S?ndag. Det hade varit en b?de trevlig och mysig helg f?rutom den k?nsla som hunnit krypa in i henne. Den var slemmig, kall och formad som en ?dla. Den kr?p under skinnet p? henne och drog ur alla glada k?nslor hon hade. Den viskade saker till henne som fick henne att vilja l?gga sig ner och gr?ta och den bet tag i hennes hj?rta och hj?rna, drog stora bitar av dem. Bitar som inte skulle kunna v?xa tillbaka eller g?ra motst?nd tills k?nslan, det slemmiga lilla odjuret, f?rsvunnit.

  Filmerna som Simon hyrt var v?ldigt bra, men hon tog det mer som en personlig vinst att inte n?mna det. Filmerna kom fr?n en kronologi som hade med serietidningar att g?ra, och som Simon sagt skulle de bara ha f?tt en flyktig blick av henne innan hon b?rjade leta efter n?got annat. Hon ville ge honom ett tack f?r att han gjort det, men eftersom han som alltid v?grade kritisera henne s? fanns det n?got inom henne som sade ?t honom att skada honom psykiskt. Och hon hatade sig sj?lv f?r att hon k?nde det. Det var en kraft inom henne som n?stan tvingade henne att g?ra motst?nd mot hans v?lvilja och hon f?rstod sig inte p? den. ?nd? kunde hon inte sluta ge in till tankarna, trots att hon absolut inte ville att de skulle skada eller s?ra honom. Hon fattade inte var de h?r tankarna kom ifr?n. Det var som att hon f?rvandlats tillbaka till sitt femton?riga ton?rsjag som hatade allt och alla. Hon hade haft en s?dan period strax efter att Simon och hon hade blivit ihop ocks?, men hon visste nu att det hade berott p? p-pillerna som hon ?t. Hon hade f?rklarat allt som hade med depressionen att g?ra och hur hon brukade hantera det - inte speciellt bra. Men kanske skulle han f?rl?ta henne ?nnu en g?ng.

  Karin hade ringt henne senare p? kv?llen som avtalat, men hon hade inte kunnat s?ga n?got om Leja eftersom Simon var hemma. Det Leja hade sagt och hur hon uppf?rt sig fick Otilia att bli orolig f?r henne. Hon visste att om hon inte tog upp problemet snart s? skulle Leja f?rmodligen ha psykiska besv?r genom mestadelen av hennes liv. Otilia hade sett det h?nda f?rut. Det hade drabbat henne sj?lv, och hon bodde trots allt med en mamma som ?lskade henne och gjorde allt f?r att hon skulle m? bra. S? vad skulle Lejas liv bli? Hur skulle det se ut om hon k?nde som hon gjorde redan vid tre ?rs ?lder?

  Simon lade en arm runt hennes axlar. “Det ?r fint v?der ute. Ska vi ta en promenad?”

  Otilia var n?ra att s?ga nej. Det var s? mycket tankar som br?kade om hennes uppm?rksamhet. Men under promenaderna brukade hon komma p? l?sningar till problemen. Kanske k?nde Simon av det med. Han brukade vara den som hellre stannade inne vid datorn och inte ville g? ut, men det skulle han g?ra f?r henne.

  “Okej, en kort promenad.”

  Ett stort skogsparti fanns fem minuter bortanf?r deras h?ghus. Vanligtvis var det r?tt tomt, men eftersom att det var s?ndag och sol ute st?tte de p? n?gra motion?rer som glatt gick eller joggade efter elljusslingan. Det hade k?nts b?ttre om de hade varit ensamma, f?r om det var n?gonstans det skulle g? b?ttre att prata om det som r?rde sig i deras huvuden var det i skogen, d?r l?genhetens v?ggar inte hade makten att st?nga dem inne.

  Simon var p?v?g mot trekilometersslingan n?r Otilia vek av mot den som var fem kilometer. Hon s?g i ?gonvr?n hur han begrundade hennes ansikte medan han f?ljde hennes steg, vilket n?stan fick henne att tv?rt v?nda om. Men det valet skulle ha r?rt om andra fr?gor och l?mnat b?da med funderingar som var on?diga. Kanske skulle han se det som att hon inte ville vara helt ?rlig med honom, eller att hon inte tog promenaden p? allvar. Det var n?got som skilde dem ?t fr?n de andra paren de k?nde. F?r Otilia och Simon var en promenad inte bara en promenad, det var ett s?tt att f? svar p? fr?gor och l?sa inre konflikter. Ist?llet f?r att skrika p? varandra i l?genheten n?r de var osams tog han det mer logiska s?ttet och f?rde henne till en milj? d?r han visste att hon kunde ?ppna upp sig. Otilia visste sj?lv inte varf?r det var p? det s?ttet, men det var s? hon fungerade.

  De gick under tystnad i n?gra minuter, och tyngden som Otilia k?nde l?ttade lite med varje steg hon tog. Hon visste att Simon v?ntade p? att hon skulle b?rja och att oavsett hur mycket han ville f? ur henne var tystnaden det b?sta s?ttet att g?ra det. Otilia visste ocks? att det skulle reta upp honom om hon var tyst tills de kom hem igen och var n?ra att besluta sig f?r att g?ra det, bara f?r att f? n?gon sorts irriterad reaktion. D?r var den d?r skitst?veln i henne igen och hon f?rs?kte putta bort den.

  “S? vad vill du prata om?” sade hon snabbt f?r att inte l?ta skitst?veln ta ?ver.

  “Vad vill du prata om?”

  “Jag vet inte.” R?sten i henne petade p? henne f?r att utveckla ett gr?l. Hon visste att hon kunde om hon ville. ?nd? f?rs?kte hon tvinga r?sten att h?lla tyst.

  “Jag vet att det ?r n?got, och jag vill veta vad. Du m?r ju d?ligt” sade Simon. Hans r?st var otydlig, som att han viskade fr?n andra sidan av ett stort rum.

  “Jag vet. Jag vet inte hur jag ska… f?rklara det bara.”

  “Du vet att jag ?lskar dig. Tvivla inte p? det.”

  Simons ord k?ndes som ett slag i magen och hon m?ste luta sig lite fram?t f?r att sm?rtan skulle minska. Hon visste det, men n?got i henne ville att hon skulle tvivla. Och det hade aldrig k?nts s?… fysiskt f?rut.

  “Jag ?lskar dig med. S? oerh?rt mycket.”

  “S? varf?r vill du inte prata med mig om det?”

  “Det spelar ingen roll.”

  “Otilia lyssna p? mig.” Simon stannade henne med handen p? hennes axel. “Jag klarar inte av att se dig m? s? h?r. Vad ?r det med dig?”

  “Men varf?r klarar du av det? Varf?r ?r du ens med mig fortfarande?” F?rd?mningen i Otilia brast, t?rarna b?rjade rinna ner f?r hennes kinder och det gjorde henne f?rbannad. Hon kunde knappt andas av ilskan hon k?nde. Hon gav utlopp f?r den mot ett ?ldre par som gick f?rbi med f?rv?nade blickar, men som efter att ha sett p? Otilia skyndade p? sina steg, viskandes till varandra. Otilias hj?rta k?ndes som att det delats i tv? delar.

  “F?r att jag ?lskar dig, fattar du v?l? Men jag kan inte hj?lpa dig med n?got alls om du inte ber?ttar vad det ?r med dig.”

  Support the author by searching for the original publication of this novel.

  “Jag kan inte! JAG VET INGENTING! Jag vet inte varf?r jag k?nner s? h?r!” Otilia slet tag i h?ret och ryckte i det. Sm?rtan som for genom skalpen var sk?n, f?r det riktade hennes k?nslor ?t ett annat h?ll. Det var nu Simon skulle ge upp och l?mna henne. Nu skulle han ge upp. Hon skulle inte klara av det, och det var hon villig att acceptera nu. Faktiskt borde han g? sin v?g, l?mna henne ensam. Det skulle vara mindre sm?rtsamt. Ist?llet ryckte hon till n?r Simon kramade om henne bakifr?n och drog upp henne p? f?tter. Hon hade inte ens m?rkt att hon sjunkit ner p? huk.

  “Lugn nu. Men du m?ste ta reda p? det. Om inte f?r dig s? f?r mig. Kom igen, du kan b?ttre ?n det h?r.”

  Otilia k?nde sig tom, samtidigt som k?nslorna brottades om vilken skulle komma f?rst. Det var som att se in i ett rum d?r de br?kade men att hon satt p? utsidan av glaset och inte kunde best?mma sig vilken k?nsla som skulle f? komma fram. Hon andades snabbt och luften sj?nk ur henne. Hon lade sin vikt i Simons armar och l?t honom vagga henne i s?kerhet. Det var s? or?ttvist mot honom. Varf?r m?ste hon g?ra det h?r? K?nna s? h?r? Hon visste att Simon f?rtj?nade ett svar, men hon visste inte svaret sj?lv.

  N?r de kom hem satte sig Otilia p? toaletten och lutade huvudet i h?nderna. Hon tycktes inte kunna d?mpa k?nslorna ?ver huvud taget. Hon dunkade handflatan mot huvudet f?r att f? tankarna och k?nslorna att l?mna henne. Varf?r m?ste de upps?ka just henne? Varf?r m?ste Simon f? st? ut med det. Hon skrek rakt ut i ilska och f?rtvivlan. Simon ?ppnade d?rren, tog tag i hennes handled och tr?dde en gummisnodd ?ver den innan han st?ngde badrumsd?rren igen. Otilia var glad att han gick. Men han visste vad hon hade varit p? v?g att g?ra och han hade stoppat det. Hon tog tag i gummisnodden och drog ut den s? l?ngt hon kunde innan hon sl?ppte den. Sm?rtan n?r den slog tillbaka mot skinnet k?ndes l?kande, men hon m?dde d?ligt n?r hon t?nkte p? att Simon m?ste lyssna p? hur hon gjorde sig sj?lv illa. Men han hade hindrat rakbladet. Hon hoppades att han hade satt sig vid datorn med h?rlurarna p?, men hon visste att han h?ll koll p? henne. F?r att han ?lskade henne. Hon k?nde ett sug i magen som att hon m?ste kr?kas n?r hon t?nkte p? vad hon utsatte honom f?r med varje sm?ll och r?tt streck som bandet l?mnade p? hennes underarm. ?nd? kunde hon inte sluta f?rr?n sm?rtan hindrade henne och hon lugnat sig. Otilia l?mnade badrummet n?stan tom p? k?nslor. Simon satt i vardagsrummet med handlovarna pressade mot pannan och stirrande ner i bordet. Hon v?ntade sig n?stan att han skulle flytta sig fr?n henne n?r han ryckte till av hennes ber?ring. Hon sade ingenting.

  Simon sl?ppte ut ett djupt andetag, som att han h?llit andan en l?ng tid. “Jag ?nskar att jag visste vad jag kunde g?ra.” Han drog h?nderna genom h?ret och lutade sig tillbaka mot soffkuddarna. Otilia k?nde att hon inte hade r?tten att r?ra vid honom nu. Men kanske var det det b?sta s?ttet. Det h?r kunde ha varit en bra helg. Det borde ha varit det. Men hon hade f?rs?rt det med hennes k?nslor som hon inte ens visste var de kom ifr?n. Karin hade lyckats hj?lpa henne f?rut, men hon visste att det skulle ses som ett svek mot Simon om hon ringde henne nu.

  Simon v?nde huvudet halvt mot henne och Otilia v?ntade sig n?stan att han skulle skaka uppgivet p? huvudet. Ist?llet satte han armen runt hennes ryggslut och drog henne till sig. Hennes huvud hamnade p? hans br?stkorg. Hans hj?rtas dova slag fick en enorm v?g av k?rlek att sv?mma upp i henne. Han str?k undan h?ret i hennes panna och pussade den. Otilia vred p? nacken s? att hon kunde se p? honom. Han log matt mot henne och drog handen genom hennes h?r innan han flyttade den ner p? armen och den svullna huden.

  “Vad ska vi g?ra med dig d??” Han drog med tummen ?ver huden, och p? n?got s?tt k?ndes det b?ttre. Otilia visste att det sm?rtade honom inombords att se vad hon gjort, men s?g ocks? den ovillkorliga k?rleken som blandades med den. Hon lyfte handen och drog den ?ver hans kind.

  “?lska med mig.”

  Otilia l?g med huvudet p? Simons axel. De hade inte sett den fj?rde filmen utan sl?kollade p? en film som gick p? teven. Huden p? armen sved, men hon brydde sig inte. Simons hand r?rde sig sl?tt ?ver hennes h?r. Hon s?g upp p? honom och k?nde en trygghet som hon bara k?nde med honom. Hon skulle inte klara av om han l?mnade henne. Hon visste inte hur han stod ut med henne just nu, men var glad att han gjorde det.

  “Jag kommer alltid att finnas h?r f?r dig, det vet du va? Du ?r viktig f?r mig”, sade Simon, som att han h?rt vad hon t?nkte.

  Otilia r?ttade till huvudet s? hon inte beh?vde se p? honom och kramade om honom s? h?rt hon kunde. F?rhoppningsvis skulle den h?r tiden passera snabbt. Hon hatade att tvivla p? allt, men det gick inte att komma ifr?n. Det var inte f?rsta g?ngen hon tvivlat p? sig sj?lv eller andra, men hon hoppades att det skulle ta slut snart nog. Depressionen ?vertog allt i hennes huvud f?rutom det hon sj?lv k?nde och ingen annan fick plats. P? toppen av allt k?nde hon en tung ?ngest ?ver att hon gjorde det. Simon f?rstod inte heller, men han fanns d?r f?r henne, ?ven n?r hon tyckte att hon f?rtj?nade att l?mnas. Han var st?lmannen i hennes helvete och det var v?rt allt. Otilia var glad att Simon slapp k?nna sig s? v?rdel?s under de tidpunkter som hennes sinne svek henne. Om hon hade dragit med honom ?ver kanten visste hon inte vad som hade kunnat h?nda. Hon tog hans hand och kl?mde till f?r att han skulle veta att hon ?lskade honom. Han smekte henne ?ver h?ret.

  “Jag ?lskar dig.”

  Simon s?g f?rbryllat p? henne och log sedan. Det var f?rsta g?ngen hon kunnat s?ga det och mena det under de g?nger som hon varit deprimerad.

  Filmen avbr?ts f?r klockan-nio-nyheterna. Det hade inte h?nt n?got speciellt f?rutom n?gra fler slagsm?l som antogs vara p? grund av alkohol. Simon sade ingenting om det, men Otilia k?nde hur han stelnade till. Sj?lv ville hon inte t?nka alls p? det. Det hade ju satt ig?ng problemet fr?n f?rsta b?rjan.

  Vinflaskan stod fortfarande or?rd p? bordet n?r de gick och lade sig. Simon hade inte viljat ha vin, men Otilia misst?nkte att han bara sagt det f?r att alkohol inte var bra n?r hon befann sig i det psykiska stadiet hon var i nu. Hon s?g p? hans lunga andh?mtningar och hur br?stet l?ngsamt r?rde sig upp och ner under t?cket. Hur skulle hon klara sig utan honom? Hon lutade tillbaka huvudet mot kudden och stirrade upp i taket. Imorgon skulle hon jobba igen. Hon undrade hur dagen skulle se ut. F?rmodligen skulle fler barn vara hemma med kr?ksjuka, det var n?stan oundvikligt. Saker som det spreds som en l?peld s? fort gnistan till det t?nts. Om hon sj?lv blev smittad skulle det k?nnas… bra och d?ligt. Hon skulle f? vara hemma, men samtidigt vara s? sjuk att hon skulle m? ?nnu s?mre av det hon gick igenom psykiskt. Hon m?ste komma ih?g att ta med sig handspriten.

  Hon s?g p? klockan. 03.38 och morgonpass igen. Om hon fick n?gon s?mn alls i natt skulle hon ?nd? vara som d?d n?r hon vaknade. Otilia undrade hur Monica hade t?nkt vid den schemal?ggningen, men p? tisdag skulle hon jobba eftermiddag igen. Det betydde sovmorgon. Otilia tvingade ?gonen att slutas och f?rs?kte t?nka p? en svart bild medan hon i huvudet upprepade ordet ‘svart’. Det brukade hj?lpa henne somna. Leja, hur skulle hon m?? Otilia hoppades att hennes mamma hade tagit b?ttre hand om henne ?n tidigare och gett henne k?rlek, precis som Simon gjort mot henne sj?lv. Men hon hade en gnagande tanke om att det inte var s?. Hon m?ste verkligen ta upp det med Karin. Hade hon st?llt larmet? Jo, det hade hon. N?got klankade till i k?ket. Otilia gnuggade ?gonen och drog p? sig morgonrocken. Hon ?ppnade d?rren l?ngsamt f?r att inte v?cka Simon. Det var helt m?rkt f?rutom det lilla skenet som kom in fr?n gatulampan flera meter nedanf?r. Otilia stelnade till vid matbordet. Det var n?gon vid spisen, men hon kunde inte se ansiktet. Hon b?rjade g? igenom tankarna ?ver vad hon borde g?ra. Hon hade inget som helst vapen i n?rheten och om hon t?nde lyset visste hon inte hur inbrottstjuven skulle reagera. Hon pep till n?r timern p? f?nsterlampan slog ig?ng och lyste upp en del av k?ksbordet. Personen i k?ket v?nde sig blixtsnabbt mot ljuset. Hon var s? r?dd att hon inte kunde r?ra sig alls. Otilias hj?rta ville bryta sig ut genom hennes revben och hon kunde inte andas. Hon k?nde t?rar b?rja samlas innanf?r ?gonlocken och m?ste ta upp handen f?r munnen f?r att inte skrika eller snyfta till. Ljuset reflekterade en metallisk yta n?r personen gick ut fr?n utrymmet. Hon lade h?nderna p? stolsryggen och drog stolen mot sig n?r inbrottstjuven gick runt h?rnet med kniven och ett iskallt hat speglades i hans ?gon.

  “Nej, nej, NEJ!” Otilia sj?nk ner p? kn? och satte h?nderna ?ver ?gonen medan Simon kom mot henne, redo att d?da.