Otilia tvivlade inte p? att Karin och Gustav trodde p? henne, men de hade nog lika sv?rt att f?rst? det som hon sj?lv och Simon. Men konsekvenserna till om det var sant att m?nniskor pl?tsligt kunde f?rsvinna i tomma luften gjorde alla fyra nerv?sa och de satt f?r det mesta i sina egna tankar under resten av middagen. Om m?nniskor hade f?rsvunnit och kommit tillbaka en g?ng s? var det m?jligt att det kunde h?nda igen. ?nd? var fenomenet s? ofattbart om?jligt att Otilia knappt sj?lv accepterade det, och det var ju trots allt hon som hade sett det h?nda fr?n b?rjan. Simon k?nde av hennes sinnesst?mning och l?t bli att diskutera det med henne under tiden de k?rde hem eller n?r de gick och lade sig. Otilia st?llde klockan och hoppades att hon kunde sova. Hon s?g p? minuterna som sniglade sig fram?t utan att kunna sluta ?gonen.

  Den vita fl?cken p? m?lningen blev r?d. Den kamosinf?rgade p?len spillde ?ver kanterna och rann ner f?r cirklarna, br?t deras form. Fr?n fl?cken och f?rgen som brutits formades m?nniskoliknande siluetter som kl?ste p? delar av tavlan som fortfarande var or?rda. Kl?sm?rkena fick vit f?rg och k?mpade f?r att spr?nga s?nder m?nstret och skapa n?got annat. Den rinnande f?rgen samlades f?r att formge ett ansiktsl?st huvud med l?ngt brunt h?r p? toppen av m?lningen. Flickans h?nder tog tag i kanterna p? den innersta ringen och ryckte till. Den gick av p? mitten och kaskader av r?d f?rg sprutade fr?n de brutna ?ndarna, ner till botten av m?lningen. Den r?da f?rgen kl?ttrade och t?ckte allt den kom ?t underifr?n, letade sig upp mot mitten. Gr? skuggor b?rjade rusa fr?n h?let varelsen rivit upp, mot Otilia.

  N?r klockan ringde gned hon huvudet och var glad att inte ha ont i huvudet. Hon tyckte att vin var gott, men baksm?llan hon brukade f? var n?stan oliderlig. Trots det k?nde hon att drycken var v?rd sm?rtan. Hon kl?dde p? sig medan hon skrapade t?nderna mot tungan, d?r en smak av gamla druvor torrt raspat sig fast. Otilia borstade t?nderna och tungan f?r att bli av med smaken innan hon ?kte iv?g till jobbet. Hon hann inte f? i sig n?gon frukost, men kanske kunde hon v?nta n?gon timme och ta en macka p? f?rskolan. Monica skulle aldrig ha till?tit det utan avdrag p? hennes l?n eller en diskussion om vad man borde g?ra p? jobbet, men Karin skulle f?rst?. F?rmodligen skulle hon ocks? vara sen.

  Karin kom en minut innan de b?rjade och skyndade sig in f?r att st?nga av larmet och st?mpla in efter att ha gett Otilia en flyktig kram. Otilias kropp kr?vde kaffe, men hon fick skylla sig sj?lv f?r att hon n?stan f?rsovit sig. Barnen b?rjade l?mnas av och Otilia smet iv?g f?r att ta en macka. N?r klockan n?rmade sig nio kom vikarien. Egentligen skulle den nya tjejen ha kommit vid samma tid, men hon ringde strax efter halv ?tta och f?rklarade att hon hade f?tt magsjuka. Karin f?rs?kte ringa in en annan vikarie fr?n bemanningsfirman, men de hade slut p? personal att hyra ut. Kr?ksjukan hade b?rjat g? mycket tidigare i vinter. De fick helt enkelt klara sig p? tre personer idag. Otilia f?reslog att Karin skulle ringa Nina, men hon ville inte ringa in henne om det inte var n?dv?ndigt eftersom att hennes barnbarn inte sov om n?tterna. M?rka ringar under Ninas ?gon ?vertygade Otilia om att hon satt och vakade ?ver honom under n?tterna och tog igen sin s?mn n?r hon l?mnat honom p? dagis. Dessutom brukade m?nga f?r?ldrar sluta tidigare p? fredagar, s? de skulle nog klara sig. Karin gav Otilia en l?ng kram. Hon sade ingenting och Otilia fr?gade inte. P? n?got s?tt k?ndes det som att b?da beh?vde den. De satt tysta l?nge vid det lilla bordet i leksalen, utan att s?ga ett ord.

  Trots att det bara var n?gra f? timmar kvar till en ensam helg med Simon s? k?ndes den flera ?r bort. Vikarien satt med n?gra av de ?ldre barnen och hj?lpte dem med n?gra l?tta, matematiska problem medan resten av barnen hade fullt upp med de andra leksakerna i rummet. Var det s? h?r livet skulle se ut? Ingen hade sagt att det skulle vara s? monotont. Visst, ingen av dagarna var helt likadana, tv?rtom brukade de v?ldigt annorlunda fr?n varandra. Hon brukade tycka att det var kul att l?ra barnen olika lekar, ramsor och s?nt som f?rberedde dem lite inf?r n?r de skulle b?rja skolan, men det var n?got som inte lockade henne l?ngre. Kanske var det dags att b?rja t?nka p? att skaffa en familj sj?lv. Det kunde vara det som kr?vdes i hennes liv just nu, att ha kommit fram till ett skede d?r verkligheten att ta hand om sitt eget lilla barn skulle fylla det h?l hon k?nde. Hon k?nde hur hennes hj?rta v?rmdes upp inifr?n och hon placerade h?nderna ?ver magen. Problemet var att hon inte blivit gravid under alla ?r som hon tr?ffat Simon. Chansen var s? liten att hon inte k?nde att hon beh?vde ta p-piller, men det fanns ju hj?lpmedel de kunde anv?nda f?r att underl?tta lite. Otilia suckade medan Karin reste sig upp f?r att samla barnen inf?r lunch. Vad skulle Simon tycka? Hon upplevde en pl?tslig, molande k?nsla i magen n?r hon ins?g att hon faktiskt ville ha barn nu, n?got som hon aldrig k?nt ett behov av f?rut.

  “Otilia, kom och hj?lp till ?r du sn?ll?” Karin r?st l?t som ett eko i hennes hj?rna och det k?ndes som att hon gick p? marshmallow-liknande moln n?r hon reste sig upp och gick in i k?ket. Karin stod vid en stor kastrull och r?rde om i makaronerna. K?ttbullarna i ugnen spred en hemvan, varm doft i det avskalade k?ket.

  “Har du lust att sk?ra upp lite sallad? Vi ?r ju r?tt f? idag, s? det beh?vs inte s? mycket.”

  “Hur m?nga ?r det som inte har kommit?” Otilia plockade ut tv? gurkor ur kylsk?pet.

  “Nio. Kan du fatta? Nio barn, och bara fyra av f?r?ldrarna har ringt in och sagt att de ?r sjuka.”

  “Tja, om vinterkr?kan g?r s? ?r det ju bra att de stannar hemma.”

  “Men de andra d?? Jag f?rst?r inte. Det h?r h?nder aldrig.”

  “Jag vet. Men vad ska vi g?ra d?, knacka p? deras d?rrar?”

  “Klart vi inte ska.” Karin tog tv? k?kslappar och h?llde makaronerna i durken. “Jag tycker bara att det ?r konstigt.”

  “Jo, det ?r det. Det k?nns verkligen att det bara ?r arton barn. Mindre stressigt p? n?got s?tt.”

  “Det ?r sant. Jag s?g dig dagdr?mma vid bordet d?r en stund. Vad t?nkte du p?? Eller v?nta, jag tror jag vet.”

  “Gissa d?? F?r du kommer aldrig att gissa r?tt.”

  “S? det var inte om samtalet vi hade ig?r?”

  Otilia skakade p? huvudet.

  “Men vad var det d??”

  “Jag tror att jag ?ntligen har best?mt mig.”

  “Du t?nker verkligen dra ut p? det h?r, eller hur?” Karin suckade och st?llde ifr?n sig kastrullen. Hon tog upp tv? grytlappar och ?ppnade upp ungsluckan, d?r ett ?ngmoln snabbt letade sig ut och lukten av k?ttbullar blev starkare. “Jag ger upp. Vad har du best?mt dig f?r?”

  “Jag vill ha barn.”

  “AJ! Helvetes, j?vla-” Karin sl?ppte grytlapparna och stoppade in tummen i munnen. Otilia skyndade sig med att s?tta p? vattnet och Karin satte den sv?llande bl?san p? fingret under kranen.

  “Hur gick det?”

  “Hur fasen kan du s?ga det bara s?d?r?”

  “Vadd??”

  “N?r best?mde du det?”

  “Nyss. Jag k?nner-”

  “Men Otilia, du sa ju att du inte ville ha barn?”

  “Jo, men-”

  “?r det p? grund av graviditetstestet? Det ?r det, eller hur? ?h, jag var s? dum n?r jag gav dig det. Jag trodde att du verkligen best?mt dig f?r att inte chansa och att ni skulle adoptera n?gon g?ng, precis som du sa f?rut. Det var en impuls, och jag t?nkte mig inte f?r. Jag skulle ha tagit tillbaka-”

  “Karin-”

  “-det p? en g?ng. Du har v?l fortfarande kvar doktorns-”

  “Karin!”

  Karin ?ppnade munnen f?r att forts?tta igen, men st?ngde ist?llet munnen och bet tag i underl?ppen.

  “Jag vet. Hur skulle jag kunna gl?mma? Men det var ju bara sv?righeter att bli gravid, inte att faktiskt beh?lla barnet.”

  “Hon sa att du kunde d? under f?rlossningen. Det ?r f?r farligt.”

  “Hon sa att det f?rmodligen kommer kr?vas kejsarsnitt. Det ?r inte samma sak.”

  “Doktorn sade ocks? att-”

  “Karin, det h?r ?r mitt val. Jag vill f?rs?ka ?nuu h?rdare att bli gravid. Det d?r var l?nge sedan, och d? spelade det ingen roll egentligen. F?r d? ville jag inte ha barn. Det vill jag nu.”

  “Men-” Karin br?t av meningen n?r Marie kom in genom d?rren. N?r Otilia och Marie b?rjade duka s?g Otilia i ?gonvr?n hur Karin tog upp en av grytlapparna och h?ll den mot munnen. Skriket hon ?ste in i det var fyllt av raseri, men det mesta tonades ut av tyget.

  Efter maten f?rlorade vikarien i sten-sax-p?se. Att hon blev den som fick sitta i sovsalen med barnen fick b?de Karin och Otilia att pusta ut. Ingen av dem gillade att sitta d?r inne, speciellt n?r det var sista dagen i veckan. Karin verkade inte ha ?terv?nt till sitt glada hum?r, men var ?nd? lugnare ?n f?rut. De samlade ihop barnen som inte skulle sova f?r en sagostund. Sagan de skulle l?sa idag var ‘R?dluvan och vargen’. Det fanns m?nga mer moderna sagor, men de valde oftast att ?terber?tta de gamla sagorna f?r barnen. De inneh?ll en st?rre moralisk mening som verkade fattas i de nyare b?ckerna och dessutom gjorde de ett b?ttre jobb n?r det g?llde att l?ra de sm? vad som var r?tt eller fel. Oftast gav de klassiska sagorna Otilia en uppdatering i hennes t?nkande om moraliska handlingar, och det gjorde att hon sj?lv tyckte b?ttre om dem. Djupare meningar som att allt inte ?r som de ser ut att vara och att inte blint lita p? allt. F?r barnen skulle det ha en annan mening, som att inte lita p? fr?mlingar, men i vuxen ?lder skulle de kanske uppfatta de andra moralerna som fanns att h?mta d?r. Om Otilia f?tt best?mma hade de l?st sagorna f?r de lite yngre barnen ocks?, men eftersom delar av sagorna kunde vara skr?mmande hade Monica och Karin best?mt att sagorna bara skulle l?sas upp f?r de lite ?ldre barnen. De visste redan lite grann om vad som var r?tt och fel, vikten av att h?lla sams och att dela med sig som de yngre barnen inte fullt f?rstod ?n. ?nnu viktigare var att de ?ldre barnen verkade ha en tendens att f?ra vidare sitt beteende till de yngre. Om de som l?rare lyckades l?ra ut r?tt principer till de ?ldre barnen s? skulle det inneb?ra att de gjort ett bra jobb f?r alla p? f?rskolan.

  Efter sagan gick de ut. Leksakerna bl?nkte fortfarande efter nattens regn, solen sken ner p? g?rdsplanen och det var varmt j?mf?rt med de andra dagarna. Den friska luften fick Otilia att andas djupt och fyllas av energi. Trots att klockan n?stan var tolv fanns det flera vattenp?lar som solen inte lyckats torka och som var popul?ra bland barnen, trots att de flesta rusade iv?g till sandl?dan f?r att bygga saker eller iv?g till den lilla tr?borgen med rutschkanan. Karin och Otilia st?llde sig med ryggarna mot byggnaden och s?g efter dem. Tio barn som sprang runt hit och dit och sk?tte sig sj?lva.

  “?r du s?ker p? att du vill det h?r? Nu allts??” fr?gade Karin.

  “Jag tror det. De p? sjukhuset ?r duktiga, s? det borde inte vara n?gra problem. Jag k?nner mig faktiskt ganska lugn.”

  “Jag kan ju inte hindra dig om du vill ha det. Jag tycker bara att det ?r idiotiskt att inte adoptera ist?llet.”

  “Det ?r nog n?got som vi kommer att g?ra i alla fall. Men jag vill prova att f? ett eget. Det ?r inte ens s?kert att jag blir gravid. Jag vet inte riktigt hur jag ska ?ka chanserna nu bara.”

  “Du f?r f?rs?ka leta runt lite p? internet. Det finns s?kert n?got d?r. Men varf?r nu?”

  “Varf?r inte?”

  “Jag har t?nkt p? det du sa ig?r.”

  Otilia kisade mot henne.

  “Det d?r med m?nniskor som f?rsvinner och kommer tillbaka. Jag f?rst?r mig inte p? det”, fortsatte Karin. Hon s?g inte p? Otilia. Hennes blick stirrade tomt mot de parkerade bilarna p? v?gen.

  “Det g?r inte jag heller, men vad har det med saken att g?ra?” Otilia lutade sig tillbaka mot v?ggen igen och korsade armarna.

  “Jag s?g det h?nda idag.”

  “Du s?g det h?nda?” Otilia sp?rrade upp ?gonen och vred huvudet mot Karin.

  “Ja. F?rst ville jag inte tro det, men… faktiskt vet jag inte om jag g?r det nu heller.”

  “Men n?r? Du har ju varit h?r hela dagen?”

  “N?r jag skulle starta bilen. Grannen l?ste upp sin bil, jag sa hej, och sen fanns nycklarna i luften. De landade p? asfalten n?r han kom tillbaka. Han verkade inte ens ha m?rkt av det sj?lv. Han b?jde sig bara ner, tog upp nycklarna och vinkade till mig.” Karin tittade inte p? Otilia. Hon lade armarna i kors och hennes blick flyttades till borgen, d?r tv? av barnen br?kade om vem som skulle ?ka ner f?r rutschkanan f?rst. Otilia visste inte vad hon skulle s?ga. Hon lade en hand p? Karins arm.

  “Du ?r inte ensam. Det ?r skitkn?ppt, men d? ?r vi tv? som sett det. Jag vet faktiskt inte om det g?r att det k?nns b?ttre eller s?mre.”

  “Men Otilia, t?nk efter. Om du skaffar barn nu… vi vet inte ens vad den h?r grejen ?r. Om den kommer att g? ?ver eller inte.”

  “Men att det h?nder skadar ju ingen. De ?r ju normala n?r de kommer tillbaka.”

  “Men det ?r fortfarande skitl?skigt.”

  De stod tysta en l?ng stund. Karin hade f?tt en dimmig blick som inte verkade fokusera p? n?got alls. Det k?ndes som att tiden stod stilla.

  “Har… har du haft n?gra konstiga dr?mmar p? sistone?” Otilia f?rv?nade sig sj?lv med att st?lla fr?gan. P? n?got s?tt k?ndes det som att det var fel att bryta tystnaden mellan dem.

  Karin vred huvudet mot Otilia med rynkade ?gonbryn. “Nej, har du?”

  This story is posted elsewhere by the author. Help them out by reading the authentic version.

  “Tja… mest en massa osammanh?ngande bilder. Sen vet jag att jag dr?mde n?got inatt, men jag kan inte komma ih?g vad det var. ?r du s?ker p? att du inte har haft n?gon?”

  “Varf?r skulle jag ljuga om jag hade dr?mt n?got konstigt?”

  “Jag vet inte. Dr?mmarna b?rjade efter att jag s?g de d?r barnen f?rsvinna, s? jag t?nkte… ?h.” Hon kliade med pekfingret i nackh?ret.

  Karin bet sig i l?ppen, och Otilia var s?ker p? att hon skulle anm?rka p? hur n?got av det hon sagt skulle skada barnet om hon mot f?rmodan skulle bli gravid.

  Karin ?ppnade munnen efter att ?ver en halv minut g?tt. “Vem vet? Jag kanske b?rjar dr?mma inatt.”

  “Jag hoppas att du slipper. Det ?r inga trevliga dr?mmar.” Otilia korsade armarna framf?r br?sten. “Har du sytt klart yogabyxorna ?n?”

  Karin synade hennes ansikte noga innan hon v?nde huvudet mot lekborgen igen. “Nej, de ligger kvar, med n?l och tr?d. Det blir v?l ett arbete f?r helgen.”

  “Men skulle ni inte upp till stugan?”

  “Har ni ?ndrat er? N?, det f?r bli n?sta helg ist?llet. Gustav beh?vde ta n?got extrapass p? jobbet. De slutade aldrig tjata, s? han sa ja.”

  “Typiskt. Och n?, det blir en myshelg. Ni kan ju komma och h?lsa p? oss ?nd? om ni vill. Men jobbar ingen nu f?r tiden?”

  “Haha, tja. Man b?rjar ju undra. N?, jag har lite saker som jag m?ste ta itu med, och ni beh?ver en helg ensamma”, log Karin mot henne.

  Det k?ndes sk?nt att hon inte skulle pressa henne ?nnu mer att hindra hennes beslut om att f?rs?ka h?rdare att bli gravid, trots att tjatet hade den motsatta effekten p? henne. Hon ville f?rs?ka skaffa barn. Hon skulle ge chansen ett ?r med hj?lpmedel innan hon skulle beh?va ta beslutet om att ber?tta sanningen f?r Simon att det n?stan var om?jligt. Kanske borde hon redan ha sagt det, men det hade inte kommit p? tal.

  Karin drog upp jack?rmen f?r att se p? klockan. “Det ?r nog dags att g? in och v?cka barnen. Monica ?r s?kert h?r n?r som helst.”

  “Du och Gustav beh?ver v?l ocks? lite lugn och ro?”

  Karin ryckte bara l?tt p? axlarna och gick in.

  Otilia valde att stanna ute med barnen medan Karin gick till vikarien. S? nu hade Karin ocks? sett det. Men det gjorde att det som h?nt fick en helt annan mening f?r henne. Otilia hade t?nkt att det kanske bara var i tisdags som f?rsvinnandena skedde, men allts? h?nde det fortfarande. Hon kunde inte f?rst? hur. Precis som Karin hade hon sj?lv fortfarande sv?rt att tro det, men nu var hon s?ker p? att det hade h?nt. Tankarna om det surrade i hennes huvud och hon kliade sig i h?rbottnen i frustration. Hur kunde det h?nda? Hur?

  “Oti!” Leja kom springande mot henne och det ljusa h?ret hoppade upp och ner efter ryggen. Det var f?rsta g?ngen p? l?nge som Leja inte fanns i den sovande gruppen. “Oti, kolla!” Leja fattade tag i Otilias hand och drog med henne till sandl?dan. Bland sandslotten och sandformationerna av hinkar och plastleksaker fanns flera stora streck.

  “Vad fint du har ritat, Leja!” Otilia kunde inte riktigt se vad det skulle f?rest?lla, men det s?g ut som en rund ring, ett ansikte kanske, med l?ngt h?r och en streckgubbe-kropp. Bredvid den fanns en n?stan likadan figur som var h?lften s? stor. Ett streck som gick ut fr?n den stora streckgubben m?tte ett annat streck av den mindre streckgubben, som att de h?ll h?nder.

  “Det d?r ?r du-” Leja pekade p? den stora, “-och det d?r ?r jag” hon v?nde huvudet mot Otilia med ett leende som visade flera av hennes sm? mj?lkt?nder.

  “Jaha, vad fint!”

  “Ja. Kan jag f? bo hos dig?”

  Otilia m?ste anstr?nga sig f?r att l?pparna inte skulle r?tas ut till ett streck. Konstigt nog fick det hennes hj?rta att bulta tyngre i hennes br?st. Det tog flera sekunder innan hon samlat sig tillr?ckligt f?r att inte skaka p? r?sten.

  “Nej Leja, det g?r inte. Varf?r vill du det?”

  “Sn?lla Oti? Jag lovar att jag kommer sk?ta mig.”

  “Nej Leja, din mamma kommer och h?mtar dig sen.”

  “Men jag vill vara hos dig! Du ?r s? sn?ll. Jag vill att du ska vara min mamma ist?llet.”

  Otilia svalde h?rt. Hon m?ste verkligen prata med Karin om det h?r. “Det g?r inte Leja. Varf?r vill du inte vara hos din mamma?”

  “Varf?r vill inte du vara min mamma?”

  “Leja-”

  “Otilia, kom hit!” Monicas r?st l?t skarp i kontrast med flickans. Otilia pustade ut och gav Leja en kort kram innan hon gick mot Monica.

  “Ser du det h?r?” Monica pekade p? armbandsuret.

  “Hej p? dig med, Monica. Jag m?ste-”

  “Ser du det h?r?” Hon pekade p? klockan igen. Otilia skulle ha slutat f?r sju minuter sedan.

  “Fin klocka.”

  “Ja, du ?r verkligen rolig. Verkligen. Men om du tror att-”

  “Nej, Monica. Jag f?rv?ntar mig inte att f? betalt f?r sju minuter extra.”

  Monica stannade med halv?ppen mun och fingret p? urverket. Hade hon verkligen v?ntat sig att Otilia skulle kr?va l?n f?r n?gra f? minuter? Det var mycket b?ttre att se Monica bli f?rv?nad ?ver att alla inte var som hon sj?lv.

  “N?, d?s?. Vad g?r du h?r? St?mpla ut!”

  “Jod?, jag ska. Men-”

  “Kom igen.” Hon viftade med b?da h?nderna mot d?rren. “Jag m?ste prata med Karin. Tiden tickar p?.”

  “Men-”

  Monica gick med l?nga tunga steg f?rbi Otilia och dunsarna fick dubbelhakorna att dallra. P? v?g ner mot byggnaden ropade hon till sig barnen f?r samling inomhus. Otilia k?nde en rodnad sprida sig upp f?r halsen. Satmara. Otilia hade visserligen tystnadsplikt, men hon hade ocks? en skyldighet att ber?tta om det var n?got som inte stod r?tt till. Men hur skulle hon kunna g?ra det om ingen lyssnade p? henne? Otilia suckade och gick sakta mot huset. Kanske skulle hon kr?va l?n f?r de tio minuterna som g?tt bara f?r att j?vlas. Det var ju trots allt Monica som var sen och som uppeh?llit henne s? l?nge. Men Otilia var s?ker p? att Monica skulle ?ndra sin egen tid i l?neprogrammet.

  Karin var p? v?g ut genom ytterd?rren n?r Otilia kom dit.

  “Karin, vi m?ste prata.”

  “Kan det v?nta? Jag m?ste skynda mig iv?g till gymmet. Mitt spinningpass b?rjar om tjugo minuter. Jag ringer dig sen!” Karin halvjoggade upp f?r backen med den l?nga r?da fl?tan vilt sv?ngande l?ngs ryggen och v?skan h?rt kl?md under armen. Otilia s?g efter henne. Hon kunde ringa socialtj?nsten direkt s? de fick kolla upp det, men hon borde verkligen prata med Monica eller Karin om det f?rst. Och inte ?ver telefon. Otilia st?mplade ut och h?mtade sin v?ska. Hon f?rs?kte l?ta bli att titta p? Leja n?r hon gick, men hon hade en underlig k?nsla om att barnets blick f?ljde henne ut genom d?rren.

  N?r Otilia ?ppnade d?rren k?nde hon en doft av nybakat br?d fr?n k?ket. Skramlet fr?n en kastrull och rinnande vatten. Hon h?ngde av sig kl?derna och fortsatte in mot ljuden av metall mot metall. Simon stod med ett mj?ligt f?rkl?de och tog ut pl?ten ur ugnen medan en kastrull med tv? bakpotatisar kokade p? den inre plattan. Han satte ifr?n sig pl?ten p? tv? underl?gg och borstade av h?nderna p? f?rkl?det. Otilia kramade om honom bakifr?n, vilket fick honom att rycka till.

  “Hej ?lskling.” Hon gav honom en puss i nacken. “Vad duktig du ?r som bakar.”

  Han v?nde sig om och kysste henne tillbaka. “Hej. Du m?ste sluta vara s? tyst n?r du kommer.”

  “H?rde du inte d?rren?” skrattade Otilia.

  “Jag bakar ju!”

  “Jaja, lugn nu. S???… bakpotatis och br?d?” Otilia h?vde sig upp p? diskb?nken.

  “Japp. Lite enklare lunch.”

  “Hyrde du n?gra filmer p? v?gen hem?”

  “Yes. Och jag har fixat vin, snacks och annan dricka.”

  “J?klar vad du har hunnit med mycket!”

  “Chefen var glad idag, s? han l?t oss g? hem tidigare.”

  “Jag ?nskar att jag hade samma chef. Hur mycket ligger vi minus nu d??”

  “Faktiskt har vi fem kronor kvar. Har Monica varit p? dig igen?”

  “Haha, jag trodde verkligen att du skulle komma hem med minus tv?hundra. Du har verkligen f?r?ndrats! Nja, det ?r v?l mest det att hon kom f?rsent och det f?rsta hon p?pekar ?r att jag inte kommer f? betalt f?r de extra sju minuterna jag var d?r. N?r hon pratat klart var det n?stan tio.”

  “?h, jag var v?l inte s? illa f?rut? Eller? Och vilken subba. Jag fattar inte hur ni st?r ut med att hon behandlar er som hon g?r. Patrik ?r en dr?mchef i j?mf?relse.”

  “Tja… om man t?nker p? hur du var n?r du kom till G?vle s? tycker jag att du har blivit MYCKET b?ttre. Och Monica har blivit ocks? blivit b?ttre de senaste dagarna. Hon sl?nger inte ur sig lika m?nga fula kommentarer l?ngre.”

  “S? varf?r v?grar du b?ra tr?jan som hon tyckte du s?g fet ut i va? Det borde du ta upp med facket.” Simon dr?mde ner kniven i br?det och svor n?r det trycktes ihop. “Du har inte anv?nt jeansen heller.” Han h?jde ?gonbrynen mot henne. “Du vet, det par hon tyckte att bara horor skulle b?ra?” Giftet i hans r?st sved, trots att hon visste att det inte var henne som han var arg p?. Hon k?nde blod och v?rme leta sig upp under huden p? hennes kinder.

  “Ingen vill bli kallad s?nt, s? jag vill inte direkt uppmana henne att komma med kommentarerna.”

  Simon v?nde sig om och h?llde av vattnet fr?n potatisarna. Kastrullen slamrade mot diskb?nken. Sedan stannade han i r?relserna, s?nkte axlarna och bl?ste l?ngsamt luften ur lungorna.

  “Jag tycker ?nd? att ni borde ta upp det med henne.”

  “Hon ?r inte speciellt enkel att ha att g?ra med”, suckade Otilia och hoppade ner p? golvet igen.

  “Jag kan komma ner och snacka med henne om du vill”, sade Simon med ett sarkastiskt leende.

  “Ha. Ha. Knappast. Jag tror inte att det skulle f?rb?ttra saken att visa att jag inte kan st? upp f?r mig sj?lv.” Otilia ?ppnade kylsk?pet och tog ut burken med kycklingr?ra.

  “Men d? f?r du v?l ta och g?ra det d?? Annars lovar jag att jag kommer och sk?ller ut henne.”

  “Sluta sk?mta om det. Och som sagt; hon har blivit b?ttre.”

  “Jag sk?mtar inte. N?gon b?r g?ra det.”

  “?h, sl?pp det. Jag ?r j?ttehungrig.”

  De satte sig i vardagsrummet d?r Simon hade st?llt upp chipsp?sar och vinet som de skulle dricka senare p? kv?llen. Simon kn?ppte p? teven och bl?ddrade genom kanalerna. Han stannade p? nyhetskanalen och drog med handen ?ver hakan.

  “Allts?, har det blivit standard att s?nda nyheterna klockan tv? p? dagen?” undrade Otilia h?gt.

  “Bra fr?ga.”

  P? sk?rmen visades flera av inl?ggen som de pratat om i dagar och bilden som gick ner?t visade fler och fler inl?gg.

  “Jag undrar varf?r de fortfarande s?nder om det h?r. Finns det inget annat att rapportera?”

  “Jag tror de fortfarande g?r det f?r att folk fortfarande f?rsvinner och kommer tillbaka.”

  Simons tumme stannade till precis ovanf?r volymknappen. “Vad menar du? Har du sett det h?nda igen?”

  “Inte jag. Karin.”

  Simon s?g eftert?nksamt p? henne och drog sedan handen ?ver nacken.

  “Vad ?r det?”

  “Jag vet inte. Det ?r logiskt sett helt om?jligt, men n?r det finns s? m?nga som s?ger… ?h.” Han h?jde volymen och fortsatte ?ta. Otilia s?g p? honom en stund, men v?nde huvudet mot teven n?r de fortsatte att rapportera.

  “Trots upprepade f?rfr?gningar har de sociala medierna fortsatt att fyllas med inl?gg som bekr?ftar att folk g?r p? och f?r vidare sk?mtet. Det finns fortfarande inga bevis f?r att det de skriver ?r sant och b?r inte tas p? allvar. Andra nyheter. Ett slagsm?l skedde i Rinkeby i Stockholm runt ett-tiden idag. Br?ket resulterade i att en man i tjugo?rs?ldern omkom och tv? personer f?rdes till sjukhus med allvarliga skador. Mannen som b?rjade anfallet har omh?ndertagits av polis. De tv? skadade ska enligt uppgift ha f?rs?kt stoppa slagsm?let. Enligt vittnesuppgifter f?rdes ingen konversation mellan m?nnen och att mannen attackerade utan provokation.”

  Bilden av reportern byttes till ett vittne vid parkeringsplatsen d?r slagsm?let hade ?gt rum. Hon hade lockigt svart h?r och runda glas?gon med tjock r?d b?ge. Bl?vit polistejp tejpad i en fyrkant syntes bakom kvinnan.

  “Jag var precis p? v?g till min bil n?r den ena mannen kastade sig ?ver den andra. Tv? andra personer f?rs?kte stoppa dem, men mannen attackerade dem med. Det var s?… hemskt att se raseriet i hans ?gon.”

  “S?g du n?got som kan f?rklara varf?r mannen attackerade?” fr?gade reportern.

  “Nej, inget. Mannen h?ll i en portf?lj och gick mot sin bil, sedan l?ste jag upp bilen. N?r jag tittade tillbaka l?g portf?ljen p? marken. Och mannen som ?gde den hoppade p? den stackars killen bredvid. Jag vet inte varf?r. Kanske f?r att han gjorde att han tappade portf?ljen.”

  Bilden v?xlade till nyhetsredaktionen. “En av de skadade m?nnen har stabiliserats och den andra ligger just nu inne p? operation.”

  “Du tycker inte att det verkar konstigt?” fr?gade Simon och s?nkte volymen medan nyhetsankaret fortsatte prata p?.

  “Vadd??”

  “Att n?gon skulle bli s? rasande att de m?rdar n?gon och skadar tv? personer allvarligt ?ver att ha tappat en portf?lj?”

  “Jo, men det var ju s?.”

  “Jag undrar det jag.”

  “Vad menar du?”

  “En normal person skulle inte brusa upp s? mycket ?ver en portf?lj, inte ens om det fanns n?got j?tteviktigt i den. Och att ta sig an tre m?n och skada dem allvarligt ?r n?got som kr?ver v?ldigt mycket styrka, n?got som de flesta inte har.”

  “Jo, det ?r klart. Men han kanske var ett psykfall som haft en riktigt d?lig dag och det d?r var droppen?”

  “Kanske det.” Simon l?t inte ?vertygad, utan drog med handen ?ver halsen medan han funderade. ?nd? sade han ingenting mer.

  “S? vad tror du att det ?r?”

  “Jag vet inte, men det ?r n?got med det som k?nns… udda. Som att n?got saknas.”

  “Vad menar du?”

  “Jag vet inte. Det k?nns bara som att n?got fattas.”

  Otilia s?g p? honom en stund. Det var n?got i det som han sade som klingade sant i hennes huvud, men hur hon ?n f?rs?kte kunde hon inte f? n?got direkt grepp om det. Hon kurade upp sig mot Simon. Han reagerade inte f?rst, helt innesluten i hans egna tankebanor. Sedan lade han en arm ?ver hennes axlar och kramade om henne. Otilia fylldes av en k?nsla som att hennes hj?rta bl?dde. Det var n?got med nyhetsrapporteringen som gjorde att Simon beh?vde n?rheten, s? mycket att hon k?nde k?nslan g? genom hennes egen kropp. Hon s?kte desperat efter en l?sning i sig sj?lv som skulle g?ra det b?ttre, men hon fann inget svar. Hon hatade det. Det var alltid Simon som var den starka, den st?ttande pelaren, den smarta. Varf?r ville han ens vara med henne? Hon var v?rdel?s. Hon kunde inte hj?lpa honom reda ut det som fanns i hans tankar, f?r hon f?rstod dem inte. Hon kramade honom h?rdare f?r att det k?ndes som att om han sl?ppte taget nu skulle hon b?rja gr?ta. S? svagsinnad. S? vek. Hon bet sig sj?lv i l?ppen. Simon ?lskade henne. Varf?r k?ndes det som att hon inte f?rtj?nade hans k?rlek? Simons tumme str?k varsamt hennes kind. Hon hade b?rjat gr?ta. N?r hade det h?nt? Hon hade ju k?mpat mot det.

  “Vad ?r det, ?lskling?”

  Otilia sn?rvlade till och lossade greppet om honom. “Nej, ingenting. Jag ?lskar dig.”

  Simon var p? v?g att ?ppna munnen f?r att fr?ga vidare men st?ngde den igen. Han b?jde sig fram och pussade henne i pannan innan han lutade sig tillbaka. Hur kunde han vara s? perfekt? Han visste precis n?r han skulle sluta eller om han skulle forts?tta fr?ga, och p? ett s?tt fick det Otilia att hata f?rm?gan. Ibland ville hon bara skrika p? honom att sluta vara s? f?rst?ende. Det var ingenting en normal person klarade av. Speciellt en bortsk?md unge fr?n Stockholm som r?kade bli k?r i henne. Det var s? or?ttvist. Varf?r var det alltid hon som m?ste bli r?ddad? Varf?r kunde inte hon hj?lpa honom? En slukande k?nsla byggde sig i maggropen. Hon hade gett honom all hj?lp hon kunde redan. Varf?r gav han sig inte av? Varf?r stannade han kvar hos en trasig m?nniska? Otilia klarade inte av att se p? honom. Han var smart nog att veta det. Men hur kunde hans k?rlek r?cka till henne? Var det f?r att han t?nkte p? hans egna f?r?ldrar och hur hans pappa stannade kvar med hans mamma, trots vad hon gjort mot deras sociala status? Otilia ville inte tro p? det, men n?got i hennes hj?rna sade att det var en m?jlighet.

  “Ska vi v?nta lite med filmerna? Jag hyrde fyra stycken, s? om vi ser en idag, tv? imorgon och en p? s?ndag borde det bli perfekt. Jag vet att du kommer att gilla dem, s? ge dem en chans. Jag ska ta och pilla lite p? mitt spel s? l?nge.” Simon l?mnade henne p? soffan och satte sig vid datorn. Den gick ig?ng med ett surrande som st?rde Otilias tankar och fick henne komma tillbaka till verkligheten. Varf?r kunde han inte bli f?rbannad p? henne? Skrika ?t henne att sk?rpa sig, f? grepp om sig sj?lv igen? Men hon visste att Simon visste hur situationen skulle l?sas b?st. Som vanligt. Det var ingenting som han kunde g?ra som skulle g?ra det b?ttre. Otilias hj?rnsp?ken var hennes, och bara hon kunde handskas med dem. Hon bet sig s? h?rt i l?ppen att hon k?nde en stark j?rnsmak bildas i munnen. Som s? m?nga g?nger tidigare best?mde hon sig att hon m?ste bli starkare. Innerst inne visste hon att det bara skulle vara en fr?ga om tid innan hon br?t det l?ftet.