtopparna. Flera sm? sm?llar h?rdes som efterskalv till explosionen och markerades tydligt i den annars tysta omgivningen.

  “Tja, nu har vi inte n?gon annanstans att ta v?gen i alla fall”, sade Simon efter en l?ng stund. Hans r?st var l?g och blicken glasartad. Han stannade med halv?ppen mun, of?rm?gen att slita sig fr?n den enda ljusk?llan.

  “Det var ?nd? bara saker”, sade Otilia tyst i ett f?rs?k att ?vertala sig sj?lv.

  “Det var v?rt hem.”

  De stod stilla och tittade andaktsfullt upp mot det som bara en timme tidigare hade inneh?llit hela deras liv, deras framtid.

  Ett skarpt rasslande av metall kom fr?n ett mycket n?rmare h?ll och orden fastnade i Otilias mun. De v?xlade en blick. Otilia ville inte att han skulle g?. Simon s?g p? henne innan han sprang bort mot ljudet och f?rsvann bakom h?rnet av byggnaden. Otilia v?ntade med sp?nd blick mot h?rnet, men Simon d?k inte upp igen. Hon slickade sig om l?pparna och reste sig sakta upp. Vikten p? foten fick hennes ben att vackla och hon st?dde sig med ena armen p? bild?rren. Hon drog in luft genom hopbitna t?nder och f?rs?kte st?dja p? foten igen. Det skulle fungera att g? om hon gjorde det l?ngsamt.

  “Simon? ?r du okej?” Hon st?ngde bild?rren f?rsiktigt bakom sig och haltade sakta f?rbi h?rnet av butiken, f?rbi bensinstationen och fram mot kanten till baksidan av butiken.

  “Simon?”, fr?gade hon igen. Hon kom runt h?rnet och tryckte handen mot husv?ggen f?r att vila foten. Hon stelnade till av en r?relse hon sett i ?gonvr?n. En m?rk, smal man med en grov mustasch och keps gick snabbt mot henne. Han h?ll n?got i handen som han svingade i en vid cirkel runt handleden. Otilia sp?rrade upp ?gonen och v?nde sig om. Hon f?rs?kte springa, men foten till?t bara en l?ngsam jogging. Hans fotsteg ekade bakom henne och hon skrek till av sm?rta n?r han tog tag i hennes handled. En skarp sm?rta gick som en blixt genom huvudet och allt blev svart.

  Otilia vaknade till av att n?gon puttade p? henne.

  “H?rru, ?ru vaken eller?” R?sten var m?rk med en dialekt som talade om att han bott i G?vle hela sitt liv. Tv? grova, smutsiga fingrar n?p till om hennes n?sa och hon hostade n?r hon drog in luft genom munnen. Mannen luktade surt av intorkad svett och n?got j?rnaktigt. Hon kunde inte se honom ordentligt, trots att det hade ljusnat lite ute. Hon skakade p? huvudet f?r att f? bort handen och f?rs?kte resa sig upp. Hennes armar ville inte r?ra sig mer ?n n?gon decimeter. Hon hostade lite till och f?rs?kte v?nja ?gonen vid m?rkret. Den grova handen tog ett grepp om hennes haka och lyste med en ficklampa in i hennes ?gon. Hon blundade instinktivt. Mannens raspiga fingrar tvingade upp hennes ?gonlock.

  “Den h?r verkar ha f?tt en liten hj?rnskakning. Med lite vila l?r det inte va n?n st?rre fara m? na.” Han sl?ppte ?gonlocken och Otilia knep ihop dem igen, trots att han riktat ficklampan ?t ett annat h?ll.

  “Var ?r Simon?”, fr?gade Otilia h?gt och ?ppnade ?gonen. Det var m?rkt, men n?gorlunda varmt.

  “Tyst m? dig. Han e h?r.”

  “Simon?”

  “Hej, ?lskling.”

  “Vad h?nde? V?nta lite-”, flera minnesbilder forsade in i hennes skalle. “Han slog ner mig!”

  “Otilia, det ?r lugnt. Lyssna p? honom.”

  “Lyssna p? honom? LYSSNA P? HONOM? Han slog mig i-”

  “H?ll k?ften!”

  “Ta bort den h?r grejen runt mina handleder. Annars-”, b?rjade Otilia mellan hopbitna t?nder och vred sig f?r att komma loss.

  “Annars? G?r inget du kommer ?ngra. Explosionen drog till s? dom flesta av ?terv?ndarna, men dom kan-”

  “Sl?pp mig, sa jag!” Otilia sparkade ut med f?tterna och v?lte omkull n?got som skramlade h?gt n?r det slog i golvet. Innan hon hann reagera kom ett vinande genom luften. Slaget fick hennes kind att svida som gl?d och hon gnydde till av chocken.

  “Om du inte e tyst kan ja inte sl?ppa dig”, sade mannen l?gt.

  “Du beh?vde v?l inte-”, sade en annan manlig r?st.

  “Jo. F?r om de uppt?cker oss h?r inne ?r vi k?rda.”

  “Lugn, Otilia. Det ?r okej”, sade Simon tyst.

  “Varf?r slog ni oss d??”

  N?gon t?nde en gasollampa.

  “Samuel, sl?ck den d?r”, sade mannen som unders?kt henne. Han satt p? huk framf?r henne. Han var smal men muskul?s. Han hade en bl? jacka, truckerkeps, slitna jeans och tennisskor och hade han rakat av sig mustaschen hade han varit ganska snygg. P? ett ov?rdat s?tt.

  “Jag t?nkte att det kanske skulle hj?lpa om hon s?g oss.”

  “Jaja, men inte f?r l?nge”, muttrade han och reste sig upp. “Luta dig fram.”

  Otilia lydde honom och han kn?t upp knuten som h?ll hennes armar bakom henne. Otilia vred h?nderna ?ver handlederna och masserade dem medan hon s?g sig om. De satt vid postutl?mningen, d?r m?nnen brett ut flera liggunderlag och sovs?ckar och st?llt flera l?dor och l?sa boxar som de hade hittat i butiken f?r att hindra andra att se att de var d?r inne. P? s? s?tt hade de parkeringen och omr?det utanf?r fullt synlig, ?ven om ljuset inte n?dde in genom de dubbla glasd?rrarna. Simons bil stod fullt synlig utanf?r d?rrarna. Simon satt lutad mot v?ggen l?ngre bort, d?r han hade uppsikt ?ver de b?da m?nnen. Han h?ngde lite med huvudet och gnuggade d? och d? baksidan av huvudet s? att h?ret blev ?nnu rufsigare. Mannen som stod lutad ?ver fotogenlampan var en ?ldre man med runda glas?gon, gr?tt h?r som gick som en h?sthov efter bakhuvudet och en stor mage. Det m?ste vara han som var Samuel. Hans ?gon var sn?lla och han p?minde om en av grannarna Otilia haft n?r hon var barn, en givmild gubbe som alltid bj?d p? godis och ber?ttade om saker som h?nt n?r han var barn. Han str?p l?gan lite grann.

  “Tack”, sade Otilia och gnuggade handlederna. Hon ryckte till med en grimas n?r hon r?rde den som var skadad. “S? det ?r bara ni tv? h?r?” Hon st?llde fr?gan till mannen med truckerkepsen och vickade huvudet mot Samuel. De tv? m?nnen bytte ett ?gonkast och Samuel skruvade p? sig medan han sl?ngde en hastig blick in mot raden med kassor. Truckerkepsen f?ljde hans blick som i f?rbig?ende, men riktade snabbt tillbaka blicken mot Otilia.

  “Nja… ja och nej.”

  “Finns det n?gra Gli- ‘?terv?ndare’ h?r?” Otilia gjorde en ansats till att resa sig, men blev tillbakaputtad.

  “Nej, men… vissa har v?l inte tagit situationen s? bra.” Mannen i truckerkeps drog med tummen ?ver kepsens sk?rm och v?grade m?ta hennes blick.

  “De har v?l inte beg?tt sj?lv-”

  “N?-n?” avbr?t mannen henne. “Men det ?r b?st om vi inte st?r han.”

  “Han ?r inte farlig va?” fr?gade Simon.

  “Nej, det ?r han inte. Han ?r bara lite... instabil just nu.” Mannen gav Samuel en snabb blick och efter en sekunds tvekande nickade han l?ngsamt.

  “Hur d? instabil?”

  “Han har inte riktigt varit sig sj?lv de senaste tv? dagarna.” Samuel r?ttade till glas?gonen med pekfingret och riktade blicken mot kassorna igen.

  “Nu har ni tagit in oss hit. Jag vill veta vad som h?nder. Vi har r?tt att veta vad som finns h?r inne”, sade Otilia och reste sig upp.

  Mannen i truckerkeps petade ett finger i br?stkorgen p? henne. “Ni har inte r?tt till n?gonting. Vi r?ddade er. Var n?jd med det.”

  “Nej, det t?nker jag inte vara! Vi-”

  “Otilia, l?gg av. Nu ?r vi h?r inne, tillsammans med dem.”

  “Nej, jag t?nker inte l?gga av. Ni r?ddade oss inte, ni drog in oss hit. Och nu finns vi h?r inne utan att kunna s?ga n?got? Hotar ni oss?” Otilia stirrade p? mannen med truckerkepsen, som backade lite. “Nej, det g?r vi inte. Eller-”

  “Bra, d? vill jag veta vad som finns h?r inne.” Otilia stampade i golvet och mannen med kepsen verkade sjunka ihop.

  “Men-”

  “Nu!” Otilia h?ll blicken fastsp?nd i honom och k?nde en sv?rtyglad k?nsla av makt. Hennes sj?lvs?kerhet gjorde att mannen tog ?nnu ett steg tillbaka innan han nickade resignerat och slog ut med handen att Otilia skulle f?lja honom. Hon kunde inte l?ta bli att le n?r Samuel tyst konstaterade f?r Simon vem som egentligen alltid best?mde oavsett vilken familj man tillh?rde. Till det skrattade han bara.

  Stolen from Royal Road, this story should be reported if encountered on Amazon.

  De gick mellan tv? av kassadiskarna. Allt godis som brukade h?nga d?r var borta, och bara n?gra enstaka tuggummipaket h?ngde kvar p? r?nnorna. Fr?n vad Otilia kunde se n?r de gick genom butiken var det mesta slut. N?gon enstaka p?se h?ngde kvar p? de annars tomma r?nnorna och hyllorna gapade n?stan tomma. Det enda som verkade st? or?rt var hyllan med dietprodukter och hyllan med hygienartiklar. N?r de passerat hyllorna med hygienartiklar och godis som stod rakt bakom kassorna vek de av mot v?nster, d?r frysdiskarna stod uppradade i fyra l?nga rader. P? andra sidan g?ngen f?rbi kortsidorna p? frysdiskarna fanns k?ttprodukter och bortanf?r dem fanns en l?nga mejeriprodukter i kylsk?p. I slutet av raden fanns d?rren till personalrum och lager. Mannen med kepsen stannade efter att de g?tt f?rbi den f?rsta kortsidan av frysdiskar och pekade mot golvet. F?rst s?g Otilia ingenting, men n?r hon tittade mot golvet mellan den raden och n?sta s?g hon tv? nakna f?tter som stack ut i g?ngen. Hon h?jde ett ?gonbryn mot mannen, men han sade inget. Han ryckte bara p? axlarna, h?jde p? ?gonbrynen, knyckte p? huvudet och pressade samman l?pparna s? att snusen d?r inne syntes extra mycket. Otilia himlade med ?gonen och tog ett halvt steg fram?t innan hon stannade igen.

  “Han ?r inte farlig va?”

  Mannen ruskade p? huvudet.

  Otilia fortsatte sakta och kikade ?ver kanten p? frysdisken. Hon blinkade l?ngsamt. Mannen som satt i g?ngen var grovt ?verviktig med stripigt blont h?r som n?dde honom till axlarna. Han satt i bara kalsongerna p? det kalla golvet och verkade inte ens m?rka att hon stod d?r. Flera tomma glassl?dor var sl?ngda runt honom och han gr?vde med handen i en av dem. Han lyfte n?ven med chokladglass och daskade ner den p? glassberget han skapat framf?r sig. Glassen b?rjade rinna ner f?r den f?rgstarka h?gen och han satte ner handen i l?dan igen. Han rynkade pannan och sn?rpte p? munnen. Sedan reste han sig upp och tog ut tre l?dor glass till innan han satte sig ner i glass?rjan igen. Han ryckte upp locket till en ny glassl?da och b?rjade gr?va i den. Otilia v?nde sig till kepsmannen och mimade ‘vad fan?’. Han ryckte bara p? axlarna. Otilia tittade p? den vuxna bebisen som b?rjat ?sa upp mer sm?lt glass p? berget. En gul v?tska rann fr?n hans kalsonger och blandades med glassen p? golvet. Otilia lade handen ?ver munnen och gick d?rifr?n. Hon undrade hur m?nga g?nger man kunde f? kv?ljningar under en och samma dag utan att faktiskt kr?kas. Hon drog kepsmannen i armen och n?r de kom bort till kassorna igen v?nde hon sig till honom.

  “Vad fan g?r han?”

  “Det s?g du v?l?”

  “Men… det ?r ju sjukt!”

  “Det menar du inte?” sade mannen giftigt och hans ?gon blixtrade under de m?rka ?gonbrynen.

  “Har ni f?rs?kt prata med honom d??”

  “Han lyssnar inte oavsett vad vi s?ger.”

  “Men har ni f?rs?kt-”

  Mannen stannade pl?tsligt och fick Otilia att beh?va v?nda sig om mot honom. “Vi har f?rs?kt med allt. Precis allt. Men det finns ingenting som biter, fattaru?” Han petade henne h?rt p? br?stbenet med pekfingret.

  Otilia sn?rpte p? munnen och riktade blicken mot raderna med kyldiskar. “Hur l?nge har han varit s?d?r?”

  “Tv? dagar. Han fick n?got slags sammanbrott. Vad jag vet har han inte ens sovit.”

  “Kan vi inte g?ra n?got ?t det?”

  “Du verkar g? p? repeat.” Mannen drog med fingrarna h?rt ?ver ?gonlocken. “Om jag inte visste att du har en l?tt hj?rnskakning skulle jag kalla dig idiot, schasa ut dig och din pojkv?n h?rifr?n och l?ta er d?. Du vet inte ens vad vi heter och du kommer hit och f?rs?ker ta ?ver ledningen va? Tror du inte att vi har f?rs?kt med allt vi kunnat?”

  Otilia ?ppnade munnen men st?ngde den snabbt igen.

  “Precis. S? h?ll k?ften. Du har sett det nu, var n?jd med att du fick som du ville.”

  “F?rl?t”, sade Otilia tyst. Hon harklade sig och skrapade med t?rna mot golvet. “Jag t?nkte inte- vad heter ni d??”

  Mannen suckade och drog med ena handen ?ver ansiktet. Han s?g ut att vilja bita tillbaka mot henne, men ?ndrade sig och slog bort blicken. “Jag heter Kamil. Han i glas?gonen ?r Samuel och han vid frysen ?r Fabian.”

  “Varf?r ?r ni h?r?”

  “F?rmodligen samma som er. Mat, komma undan de d?r… monstren.”

  “Hur kom ni in?”

  “Jag jobbade h?r f?rut. N?r allt kaosade stack de flesta andra. Jag med. Men n?r jag fattade att det som h?nde inte skulle f?rsvinna samlade jag ihop mina kompisar och drog hit. Vi var fler f?rut, men de gav sig av. Medan man fortfarande fick k?ra bil.”

  “Varf?r f?ljde inte ni med?”

  “Mest f?r att vi h?rde p? radion om bilk?erna. Vi valde att stanna tills det lugnade ner sig, men nu verkar det inte finnas n?gon v?g ut. Jag ville inte ?ka. Om vi hade gjort det kanske inte Fabian hade-”

  “Det vet du inte.” Otilia k?nde verkligen empati med mannen. Han var en desperat m?nniska i en ?nnu mer desperat situation, ?nd? brydde han sig s? mycket. Otilia f?rs?kte l?ta k?nslorna visas i leendet hon gav honom. “Men ni verkar vara ett udda g?ng.”

  “Samuel bodde granne med mig och Fabian ?r min halvbror.”

  “Din halvbror?”

  “Ja, ?r det s? konstigt?”

  “F?rl?t, det var inte meningen att-”

  “Det ?r lugnt. Det har varit stressigt. Det ?r allt.”

  “S? var ?r den d?r Fabian?”, fr?gade Simon och Otilia hoppade till. Hon hade n?stan gl?mt bort att han fanns i n?rheten.

  “Det ?r-”, b?rjade Otilia men avbr?ts av Kamil.

  “Han leker med glass borta vid frysdiskarna.” Kamil log uppgivet mot Samuel som kommit efter Simon.

  “Ingen b?ttring allts?”, sade Samuel med en suck.

  “N?.”

  “Men Otilia kanske kan hj?lpa er?”, sade Simon med ett stort leende.

  “Tror inte det. Han ?r-”

  “Hon ?r f?rskolel?rare. Hon ?r bra med barn.” Simon s?g p? dem och hans ansikte v?xlades till ot?lighet n?r han s?g blickarna mellan de andra tre. “Vad ?r det?”

  “Simon”, Otilia lade sin arm runt hans. “Fabian ?r inte ett barn.”

  “Men han-”

  “Han har kn?ckts. Blivit galen”, svarade Samuel. Kamil bet ihop k?karna, och verkade k?mpa emot impulsen att knuffa till honom.

  “Men om han har ett barns beteende kanske Otilia kan-” Otilia kl?mde om hans arm s? h?rt hon kunde, “-hj?lpa honom”, avslutade Simon.

  “Jag tror inte det.” Kamil vred lite p? kepsen.

  “Hon kan ju alltid f?rs?ka”, sade Samuel l?ngsamt. “Det kan ju inte bli v?rre.”

  Otilia bet sig i tungan f?r att inte skrika att hon inte ville. Det var n?got obehagligt hos mannen som gjorde att hon inte ville f?rs?ka prata vett i honom. Dessutom visste de inte hur han skulle reagera.

  “Vi m?ste dra vidare”, sade hon ist?llet.

  “Vart d?? Det finns ingenstans att ta v?gen”, sade Samuel.

  “Vi m?ste f?rs?ka. Det m?ste finnas n?gonstans.”

  “Men du m?ste vila ut om ni ska kunna resa, och ni beh?ver mat? Vatten? Annars hade ni inte kommit hit, eller hur?”, sade Kamil. Otilia s?g en glimt i hans ?gon som hon inte var s?ker p? att hon gillade.

  “F?resl?r du ett byte?”, fr?gade Simon.

  “Japp. Beroende p? hur bra hon lyckas kan vi nog diskutera fram n?got.”

  “Men ni ?ger ju inget av det h?r”, protesterade Otilia.

  “Okej. D? kan vi g?ra s?h?r. Om ni tar n?got s? s?tter jag ig?ng larmet. D? ?r det k?rt f?r oss allihop”, sade Kamil med h?jda ?gonbryn, manade dem att prova om det han sade var sant.

  “Elen ?r borta.”

  “Larmet g?r ig?ng fr?n en egen k?lla.”

  “Men var skulle ni ta v?gen d??”

  “Vet inte. Spelar ingen roll egentligen. Vi ?r k?rda i vilket fall.” Kamil satte h?nderna i sidorna. “Deal?”

  “Deal”, svarade Simon och skakade hand.

  Otilia blev yr. Vad var det h?r nu d?? Hade inte Simon sagt n?got hade det h?r inte uppst?tt. Kamil var en person som f?rmodligen skulle ha gett dem en del mat ?nd?. Men det visste nog inte Simon. Han hade tyckt att det var en smart idé, men nu skulle hon f? ta konsekvenserna f?r att Simon gett Kamil hopp om n?got som kanske var om?jligt.

  “Jag lovar inget”, muttrade hon. “Men kan vi ?ta n?got f?rst?”

  Kall spaghetti och k?ttf?rss?s p? burk var inte det b?sta hon ?tit, men det fyllde magen. Spaghettin k?ndes som maskar i hennes mun och k?ttf?rsen som jord. Dessutom hade hon inte velat ?ta n?got efter att ha sett den vuxna nakenbebisen, hon hade bara f?reslagit det f?r att dra ut p? tiden innan hon tog itu med det som Simon g?tt med p? att hon skulle g?ra. Hon kom att t?nka p? leken Simon-says och log ett bittert leende inom sig. Hon svalde med sv?righet under tiden som de andra pratade om sig sj?lva och vad de hade varit med om. Samuel och Kamil hade varit med om v?ldigt lite i j?mf?relse med dem, men Kamils flickv?n hade f?rsvunnit v?ldigt tidigt. Otilia k?nde ett sting av skuld f?r att hon fortfarande hade Simon hos sig, och var det n?gon av dem som skulle bli tokig av situationen s? var hon s?ker p? att det var hon sj?lv f?re Simon. Simon hade betett sig sakligt i alla fall, medan hon sj?lv knappt h?ngde med i f?r?ndringarna som hon upplevde i sig sj?lv. Hon hade aldrig velat ha en ledande position, men det hon hittat inom sig nu var en k?nsla av att beh?va ha n?gon slags kontroll f?r att inte bli galen. Och hon tyckte om det. Det var n?stan det v?rsta. Hon hade alltid fogat sig efter andra, men personen hon var nu drevs av n?got annat. Att skydda Simon och deras of?dda barn. Hon fn?s h?gt, vilket fick Samuel att h?ja ?gonbrynet, men hon f?rklarade sig inte. Hon petade vidare i spaghettin. Som att Simon skulle beh?va n?gon som skyddade honom. Kanske skydda honom fr?n att riskera sitt liv f?r andra eller henne sj?lv. Hon ville inte att han skulle beh?va oroa sig f?r henne. Oavsett hur den h?r galna v?rlden skulle utvecklas s? skulle hon och Simon ?verleva. Det hade de lovat varandra. De m?ste t?nka p? sig sj?lva f?rst och fr?mst.

  Otilia rycktes ur sina tankar n?r Kamil r?rde vid hennes axel. Hon hoppades att han inte skulle se i hennes ?gon att hon beslutat sig f?r att g?ra allt f?r att hon och Simon skulle klara sig. Vad som helst. Till och med d?da, om det kom till det. Skulle hon klara det?

  “Har du ?tit klart?”, fr?gade han med mjuk r?st och pekade mot den halvt upp?tna burken. Utan att s?ga n?got r?ckte hon ?ver burken till honom och reste sig upp p? ostadiga f?tter. Han f?ljde hennes r?relser medan hon str?ckte p? sig. De var bara vanliga m?nniskor som f?rs?kte klara sig b?st de kunde n?r v?rlden g?tt ?t pipan. Sedan blundade hon. Hon m?ste sluta t?nka s?, sluta vara medlidsam. Om det stod mellan dem och att Otilia och Simon skulle ?verleva s? m?ste hon klara av att g?ra det hon m?ste. Otilia nickade mot Kamil och b?rjade g?.

  Kamils halvbror stod med halva kroppen nere i frysdisken med glass och drog med h?nderna efter botten. Den var tom, men han verkade tro att om han fortsatte att leta skulle han hitta ?nnu en glassl?da som han kunde anv?nda till sitt glassberg. Kamil klev l?ngsamt fram mot honom och f?rs?kte att undvika l?dor och p?larna som bildats av glass och kiss. Han lade handen f?rsiktigt p? hans rygg och ruskade l?tt.

  “Fabian? Fabian, det h?r ?r Otilia. Hon vill prata lite med dig.”

  Fabian verkade inte ens m?rka att han var d?r.

  “Fabian, lyssna p? mig. Hon ?r h?r f?r att hj?lpa.”

  H?nderna fortsatte att dra efter botten p? frysen och Kamil drog sig tillbaka till henne.

  “Du ser? Han reagerar inte ens.”

  Otilia drog ett djupt andetag och f?rs?kte att inte t?nka p? den skarpa lukten av ammoniak n?r hon gick fram till honom. Hon lade handen varsamt p? hans rygg och r?s till n?r hon m?tte den klibbiga huden. Hon svalde flera g?nger innan hon var s?ker p? att hon skulle lyckas prata utan att en spya skulle avbryta henne. Det k?ndes som att hennes hand skulle slukas upp av hans k?ttiga kropp.

  “Fa-Fabian, jag heter Otilia.” Hon r?s till n?r hon skakade honom f?rsiktigt. “Jag ?r en v?n. Vill du inte prata med mig?”

  Mannen reagerade inte. “Du, lilla v?nnen. Vill du inte f?rklara vad som st?r p??”

  Otilia halkade n?stan omkull n?r Fabian med ett ryck r?tade p? sig. Hon lade handen p? fryskanten och slickade sig om l?pparna f?r att fukta dem och k?nde att hennes mun hade f?rvandlats till en ?ken. “Fabian?”, kraxade hon.

  Han v?nde sig l?ngsamt mot henne utan att blinka och kutade ryggen s? att han hamnade i ?gonh?jd med henne. Han lutade sig fram tills hans ansikte fanns n?gra centimeter fr?n hennes. Hon anstr?ngde sig f?r att inte springa d?rifr?n. Hans stora bruna ?gon visade ingen k?nsla ?ver huvud taget. Bara… tomt. Han lutade huvudet l?ngsamt ?t sidan utan att sl?ppa hennes blick. Hon drog ett hackigt andetag, fuktade l?pparna igen och harklade sig.

  “Hej, Fabian. Jag heter Otilia.” Hon vred huvudet f?r en snabb blick p? Kamil. “Jag ?r en v?n.”

  Fabian vickade huvudet l?ngsamt ?t andra h?llet.

  “Hur ?r det med dig?” Otilia svalde flera g?nger och f?rs?kte slappna av. Det var ett d?ligt st?lle att f? panik p?.

  Han ?ppnade munnen och st?ngde den igen, som en fisk, men det kom bara ett dovt gurglande fr?n hans hals.

  “Vill du s?ga n?got till oss?” Otilia ville vrida sig om och be Kamil om hj?lp, men hon h?rde bara ett djupt andetag d?rifr?n. Inga fotsteg, ingen hj?lp.

  “De ? du”, sade Fabian, utan att munnen r?rde sig. “Du ? den hon vill ha. De ? du! De ? du!”

  Otilia k?nde en st?t g? genom hela hennes kropp n?r Fabian sp?nde handen runt hennes arm. Hon kved till av sm?rta.

  “Hon l?mnar m? inte. Hon l?mnar m? inte. De ? dig hon vill ha.”

  “H-hj?lp mig!” kved Otilia. “Hj?lp mig!”

  Kamil r?rde sig inte.

  “De ? dig hon vill ha.”

  “Vem?! Vem ?r det?” Otilia k?nde hur hennes ?gon sp?rrades upp och hon kunde inte l?ngre k?mpa mot sitt huvud som nu stod i fullt alarm om att fly.

  “Flickan!”

  “Hj?lp mig, Kamil! Vem ?r flickan, Fabian? Vem ?r hon?”

  Kamil stod som f?rstenad.

  “Flickan med det bruna h?ret. Hon drar i m?. De ? dig hon vill ha!”

  Greppet runt Otilias arm h?rdnade. “D? e dig! De ? dig!” Han ryckte i henne, skakade henne fram och tillbaka och hon f?ll mot honom och hans klibbiga hud fungerade som ett svart h?l som drog in Otilia i sig.

  “F?R I HELVETE KAMIL! HJ?LP!” Hon h?rde ?ntligen n?gra tveksamma steg n?rma sig bakom henne, men Fabian tog tag om hennes h?stsvans. Ett ryck nu s? skulle hon ha en bruten nacke. Hennes barn, Simon. Allt skulle vara borta.

  “Fabian! Fabian, du ?r Fabian och hon kommer inte ?t dig om du inte vill det! Fabian, kom ih?g vem du ?r!” Otilia halvt om gr?t halvtom skrek i hans ?ra.

  “Hon… hon…”

  “Fokusera, Fabian. Du ?r Fabian!” Han kl?mde en g?ng till runt hennes arm, sedan lossade han greppet och puttade henne in i Kamils armar.

  “JAG ?R FABIAN!” Fabian satte h?nderna ?ver huvudet och b?rjade sl? p? tinningarna med sidorna av hans knytn?var. “UNGJ?VEL! UNGJ?VEL!” Han ryckte i sitt h?r och fick loss flera stora tussar som singlade ner p? golvet i glass?rjan. “Jag ?r Fabian, l?t mig vara!”

  Kamil backade undan med Otilia i hans armar. Fabian fortsatte att skrika tills de kom till kassorna. Skriken tystnade pl?tsligt och ett l?gm?lt mummel ?vertog, ett m?rkare och ett ljusare.

  “Var det det h?r du ville?” fr?ste Otilia och puttade honom v?ldsamt fr?n sig. “Fattar du hur j?vla r?dd jag var? Och du var ju inte till n?gon hj?lp!”

  Kamil sade ingenting. Han stirrade p? Simon och Samuel som stod och stirrade tillbaka mot dem med bleka ansikten. Simon vaknade till f?rst och skyndade mot henne. Han tog henne ur Kamils leal?sa armar. De sv?ngde tomt fram och tillbaka. Simon kramade henne h?rt innan han sl?ppte henne.

  “Hur ?r det?”, fr?gade han medan han v?nde henne bort fr?n de andra. “Gjorde han dig illa? I s? fall-”

  Otilia skakade p? huvudet och drog sig ur hans armar.

  “Vad var det som h?nde?”, fr?gade Simon.

  “Han pratade”, sade Kamil svagt. Otilia s?g f?rst nu hur hans m?rka hy hade vitnat som hos en d?d person och hur mycket han skakade.

  “Pratade? Han skrek!” Simon kn?t n?varna. “Vad fan h?nde? Om den j?veln-”

  “Nej, Simon. Han gjorde mig inte illa.” Inte fysiskt i alla fall, t?nkte hon. Hon lade armarna i kors, drog upp axlarna och blundade.

  “Finns det en filt? Jag fryser.”