Otilia lade sig p? ett av liggunderlagen bredvid Simon. Hennes huvud snurrade, och det berodde inte bara p? huvudskakningen. Hon kunde inte sluta h?ra mannens skrik spelas om och om igen i hennes huvud att det var n?gon som var ute efter honom. Trots att han var tokig s? hade orden f?tt ett slags resonans i henne, som en gong vars ljud inte tonade ut p? l?nge trots att det g?tt flera sekunder sedan klubban tr?ffade metallen. Hon hade k?nt n?got, men visste inte vad. Otilia blundade h?rt och svalde. Men om det var n?got han verkligen visste s? m?ste hon f? reda p? vem var det som ville komma ?t henne. Hon k?nde att det var viktigt. Hon visste inte varf?r, men att det var det. Sedan hon var liten hade hon k?nt att det var n?gon som iakttog henne, men det var l?nge sedan hon t?nkt p? det. Det hade blivit en s? vardaglig k?nsla att hon slutat k?nna obehaget som andra beskrev att de fick n?r de trodde att n?gon s?g p? dem. Men k?nslan hade blivit starkare sedan v?rlden b?rjat rasa samman. Hon t?nkte inte vara s? sj?lvisk att t?nka att det som h?nde nu hade med henne att g?ra, d? skulle hon sj?lv bli tokig. Om hon inte redan h?ll p? att bli det.

  “Du borde ta av dig tr?jan, ?lskling”, viskade Simon i hennes ?ra.

  “Inte h?r, Simon.”

  Han skrattade l?gt. “Kom igen, ta av den. Du kan f? min s? l?nge om du vill.”

  “Varf?r?”

  “F?r att den luktar gammal mj?lk och piss.”

  Otilia k?nde hur det br?nde i ansiktet. Hennes hj?rna hade g?tt i h?gvarv s? l?nge att hon inte ens hade t?nkt p? hur mycket hon ?cklades av att ha r?rt vid den d?r mannen. Men n?got hade varit ute efter honom, och f?r det hade han blivit galen. Det var inte hans fel. Otilia bet sig sj?lv i kinden. Men det var faktiskt hans fel. Han var galen och trodde att n?got var ute efter honom. Otilia hade kunnat acceptera det l?ttare om han blivit tokig f?r att v?rlden hade g?tt ?t helvete, men av n?got som inte kunde… inte fick vara sant s?… hon satte sig snabbt upp, f?rbannad p? sig sj?lv. Hon rev av sig tr?jan och kastade iv?g den till andra sidan rummet.

  “D?r borta kommer den inte att lukta”, f?rklarade hon f?r Simon, som hon trodde s?g p? henne med h?jda ?gonbryn.

  “Du kunde ha beh?llit den p? om du k?nde s? starkt f?r det?”, konstaterade Simon med en fr?ga h?ngande.

  “Nej, verkligen inte. F?rl?t. Jag menade inte att l?ta arg, det var bara…”

  “Det ?r lugnt. Jag skulle ocks? vara f?rbannad. Det ?r jag faktiskt”, muttrade Simon och kramade om hennes rygg. Otilia brydde sig inte om att f?rklara. Det blev enklast s? i alla fall. Kanske skulle hon ber?tta om det senare, men nu var hon tr?tt. S? fruktansv?rt tr?tt. Hon lyfte hans arm och kysste hans hand. Handleden stack till, men b?de foten och yrseln hade blivit b?ttre. Tv? av tre var inte s? d?ligt.

  N?r Otilia vaknade l?g Simon inte bakom henne. Det k?ndes tomt. Hon drog med handen ?ver magen under tr?jan. Det var en otrolig tanke att det v?xte ett liv d?r inne. Ett helt nytt liv, en blandning av henne och Simon. Hon borde verkligen ber?tta om det f?r honom, men det k?ndes aldrig som r?tt tillf?lle. Han skulle bli glad, men de skulle aldrig kunna leva ett normalt familjeliv om v?rlden inte sattes tillbaka p? sin plats och blev trygg igen. Om hon ber?ttade det nu och sedan Glitchade ville hon inte att Simon skulle b?ra sorgen f?r b?de henne och barnet. Men han hade r?tt att veta, f?r snart nog skulle graviditeten b?rja synas. Hon visste inte om hon inbillade sig n?r hon k?nde att huden redan b?rjat bli lite sp?nd. Hon kisade ut i m?rkret och hj?rtat hoppade ?ver ett slag innan hon f?rstod var hon var. En stund hade hon faktiskt t?nkt att de var kvar i deras egen l?genhet, trots att ingenting i butiken p?minde om den. Hennes h?ft gjorde ont efter att ha sovit p? det h?rda golvet, men det skulle snart g? ?ver. Hon s?g inga fler sovande kroppar n?gonstans.

  Otilia satte sig l?ngsamt upp och str?ckte p? sig innan hon svepte filten runt sig och gick in?t. Hon ville undvika att g? f?rbi Fabian, men hon kunde inte se de andra n?gonstans och besl?t sig f?r att g? snabbt. Hon kikade hastigt in mellan raderna av frysdiskar n?r hon skyndade mot d?rren till personalrummet, men Fabian var borta. Otilia vred huvudet f?r att se var han och de andra hade tagit v?gen, men butiken var tom. Hon stannade till n?r hon kom till d?rren l?ngst bort. Det sken svagt genom springan under den. Hon hade sett ljuset tidigare om hon inte hade varit s? r?dd att tr?ffa p? Fabian. Hon satte ?rat mot d?rren. Det knastrade och brusade d?rinne och hon kunde h?ra skrapet av en stol som drogs en liten bit efter golvet. Otilia puttade l?tt p? sv?ngd?rren. Rummet var stort, ljust och det var f?rv?nansv?rt varmt d?r inne. Tv? tavlor med bilder av gr?nsaker h?ngde p? v?ggen och under dem stod en bl? soffa som var v?nd mot v?ggen. I slutet av rummet fanns flera vita sk?p med sm? inplastade bilder av koppar, glas och tallrikar bredvid handtagen. En mikro och en kaffekokare stod p? b?nken och en liten gr?n duk l?g vid sidan av diskhon. Soptunnan stod bredvid en d?rr med skylten ‘omkl?dningsrum’ och var ?verfull. Det fanns tv? sm? f?nster i takh?jd som vette ut mot bensinstationen som hade korta gr?na gardiner f?rdragna, och bredvid det, mot diskb?nken, stod ett smalt sk?p i metall. Simon och de andra tv? satt p? stolar vid ett avl?ngt matbord och stirrade upp mot teven som var fastsatt p? v?ggen. Bilden v?xlade fr?n en r?d bild med en vit mikrofon p? till statiskt. Hon hade t?nkt ber?tta f?r Simon om att hon v?ntade barn nu, och faktiskt tagit beslutet. Men det var n?got som fick en k?nsla att g? genom Otilia, som en ?l i hennes mage.

  “Vad g?r ni?”

  Simon ryckte till, som att han inte sett henne komma in i rummet ?ver huvud taget. Hans ?gon var glasartade.

  “Elen har kommit tillbaka”, sade Kamil, “men vi vet inte hur l?nge den stannar. Vi t?nkte kolla om de s?nder n?got mer, men…” Kamil tystnade.

  “Vad ?r det som har h?nt?”, fr?gade hon n?r hon s?g de tv? andras glasartade blickar.

  Utan ett ord str?ckte Simon sig mot fj?rrkontrollen och zappade igenom n?gra kanaler. De flesta var statiska, f?rutom en av de svenska nyhetskanalerna och en amerikansk nyhetss?ndning som verkade ha time-out. Det var den kanalen som anv?nde den r?da bilden med mikrofonen. Simon lade ifr?n sig fj?rrkontrollen p? bordet.

  “Kom igen, vad ?r det?”

  “USAs president har f?rklarat krig mot v?rlden.”

  Otilia log. “Fint sk?mt.”

  “Det ?r inget sk?mt”, muttrade Samuel l?gt, utan att sl?ppa blicken fr?n sk?rmen. Han satt fram?tlutad med armb?garna placerade mot hans ben.

  “Men det m?ste det ju vara. Dessutom, vilka skulle han f?ra krig mot? Det verkar ju som att hela v?rlden h?ller p? att Glitcha bort.”

  Ingen av dem sade n?got. Simon grep tag i Otilias hand och tvingade henne att s?tta sig i stolen bredvid hans. Hon drog till sig armen.

  “Ni kan inte mena allvar”, suckade Otilia. “Sade han det, bara s? d?r?”

  “Inte rakt ut”, sade Simon. “Han gav ett l?ngt tal om hur ‘nu n?r v?rlden brakar ihop, m?ste vi alla h?lla ihop och skydda oss mot den ondska som finns bland oss’. F?r det ?r han villig att ‘offra sig’ att leda v?rlden in i en ny era”, f?rklarade Simon och drog med handen efter sk?ggstubben.

  “Hur skulle det g? ihop?” Otilia tittade p? Kamil och Samuel som att de skulle s?ga emot, men de var tysta.

  “Hans ord, inte mina”, f?rsvarade sig Simon och lutade sig tillbaka. Han vilade h?nderna ovanp? huvudet och fortsatte att titta p? sk?rmen.

  “Han sa att det var s? m?nga l?nder som saknade kommando och som kunde leda oss till en tryggare framtid”, sade Kamil l?gt. “D?rf?r skulle han g?ra sitt b?sta f?r att bist? jordens befolkning och ta p? sig den b?rdan.”

  “Det l?ter som ett arrogant svin som tror att han har r?tten eller m?jligheten till att g?ra n?got s?nt.”

  “Men makten har han. Och de l?nder som fortfarande har en ledare kommer f?rmodligen st?lla sig mot honom. Allts?; krig mot v?rlden”, f?rklarade Simon.

  Otilia f?ljde Samuels r?relser n?r han r?tade p? ryggen och satte sig rakare i stolen. Hon bet sig i l?ppen medan hon funderade och Simon v?nde sig mot teven igen.

  “Men… Hur ska han lyckas med det?”

  “Det kr?vs inte mycket f?r att redan splittrade l?nder ska falla. Speciellt n?r det finns massvis med desperata m?nniskor som ?r villiga att tro p? skiten”, morrade Kamil.

  “Men de kommer v?l inte till Sverige va? Sverige ?r f?r litet f?r att han ens ska veta var det ligger, eller hur?”, sade Otilia med svag r?st. Hon k?nde hur blodet l?ngsamt letade sig ner fr?n hennes skalle, och hennes ansikte blev kallare. “Vi vet inte ens om det finns tillr?ckligt med folk kvar f?r att han skulle ha n?gon kvar att styra ?ver.”

  “H?rde du inte? HELA v?rlden”, utbrast Simon och slog ut med armarna. “Och jo, USA vet att vi finns. Sveriges milit?rer ?r n?got de kommer att f?rs?ka att antingen roffa till sig eller f?rst?ra. Kanske blir Sverige till och med ett av de f?rsta m?len. Men gissar jag r?tt kommer de att sl? sig samman med Mexico eller Kanada f?r att skaffa sig en s? stor styrka som m?jligt. Sedan kommer de f?rmodligen att g? vidare till-”, Simon tystnade n?r teven b?rjade spraka.

  “Men om de best?mmer sig f?r att-”

  “Shh!” Simon tryckte p? volymknappen p? fj?rrkontrollen.

  Bilden som tidigare t?ckt sk?rmen bleknade bort och visade ett nyhetsrum med en stor oval v?gg av sk?rmar, ett podium och en m?rkh?rig ?ldre man som stirrade in i kameran. Han bar en bl? skjorta med vinr?d slips och svart kavaj. Han pausade i n?gra sekunder innan han b?rjade prata. F?rst sammanfattade han presidentens tal, sedan gick han vidare till andra nyheter. Otilia f?rstod inte allt han sade, men av vad hon gissade var det precis som de andra hade f?rklarat; att presidenten hade tagit p? sig ansvaret att hj?lpa v?rlden att komma till r?tta. Otilia s?g p? med rynkade ?gonbryn och f?rs?kte f?rst? varf?r han hade tagit det beslutet. Det k?ndes som att v?rlden redan hade g?tt under, och hon hade inte haft en tanke p? att det kunde finnas en styrande makt kvar n?gonstans. I Sverige hade den nog f?rsvunnit f?r l?nge sedan. ?nd? visade den amerikanska nyhetsstationen en video med tiotusentals som hurrade efter att presidenten slutat tala. Reportern avslutade sammanfattningen av talet med att uppmana USAs inv?nare att vara patriotiska och att om de var enade s? var de starka. Han r?ttade till papperna i hans h?nder och fortsatte med att ber?tta att n?gra av delstaterna just nu saknade internet, men att regeringen hade folk som arbetade f?r att ?teruppr?tta n?tverket, d?remot kunde det ta n?gra dagar innan det var uppe igen. Otilia m?rkte att hennes mun hade fastnat halv?ppen och att hennes ?gonbryn b?rjade v?rka av att hon h?llt dem djupt rynkade en l?ngre tid.

  “Bullshit”, muttrade Simon n?r reportern slutade prata och bilden v?xlade till reklam om en djurf?rs?kring med en gullig hund som brutit benet. “Internet har f?rsvunnit fr?n Sverige ocks?, det ?r inte bara ett lokalt problem.”

  “Sverige har till och med sv?rt att h?lla elen ig?ng, och de oroar sig ?ver internet!” Otilia dunkade handflatorna i bordet och reste sig upp. “Har de ingen aning om vad som h?nder i resten av v?rlden?”

  “Tror du inte att de kan fixa det d?? Internet, menar jag”, fr?gade Samuel.

  “Nej, det tror jag definitivt inte”, sade Simon. “Det ligger n?got annat bakom det h?r. Om det, vad det ?n ?r, beslutar att internet ska f?rsvinna s? kommer vi inte f? tillbaka det f?r att n?gra ‘f?rs?ker tillr?ckligt h?rt’.” Simon gjorde kanin?ron med fingarna och uttalade de sista orden drypande av sarkasm. “De s?ger det f?r att folk ska k?nna sig trygga. S? datoriserad som v?rlden ?r skulle det bli panik om det kom fram att internet aldrig skulle fungera igen.”

  “Vad menar du med att det ligger n?got annat bakom?”, fr?gade Kamil.

  “Tja…” Simon stoppade sig sj?lv och saktade ner. Han kastade en blick p? Otilia och fuktade l?pparna. “Jag tror bara att det som h?nder m?ste komma n?gonstans ifr?n.”

  “Och eftersom ingen vet vad s? kan man inte g?ra n?got ?t det, oavsett vad man f?rs?ker med- det ?r det du menar va?”

  Simon s?g i ?gonvr?n p? Otilia. “N?got s?nt.”

  Kamil f?ljde hans blick och s?g p? Otilia. Han ?ppnade munnen som f?r att st?lla en fr?ga, men Otilia hann f?re.

  “Var ?r Fabian?”

  Kamil kom av sig och Otilia suckade ut. Hon visste inte varf?r hon inte ville att de andra skulle veta om deras teori. Kanske f?r att de skulle tro att de var tokiga och skulle sl?nga ut dem. Kanske f?r att om de sade att hon och Simon var tokiga s? skulle hon mista den lilla gnutta tro hon sj?lv hade p? idén. Hade n?gon annan ?n Simon kommit p? det skulle Otilia f?rmodligen ha trott att den var tokig. Hon visste inte ens om hon trodde teorin nu, och ?nd? var det Simon som lagt fram den. Men en f?rklaring, vilken som helst egentligen, var b?ttre ?n ingenting. Problemet l?g fortfarande i att det inte fanns n?got som de kunde g?ra ?t det. Det var bara att f?rs?ka hitta en plats d?r de kunde leva tills allt gick ?ver, oavsett om det blev ett bra eller d?ligt slut.

  “Han ligger d?r borta. Han verkar ha repat sig lite efter att ni… pratat”, sade Kamil och pekade p? den bl? soffan som var v?nd mot v?ggen. Snarkningarna som kom d?rifr?n h?rdes knappt, trots att det var n?stan helt tyst i rummet.

  “Vad bra. Jag blev lite orolig n?r…”

  “Det ?r lugnt. Jag ?r bara glad att han ?r tillbaka.” Kamil log f?r f?rsta g?ngen den dagen. “Och vi kommer definitivt att dela med oss av vad vi har. Ni skulle f? allt om det inte var s? att vi beh?ver en liten del sj?lva. Det har ni f?rtj?nat. Det finns inte mycket, men lite grann. N?r vi kom hit var det r?tt lite grejer kvar.”

  “?h.” Otilia k?nde sig r?rd ?ver ber?mmet och visste inte vad hon skulle s?ga. “Okej. Tack”, sade hon till slut och log tillbaka mot honom. Hon h?ngde av sig filten p? stolen bredvid Simon. Hon lade m?rke till att hennes svarta v?ska stod lutad mot ett av bordsbenen. “Simon, varf?r ?r min dator h?rinne?”

  “Vi t?nkte att det skulle vara b?st att ta in allt ni ville ha kvar medan ni ?r h?r, s? jag och Simon h?mtade packningen i er bil”, f?rklarade Kamil snabbt. “F?r ni stannar v?l ett tag?” Han log ett os?kert leende och lutade sig fram?t. Som att han skulle g?ra allt f?r att de skulle stanna med dem.

  “Tja…”, sade Otilia och sneglade p? Simon.

  “Ja, n?gon dag i alla fall.”

  Kamils leende dog bort och han v?nde sig snabbt mot soffan och den sovande Fabian. Sedan r?ttade han till ansiktet och log mot dem igen, mycket stelare ?n innan.

  This content has been unlawfully taken from Royal Road; report any instances of this story if found elsewhere.

  “Oavsett s? ?r det bra om sakerna inte blir stulna. Jag tror att det fortfarande finns en hel del folk kvar som v?ntade med att l?mna stan. Och ?nnu fler t?nkte kanske att krisen skulle g? ?ver snabbare ?n den gjort.”

  Otilia nickade l?ngsamt. “Det ?r v?l kanske sant. Du tror inte att de skulle f?rs?ka ta sig in h?r d??”

  “?n s? l?nge ?r det nog lugnt. Folk har mat hemma och vill inte g? ut. Simon ber?ttade hur ni kom hit innan du vaknade. Om ni hade haft n?got val, skulle ni ha l?mnat l?genheten d??”

  Otilia t?nkte p? all proviant de haft och hur mycket som hade brunnit inne. Och bensindunkarna, som de bara f?tt med sig en av och bara f?r att Simon envisades om det.

  “Nej, det hade vi kanske inte.” Av n?gon anledning lugnade det henne inte. Folk skulle komma s? sm?ningom, och d? var det nog b?st att h?lla sig borta. Kamil klappade henne l?tt p? axeln.

  “Jag tror att ni f?r fundera vidare p? det, men om ni fortfarande vill l?mna oss s? ska vi f?rs?ka hj?lpa er. Vart ni ?n skulle vilja ta v?gen.” Det sista Kamil sade l?t mer som en fr?ga ?n ett konstaterande, men varken Simon eller Otilia gav honom n?got svar. De visste inte ens sj?lva var de skulle ta v?gen n?gonstans. Om deras teori st?mde och det fanns en chans i helvetet att n?gon skulle tro dem s? skulle de beh?va leta p? n?gon som faktiskt kunde g?ra n?got ?t saken. Chansen var att det inte fanns en enda person p? jorden som kunde det. Och med deras allt mindre resurser att kontakta omv?rlden k?ndes det rent om?jligt. Det enda de kunde g?ra var att f?rs?ka h?rda ut och ?verleva, och f?r det m?ste de hitta en s?ker plats d?r Otilia och Simon kunde leva vidare med sitt of?dda barn. De kanske kunde leta p? n?gon bondg?rd som folk flyttat ur och b?rja odla eget. Otilia hade inte ens varit ute och campat f?rut, men det fanns ju b?cker om s?nt d?r. De kunde l?ra sig. Hon suckade ut ett litet skratt f?r sig sj?lv. De m?ste l?ra sig. Men om de skulle v?lja en plats m?ste hon ber?tta f?r Simon. Men inte inf?r de andra. Hon hade en k?nsla om att varken Kamil eller Samuel inte skulle l?ta henne ge sig ut i den stora farliga v?rlden om de visste om det. Trots att de bara k?nt varandra mindre ?n en dag verkade det som att de suktade efter att prata med fler m?nniskor. Men de kunde inte stanna kvar d?r.

  “Vi kommer nog att-”, b?rjade Otilia efter en stunds tystnad, men tystnade n?r tevesk?rmen blinkade till och bytte fr?n reklam till en statistikkarta. Otilia tog n?gra steg fram?t f?r att kunna se ordentligt vad det var. Ovanf?r diagrammen syntes ordet ‘GONE’, f?rsvunna, och en liten text under det f?rklarade att siffrorna stod f?r antal procent av inv?nare som misst?nktes vara f?rsvunna och/eller ?terv?nda personer i alla v?rldens l?nder.

  Namnen p? hundranittiofem l?nder stod uppradade under varandra med varsina staplar och en siffra i slutet. Det var sv?rt att se namnen p? l?nderna, men skillnaderna mellan siffrorna var enorma. Sverige l?g l?ngst upp med en rad som n?stan r?ckte fr?n sida till sida medan USAs rand som placerats l?ngst ner knappt syntes alls. Det fick Otilia att rynka pannan och hon skakade l?ngsamt p? huvudet. Det kunde inte st?mma att det s?g s? annorlunda ut v?rlden ?ver. Otilia fann det n?stan komiskt. En tevekanal som hyllade presitentens galna planer och visade statistisk som skulle kasta de flesta in i vansinne, men som inte ville medge att internet inte skulle komma tillbaka. Hennes tankar gick tillbaka n?gra steg. Kanske hade v?rlden verkligen utvecklats att bli s? hemsk att tillg?ng till internet var viktigare ?n n?got annat? Hon ryckte till n?r hon h?rde en dragkedja ?ppnas. Otilia hade varit s? uppslukad av sina egna tankar att hon inte m?rkt den totala tystnaden inne i rummet. Hon v?nde sig om. Simon satt b?jd ?ver hennes v?ska och tog upp hennes dator. Han placerade den bredvid sig p? bordet medan Otilia, Samuel och Kamil f?ljde hans r?relser.

  Otilias hj?rta dunkade ett extra slag n?r Simon ?ppnade locket och v?ckte datorn fr?n vilol?get. Musiken som spelade kom fr?n Gims och programmet var fortfarande ig?ng trots att hon var s?ker p? att hon avslutat det. N?r Simon loggade in stod spelet i pausat l?ge. Han v?xlade fr?n spelet till Otilias skrivprogram, sedan reste han sig upp och drog bordet s? att det stod framf?r teven och satte i str?madaptern i v?gguttaget. Gnisslandet fr?n bordets j?rnben mot golvet gjorde att hon ofrivilligt r?s till.

  “Vad g?r du f?r n?got?”

  “Kan du l?sa upp siffrorna?”

  “Det kommer ju att ta evigheter!”

  “G?r det bara. Det ?r viktigt.”

  Otilia suckade djupt och lutade huvudet bak?t. “S?g till n?r du vill att jag ska b?rja.”

  Simon knappade snabbt p? datorn i n?gra sekunder. “Nu.”

  “V?nta lite, Otilia”, sade Kamil och reste sig upp med h?nderna p? armst?den. ”L?t n?gon av oss g?ra det. Det ?r inte bra f?r dig om du tittar p? teve f?r l?nge.”

  “Varf?r d??”

  “F?r att det p?frestar hj?rnan. Det kommer ?nd? ta l?ng tid innan hj?rnskakningen sl?pper helt, och det ?r ingen idé att f?rv?rra det.”

  “Tack, men jag vill ha n?got att g?ra. Jag s?ger till om jag blir yr eller s?.”

  Kamil ryckte bara p? axlarna och satte sig ner igen.

  Otilia r?knade upp l?nderna en efter en. N?r hon kom till Kina hade hennes tunga tjocknat och hon avbr?t sig f?r en paus. Hon tog tacksamt emot ett glas vatten av Samuel med ett l?tsasleende. Hon hade irriterats p? honom under uppl?sningen, eftersom han hela tiden dubbelkollade och ifr?gasatte att hon hade l?st r?tt. Hon hade bara sagt fel en g?ng, och det var precis innan hon slutat. Simon vred handlederna ?t olika h?ll f?r att mjuka upp dem. Det knakade i lederna. Otilia var hungrig, men best?mde att det kunde v?nta. De visste inte hur l?nge elen skulle vara ig?ng, men hon hoppades att den skulle vara ig?ng l?nge nog f?r att skriva ner alla siffror. Hon undrade fortfarande varf?r han ville skriva ner dem, men den fr?gan kunde v?nta till senare.

  “Ska jag ta ?ver?” Samuel sade det med mjuk och v?nlig r?st, men Otilia valde att tolka det som att han retade henne. Sanningen var att hon b?rjade bli yr och m? lite illa, men hon var f?r irriterad f?r att l?mna rollen till Samuel.

  “Nej”, sk?llde hon. “?r du beredd?” fr?gade hon Simon n?r hon hade tagit en till klunk vatten. Hon hoppade till och spillde ut en del n?r en melodi b?rjade spelas p? teven. Hon svor och backade bak?t f?r att inte kliva i p?len, men stannade sedan med blicken f?st p? sk?rmen.

  Samma nyhetsman upprepade sammanfattningen av presidentens tal och gick vidare till nyheterna om internet som de h?rt tidigare. Otilia trodde att staplarna skulle dyka upp igen efter det, men ist?llet v?xlade sk?rmen till att visa tolv mindre sk?rmar med en person i varje. Utrikesministrar fr?n tolv olika l?nder rapporterade vad deras ledare sagt om presidentens tal. Precis som Simon misst?nkt hade ledarna sett presidentens tal som en hotbild. Representanterna stod framf?r kamerorna och v?ntade i tur och ordning p? att s?ga deras lands st?llning i fr?gan. De flesta som rapporterade meddelade att ledningen i deras land ville ha fred, men att de inte var beredda att vika sig f?r USA och att de klarade sig bra sj?lva. Otilia s?g tag i l?ppen och undrade vad det underliggande hotet i kung?randena skulle utvecklas till. Ingen av dem hade lagt fram en kompromiss eller sagt att de ville samarbeta. FN hade f?rmodligen l?sts upp helt, eftersom majoriteten av ledningen d?r hade f?rsvunnit. Utan dem skulle ingen av l?nderna beh?va h?lla sig till reglerna och om de best?mde sig f?r att ta ?ver ett annat land skulle ingen ingripa.

  Nyhetsreportern tonade ut de ilska r?sterna som kommit i debatt efter att bara sju av ministrarna meddelat sitt lands st?ndpunkt, men l?t s?ndningarna rulla p? i sk?rmen bakom honom. Ingen av representanterna verkade f?rst? att de hade blivit tystade och fortsatte att vifta med fingrarna ?t varandra och vissa v?nde sig demonstrativt bort fr?n kameran. N?r de hade lugnat ner sig lite och satt med bistra miner bakom sina mikrofoner ber?ttade nyhetsankaret att presidenten var redo att tala ut med l?nderna, men att v?rlden p? ett eller annat s?tt m?ste enas under samma styre. Presidenten f?rkunnade att en kompromiss som innebar samarbete med USA kunde betyda att landet skulle f? en stark position i den nya v?rldsregeringen. Till svar b?rjade fler ministrar som kl?mma sig in i representanternas b?s att skrika och hytta med n?varna. De flesta av ansiktena var m?rkr?da och ?gonen s?g ut att kunna hoppa ur sina h?lor n?r som helst. Men eftersom tevestationen i Washington fortfarande h?ll ljudet avst?ngt h?rdes ingenting. En av ministrarna skrek s? mycket att kamerans lins delvis fl?ckades av saliv. N?r nyhetsreportern pratat klart satte de ig?ng ljuden hos l?nderna vars ministrar fortfarande h?ll en civiliserad niv?.

  Otilia stirrade med ?ppen mun mot sk?rmen. Presidenten hade blivit tokig. Det v?rsta var att han faktiskt hade folket och makten att genomf?ra kuppen. Det var f?rmodligen det de ville visa med statistiken som de satt ihop. Inv?nare som Glitchat eller f?rsvunnit var l?gst i USA; lite mindre ?n tv? procent hade Glitchat d?r. I Sverige var siffran sextiotv? procent. Efter de skandinaviska l?nderna kom Asien, Afrika och resten av Europa. Oceanien och Sydamerika hade ocks? l?ga procent. Syd- och Nordamerika hade en total f?rsvinnandegrad p? bara sju procent. Flera av representanterna hade pekat p? siffrorna och sagt att numren inte gick att bortf?rklara och att USA var de som hade startat alltihop. Allt f?r att f? ett herrav?lde ?ver v?rlden som fanns kvar. N?gra av dem anklagade USA f?r att ha sl?ppt l?s ett neurokemiskt eller biologiskt vapen som gjorde att f?rsvinnandena b?rjade, och sedan lagt till n?got i blandningen f?r att adrenalinet i de f?rsvunna skulle skjuta i h?jden.

  Otilia visste inte vad hon skulle tro, men om det var n?got land som skulle kunna skapa ett vapen som de sedan tappade kontrollen ?ver s? skulle hon chansa Ryssland eller Amerika. ?nd? k?nde hon att pusselbitarna inte riktigt passade ihop. Politikerna hade ocks? konstaterat att USA var det land som alltid klarade sig b?st i alla ?verlevnadsfilmer, det hade gjort att de ville skapa ett virus som var n?got de kunde skydda sig sj?lva fr?n. D?r hade Otilia slutat lyssna. Ist?llet s?g hon p? de andras ansikten. Simon satt fram?tlutad och drog med fingrarna ?ver hakan och Kamil pillade med tungan ?ver snuset med blicken stint f?st p? sk?rmen. Samuel var borta. Ingen av de andra verkade ha m?rkt av det.

  “Var ?r Samuel?”, sade hon h?gt. B?de Simon och Kamil tittade omkring sig.

  “Jag vet inte”, sade Kamil och ryckte p? axlarna.

  “Ni tror inte att han har-” Otilia avbr?t sig sj?lv. Hon skymtade en r?relse snett bakom henne och snurrade runt. Samuel tryckte upp d?rren med ryggen. I famnen bar han fem aluminiumburkar utan etiketter.

  “?r n?gon hungrig?”, log han brett.

  “Fan vad du skr?ms!”, skrattade Kamil. Hans r?st darrade en aning. “Jag- vi trodde n?stan att du hade poofat.”

  “N?n?. Jag blev lite hungrig och jag f?rst?r inte s? mycket av vad de s?ger ?nd?, speciellt n?r de talar snabbt”, skrockade han och lade n?gra plastbestick p? bordet.

  “Poofat?”, fr?gade Otilia med ett h?jt ?gonbryn.

  “Ja? POOF! Borta.” Kamil slog ut med armarna i en gest av n?got som exploderade. “Vad kallar ni det d??”

  “Att de har f?rsvunnit?”

  “Fast de f?rsvinner ju inte bara, det h?nder ju n?got i hj?rnan p? dem ?”, sade Kamil och h?ll upp ett finger mot tinningen.

  “Vad tror ni h?nder med dem?”, fr?gade Simon och lutade sig tillbaka mot stolen med armarna i kors.

  Kamil ryckte p? axlarna. “Jag vet inte. Men n?got knas ?r det. Det gubbarna p? teve sa om att USA skulle ha startat det skulle inte f?rv?na mig heller.”

  “Kanske det. Men mot sitt eget land?” funderade Simon.

  “Men det var ju som de sa med filmerna. Skulle inte f?rv?na mig om det var n?got vapen de anv?nt och att de har tappat kontrollen. USA har ju f?rlorat minst p? det, precis som de sa p? teve.” Kamil reste sig upp, gick bort till soptunnan och spottade ut snusen med hj?lp av ena fingret.

  “Okej. Om vi s?ger att det var USA som sl?ppte l?st n?got slags vapen som fick m?nniskor att f?rsvinna, varf?r skulle de fokusera Sverige?”

  “Jag vet inte.” Kamil torkade av fingret mot den vita sopp?sen och gick tillbaka till sin plats. “Det kan ju vara det d?r du sa om att komma ?t milit?ren.”

  “Tror inte det. Jag tror att det bara skulle r?knas som bonus. Sverige har ju inte varit i krig p? n?gra hundra ?r, vi har mest arbetat i skuggorna.”

  “Vad tror du har h?nt d??”

  “Vet inte. Utomjordingar kanske? Gud? Jag tror att vi aldrig kommer att f? veta riktigt vad.”

  “S? Gud har tr?ttnat p? oss? Utomjordingar tror jag inte p?.”

  “Men Gud finns?” Simon h?jde ?gonbrynen och log snett mot Kamil. “Du tror att Gud existerar, men inte att det finns fler levande varelser ?n dem som lever p? v?r planet?”

  “Jag-”

  “Sluta nu, b?da tv?”, sade Otilia. “Fr?gan ?r inte hur det startade, snarare hur vi ska ?verleva det.”

  “Du har fel, Otilia”, sade Samuel medan han placerade burkarna p? bordet. “Fr?gan ?r hur det ska stoppas.”

  “Men vi kan ju inte g?ra n?got. Ingen kan g?ra n?got. S? d? m?ste vi v?l ?nd? t?nka p? hur vi ska klara oss i framtiden?”, utbrast Otilia och bet sig i tungan f?r att inte s?ga att hon och Simon snart m?ste t?nka p? ett barns framtid ocks?.

  “Men n?gon m?ste ju g?ra n?got. I alla fall f?rs?ka”, suckade Kamil och satte sig ner. “Om ingen har en idé om vad som h?nder s? kan de ju inte g?ra n?got.”

  “Problemet ?r att det finns f?r m?nga idéer”, muttrade Samuel.

  “Problemet ?r att ingen verkar kunna komma ?verens om vad det ?r de ska satsa p?”, sade Kamil och lutade sig fram ?ver bordet och drog till sig en av burkarna. L?pparna ?ndrade form till en min som tydligt visade hans avsmak. “Kalla, kokta gr?nsaker?”, fr?gade han Samuel.

  “Det var d?rf?r jag drog av etiketterna.” Samuel drog l?pparna till ett snett grin. “D? f?r man det man tar och inte bara sparar det ?ckliga till sist.”

  Otilia fnissade och drog till sig en egen burk. Ravioli. Det var inget hon tyckte speciellt mycket om, men det var b?ttre ?n gr?nsakerna.

  “Idéer finns, sen ?r det fr?gan om de ?r genomf?rbara”, sade Simon och drog till sig en egen burk. Han h?jde p? ?gonbrynen och nickade till inneh?llet. “?rtsoppa. Det ?r ju faktiskt r?tt gott.”

  “Du s?ger att idéer finns… d? har du allts? en idé? Och s?g inte utomjordingar.” Kamil tog en plastgaffel och stack ner den i burken.

  “Tja… vi har ju en gissning, men den ?r ?nnu galnare. S? om du inte kan t?nka dig aliens skulle du inte tro p? idén vi har heller.” Simon tog upp en plastsked och b?rjade ?ta.

  “Du kan v?l f?rs?ka?”, trugade Kamil. “Ge mig en chans? Och Otilia- n? f?rresten, Samuel? Skulle du vilja f?rs?ka f? liv i brorsan? Han vill nog inte missa v?r underbara m?ltid.”

  Simon r?rde om med skeden i ?rtsoppan, sedan l?t han den landa mot kanten med ett svagt metalliskt ‘tock’.

  “Jaja. Jag ska f?rs?ka.”

  Otilia reste sig upp och ?ppnade sk?pet med tallrikar. Hon ?ste upp halva burken i en djup sk?l och satte in i mikron. Surrandet fick Simon att avbryta sig i f?rklarandet. B?de han och Kamil stirrade mot henne.

  “Vad?”, fr?gade hon indignerat. “?ven om ni t?nker ?ta det d?r kallt t?nker inte jag g?ra det.”

  Simon och Kamil s?g p? varandra och brast ut i skratt.

  “Vad?” Otilia satte h?nderna i sidorna.

  “Fan, jag t?nkte inte ens p? det! Tack, Otilia”, sade Kamil.

  Otilia fnissade till och b?rjade skratta hon ocks?.

  “Va? Va ?re som h?nder?” R?sten kom fr?n soffan.

  “Mat”, sade Samuel.

  “?h. Okej.” Fabian satte sig upp och str?ckte p? sig. De blonda h?rtestarna hade l?mnat fettr?nder efter ryggen p? den gr?na pikétr?jan som dessutom var alldeles f?r liten. Hans b?da lastbilsd?ck till mage puttade upp tr?jan s? att den bara t?ckte lite av den ?vre delen av hans kropp. Han hade kl?mt sig i ett par byxor med rej?l stretch som var mer ?n tv? storlekar f?r sm? och han kunde inte kn?ppa gylfen. Av den hudf?rgade biten att d?ma hade han inte l?ngre n?gra kalsonger p? sig. Otilia f?rs?kte l?ta bli att se ?t hans h?ll n?r hon tog maten ur mikron och satte sig med ryggen mot honom vid bordet. Simon var den som snabbast kom p? f?tter och st?llde in maten att v?rmas, s? Kamil satt kvar och v?ntade.

  “Var ?r hans kl?der? Allts? kl?derna han hade innan han blev… instabil?”, viskade Otilia och kikade bort mot soffan och Samuel som f?rs?kte hj?lpa Fabian p? f?tter. Byxorna hasades ner och Otilia s?g bort med ett flammande ansikte.

  “Vi kunde inte hitta dem n?gonstans.” Kamil riktade blicken mot soffan, men tittade snabbt bort igen.

  “F?rresten, du tror inte att det finns en tjocktr?ja d?r inne n?gonstans som jag kan f??” Otilia nickade mot personald?rren medan hon spetsade n?gra k?ttf?rsfyllda knyten med plastgaffeln.

  “Om du byter din ravioli mot mina gr?nsaker kan vi nog fixa n?got”, sade Kamil med ett r?vaktigt flin.

  “L?gg av.” Samuel kom g?endes mot bordet med Fabian i sl?pt?g. “Du hade otur, det f?r du leva med. Men Otilia, hade inte du en tr?ja ig?r?”

  “Jo, fast…”, Kamil och Samuel f?ljde hennes snabba ?gonkast p? Fabian och hon s?nkte r?sten till en viskning. “Den luktar r?tt ?ckligt.”

  Kamils kinder blev r?da, men Fabian verkade inte ha m?rkt att hon n?mnt n?got om hans tidigare tillst?nd.

  “Jo, det f?rst?r jag”, suckade Kamil. “Jaja. G? in och kika omkring lite. Det finns s?kert n?gon kvar.” Han viftade resignerat med handen och r?ttade till kepsen medan han st?llde sig upp. Han tog upp burken med en min av att ha dragit det kortaste str?et och h?llde ?ver gr?nsakerna p? en tallrik. Otilia gick fram till honom och lade en hand p? hans axel.

  “Du, tack. Jag vet inte hur gott det kommer att bli att blanda, men jag anv?nde bara h?lften av burken. Du kan ta resten.”

  Kamil v?nde sig om och gapade mot henne. Sedan verkade han samla sig igen och harklade.

  “Det ?r du som ska ha j?vligt mycket tack. Om ni inte hade kommit hit skulle Fabian inte ens vara h?r i k?ket med oss. Sorry att jag f?rs?kte lura av dig maten.” Kamil gav henne ett leende som visade en ny snusprilla och t?mde ravoliburken ?ver gr?nsakerna. “Dessutom h?llde vi vatten ?ver honom, s? det v?rsta ?r borta. ?rligt talat s? ?r vi nog skyldiga er mer ?n en tr?ja.”

  Otilia log tillbaka. “Det ?r-”

  “Du har inte gl?mt vad du lovade om Otilia hj?lpte till hoppas jag?”, avbr?t Simon och blinkade med ena ?gat till honom innan han tog den ?ngande sk?len ur mikron.

  “Haha, n?, jag kommer inte smita ur det. Du beh?ver inte oroa dig.”

  “Bara vi inte f?r en massa burkar med slemmiga gr?nsaker s? ?r jag n?jd”, skrattade Otilia.