“Otilia! Otilia, vakna!”

  Otilia skrek rakt ut. Hon visste inte var hon befann sig. N?gonstans som inte var h?gen. Hon f?rs?kte lyfta armarna f?r att f?rsvara sig men de var fastl?sta. Precis som i h?gen. Hon stretade mot dem allt hon kunde, men n?r de fortfarande h?ll fast henne gav hon ?ntligen upp. Det var inte ett ?de hon kunde komma ifr?n. Hon v?ntade p? sm?rtan med ihoppressade ?gon. Men inget slag kom. En skarp sm?rta i hennes mage fick henne att skrika till och de v?ldsamma t?rarna och snoret gjorde det sv?rt att andas. Hon h?ll andan. Kanske skulle hon lyckas svimma. Avsvimmad skulle det nog inte vara lika hemskt att d?. Det var vad hon hoppades i alla fall.

  Det tog flera minuter innan r?sterna n?dde henne. Skrapt ljus var det enda hon s?g n?r hon ?ppnade ?gonen igen. Hon bl?ndades av det, men det gjorde inget. Det sken inte r?tt. ?nd? sparkade hon s? gott hon kunde med benen f?r att komma loss och skrek n?r hon inte lyckades. N?gon skakade henne igen och tog tag i sidorna av hennes ansikte. Hon skakade huvudet f?r att komma ur greppet, men misslyckades. L?ngsamt kom synen tillbaka. Det var Simon. Han stirrade in i hennes ?gon, och en djup orosrynka gick ?ver hans panna. Hatet hon funnit d?r fanns inte l?ngre. ?nd? tog det henne flera minuter innan hon accepterade att det var den riktiga, levande Simon och att hennes hj?rta kunde lugna sig. Alla tre satt runt henne, och Katarina h?ll fortfarande h?rt om hennes ben.

  “Var- var ?r jag?” Otilia f?rv?nades ?ver att hennes r?st l?t hes.

  “Vad tror du?”, fn?s Katarina och trycket l?ttade fr?n benen, men hon sl?ppte dem inte helt.

  “?h.”

  Simon lade en hand p? hennes panna.

  “Feber”, konstaterade han medan han ?mt smekte henne ?ver h?ret.

  “Var det d?rf?r… ?h, Simon jag… jag dr?mde s? hemskt”, snyftade hon.

  Simon l?t hennes t?rar rinna ?ver hans h?nder utan att sl?ppa hennes ansikte.

  “Kom igen. Det var v?l bara en mardr?m?”, fn?s Katarina. “F?rresten gjorde j?vligt ont n?r du sparkades. Jag kommer s?kert f? ett bl?m?rke stort som Sahara.”

  Hon sl?ppte Otilias ben s? att de dunkade ner p? betonggolvet. Gustav sl?ppte greppet om hennes handled lite mer varsamt och sl?ckte ficklampan.

  “Nej, sn?lla, ha den p?? Jag klarar inte av mer m?rker.”

  “Men batteriet ?r snart d?tt.”

  “Sn?lla?”, sade Simon. “Det ?r inte som att det kommer att komma till n?gon annan anv?ndning ?nd?.”

  Gustav var tyst i n?gra sekunder, sedan kn?ppte han p? ficklampan p? den l?gsta niv?n och h?ngde upp den p? kroken i taket. Otilia ville inte s?ga att det k?ndes obehagligt.

  Efter en liten stund satte sig alla i soffan igen och kurade ihop sig t?tt intill varandra. Det var fortfarande kallt, men v?rmen fr?n kropparna, de levande och hela kropparna, gjorde det mycket mer uth?rdligt. Otilia k?nde ett flertal rysningar g? genom kroppen. Om hon hade feber skulle undrade hon om skulle smitta de andra genom att sitta kvar, men hon ville inte g? d?rifr?n. Sedan resonerade hon att det inte skulle spela n?gon roll om hon var kvar i soffan eller n?gon annanstans. Med det tr?nga utrymmet som de var i nu skulle det nog inte g? att h?lla bacillerna borta en l?ngre stund i alla fall. Om de ens skulle hinna bli sjuka innan… hon suckade och skakade huvudet ?t sig sj?lv. Man skulle aldrig ta n?got f?r givet. De hade noll chans att ta sig ut d?rifr?n, men det l?nade sig inte att t?nka p? det. Hon kom p? sig sj?lv med att undra vem av dem som skulle d? f?rst, men f?rs?kte putta undan tanken. ?nd? visste hon att hon sj?lv stod h?gst upp p? listan.

  Ingen sade n?got p? en l?ng stund. D?rf?r k?ndes r?sten fr?mmande n?r Katarina pratade, trots att viskningen knappt h?rdes ?ver det dova mullret av slag mot d?rren.

  “Vad dr?mde du om?”

  “Jag vill helst inte prata om det. Det var f?r… hemskt.” Otilia visste rummet i dr?mmen hade varit det h?r rummet. N?r lampan h?ngde uppe i taket s? k?ndes det som att hennes dr?m skulle kunna bli verklig. Hon ville egentligen tala om vad hon hade sett, men det skulle nog bara hj?lpa henne sj?lv, om ens det.

  “Jag vill veta varf?r jag fick en spark i magen. Ber?tta.”

  Otilia funderade om hon bara skulle ber?tta om Katarinas del av dr?mmen, men besl?t sig f?r att l?ta bli. Egentligen ville hon prata med Simon. Bara Simon. Men nu verkade det som att hon aldrig skulle f? g?ra det igen. Hon tog ett djupt andetag.

  “Jag befann mig i den h?r rummet.” Hon blundade och samlade sig. “Det fanns inget ljus. Jag trevade mig omkring-”

  “H?rde ni det d?r?”, avbr?t Gustav. Han slingrade sig ur n?stet av armar och ben och skyndade sig mot bunkerd?rren. Otilia st?ngde munnen och lyssnade intensivt efter n?got som l?t annorlunda, men det enda hon h?rde var det som redan h?llit p? i flera timmar. Hon rynkade pannan och blundade, f?rs?kte fokusera. N?gra sekunder senare tystnade pipandet. Det gick en v?g av l?ttnad genom hennes medvetande, och hon tyckte synd om de som hade tinnitus. Det var som att en sp?nning sl?ppte i hennes huvud och hon nj?t av att ljudet var borta.

  Gustav lade ?rat mot bunkerd?rren, men drog huvudet tillbaka n?stan direkt. Den vibrerade f?r mycket av slagen. Sedan h?rde Otilia det Gustav m?ste ha menat. Hon reste sig s? snabbt hon kunde och r?kade knuffa ner Katarina p? golvet.

  “Vad fan h?ller du p? med?”, fr?ste hon. Otilia lade handen ?ver hennes mun. Katarina f?rs?kte f? bort den, men Otilia h?ll emot allt hon kunde och f?rs?kte lyssna om hon hade h?rt r?tt. Katarina b?rjade skrika under hennes hand.

  Otilia kl?mde hennes l?ppar h?rdare. “Men h?ll tyst! Lyssna!”

  Ljudet kom fr?n n?gonstans utanf?r, men hade en helt annan ton ?n dunkandet p? d?rren. N?got… av metall? Ljudet blev h?gre och h?gre f?r varje minut som gick. Otilia h?ll andan n?r ljudet b?rjade n?rma sig d?rren. Flera vr?l slutade abrupt och de h?rde n?gra skarpa sm?llar av ben som gick av, sedan korta, skarpa ljud av n?got som tr?ffade d?rren. N?got visslade h?gt f?rbi flera g?nger och och n?r ljudet slutade hade fler skrik tystnat. Men de orytmiska, metalliska dunkandena slutade aldrig. Vad det ?n var d?r utanf?r s? var det n?ra.

  Trots att de befann sig bakom en tjock j?rnd?rr blev Otilia r?dd att det som fanns d?r ute skulle ta sig in. Hon sl?ppte Katarina. Otilia andades tungt efter att omedvetet ha h?llit andan och hon sl?t armarna om Simon. Han kramade om hennes rygg utan att sl?ppa blicken fr?n j?rnbiten som betydde liv eller d?d f?r dem. Hans h?nder kramade om hennes armar h?rdare ju n?rmare ljudet kom, och hans hj?rta slog snabba tunga slag mot Otilias ?ra. Fler och fler slafsande ljud. N?got som kn?cktes. Skrik som pl?tsligt tystnade. Otilia ville inte lyssna. Skulle det bli som hon sett i dr?mmen?

  Dunkandena utanf?r d?rren t?vlade med hennes och Simons hj?rtslag. Katarina stod som fastfrusen och hade f?rt sin egen hand ?ver sina l?ppar. Gustav stod med armarna efter sidorna och bara stirrade, n?gon meter fr?n d?rren. Det blev n?stan helt tyst i flera minuter, f?rutom ett antal udda l?ten. Otilia saknade inte Glitcharnas ljud, men p? n?got s?tt k?ndes tystnaden illavarslande. Ett metalliskt d?n lj?d mot d?rren fick Gustav att ta ett steg bak?t. Det var absolut tyst i n?gra sekunder, sedan h?rdes slagen igen. Fem g?nger. Otilia bet sig i l?ppen och f?rs?kte l?ta bli att yttra ett enda ljud. Sedan d?nade metallf?rem?let mot d?rren igen. Alla fyra v?xlade blickar med varandra och Simon fuktade l?pparna och svalde.

  Han sl?ppte Otilia och gick bort till Gustav, d?r han plockade upp baseballtr?et och h?ll det h?jt medan han nickade mot Gustav att g? fram mot d?rren. Gustav samlade sig snabbt, men var ostadig p? f?tterna n?r han v?l tog n?gra tvekande steg mot ljudet, och var n?ra att vingla omkull n?r benen n?stan vek sig under honom.

  “H-hall??”, stammade han fram.

  J?rnbiten studsade mot d?rren igen.

  “H?gre!”, viskade Katarina bakom handen.

  “Hall??” Gustav sade det knappt mer ?n en viskning.

  “HALL?!”, ropade Simon och tog ett h?rdare tag om baseballtr?et.

  “?ppna d?rren!”, ropade en grov r?st. Den h?rdes knappt genom d?rren.

  Taken from Royal Road, this narrative should be reported if found on Amazon.

  B?de Simon och Gustav tvekade en l?ng stund.

  “?ppna d?rren, sa jag!”

  De r?rde sig inte mer ?n f?r att titta p? varandra. Otilia gick fram till d?rren och knuffade bort Gustav innan hon vred p? hjulet.

  “Vad g?r du?”, fr?gade Simon snabbt och l?gt medan han stannade hennes h?nder med sina.

  “Om han har slagit sig igenom alla de d?r Glitcharna s?-”

  “Vill jag inte m?ta honom”, avbr?t Simon.

  “Det kan vara n?gon som vill ha rummet till sitt eget”, sade Gustav tveksamt.

  “Om han har slagit sig genom dem kanske han g?r samma sak med oss”, pep Katarina.

  “VAD G?R DU H?R?”, ropade Otilia genom d?rren medan hon gav de andra en pr?vande blick.

  “Vi s?g vad ni s?nde. Vi ?r h?r f?r att hj?lpa!”, ropade r?sten.

  “Ni? Vilka ?r ni d??”, fr?gade Simon.

  “?ppna d?rren, vi har inte tid!”

  “Svara!”, pep Katarina i falsett.

  Gustav upprepade kommandot.

  “?ppna d?rren!”

  “G?r som hon s?ger, svara!”, ropade Simon.

  Ett mummel h?rdes utanf?r d?rren, men sedan svarade r?sten.

  “Milit?ren.”

  Gustav och Simon s?g p? varandra. Ingen av dem hade g?tt i lumpen, s? ?ven om de befallde att personen skulle f?rklara vilken grupp han tillh?rde eller vilket regemente skulle de inte veta om det han sade var sant. Simon drog tillbaka h?nderna fr?n Otilia och gjorde sig redo, med baseballtr?et h?jt. Sedan nickade han till henne.

  Otilia snurrade p? hjulet tills l?set hade ?ppnat sig helt, och sk?t d?rren ut?t. Det tog stopp efter att halva d?rren ?ppnats. Det var en absolut massaker utanf?r med vad som m?ste vara ?ver hundra mer eller mindre styckade kroppar. En tredjedel hade s?kert trampats ihj?l n?r anstormningen mot dem kom, men resten m?ste ha d?dats av dem som sade att de ville hj?lpa. Det gick knappt att skilja en kropp fr?n en annan i dunklet. En man i uniform stod framf?r dem. Han bar en uniform som f?rmodligen skulle vara camouflagef?rgad, men som f?rgats helt r?d av kampen mot Glitcharna. Han var l?ng, muskul?st byggd och hade en kn?ckt n?sa. B?rjan av en flint syntes vid h?rf?stet, trots att han inte s?g ut att vara ?ver trettio ?r gammal.

  “Skynda p? att plocka med er vad ni ska ha. Vi har bara n?gra minuter om vi ska ta oss ut levande.”

  “Men-”, sade Gustav, men avbr?ts tv?rt.

  “Vill ni stanna h?r? Skynda er!”

  Otilia och Gustav sprang in i rummet med ficklampan. De hade f? saker som var v?rda att ta med, och det enda Otilia tog med sig var sin laptop. Katarina tog ficklampan som i stafett och sprang runt som en vild h?na i rummet. Otilia h?ngde datorv?skan ?ver axeln.

  “Om du har en radio upp till de andra s? har jag en bil med lite grejer utanf?r. Det ?r inte mycket, men det kanske hj?lper”, sade Simon.

  “Vilken f?rg har bilen?”

  “Bl?. Den ?r ol?st.”

  “Hrrm.” Mannen hostade till, men tryckte in en knapp vid axeln och repeterade vad Simon sade. Den p? andra sidan svarade att det var uppfattat. N?r Gustav kom till dem med en stor v?ska ?ver axeln beh?vde de bara v?nta p? Katarina.

  “Vi m?ste upp. Nu.”

  “Ja, ja!” Katarina kom med en stor axelv?ska och tv? p?sar. Mannen tog p?sarna fr?n henne och gav till Simon. Han st?llde ner dem p? golvet n?r han mindes n?got som han missat att ta med sig och bad de andra att b?rja g?. Otilia s?g efter honom men gjorde som han sade. Hon plockade upp baseballtr?et, tog ett steg mot mannen och s?g upp f?r trappan. Hon undrade om det ens skulle vara m?jligt att ta sig upp. Inte en enda bit av trappsteg syntes, och om hon lyckades s?tta foten p? ett s? var det s?kert att hon skulle ramla f?r att det var halt. Det var sv?rt att se redan nu, trots den gigantiska lampan mannen hade. I den andra handen hade han en stor batong av j?rn. Sm? bitar av svart gummi satt kvar vid f?stet. Otilia antog att det var den han hade dunkat med p? d?rren.

  N?r han s?g att alla var klara att ge sig av b?rjade han g?. Otilia och Katarina gick efter honom i led, f?ljda av Gustav och Simon. Otilia f?rs?kte kliva p? samma st?llen som mannen klev p?, men han tog lite f?r l?nga steg f?r att hon skulle klara av det. Det f?rsta steget hon tog gjorde att hon helst av allt bara ville springa d?rifr?n, ?ven om det betydde att hon m?ste bli kvar i bunkern. Krasandet under hennes skor av n?gons hand som krossades under hennes vikt. N?sta steg var ett ben, som k?ndes mjukt. Otilia ville inte kliva ner p? det. Hon m?dde illa. V?ldigt illa. Hennes mage v?nde sig och hotade att kasta upp det lilla hon f?tt i sig. ?nd? tvingade hon ner det. Utg?ngen k?ndes s? fruktansv?rt l?ngt bort. Hon beslutade sig f?r att hon skulle klara av det. De skulle inte ?verleva d?r nere och Simon skulle inte l?mna henne, trots att det var han som f?rstod teorin bakom vad som h?nde i v?rlden. Hon m?ste vildare, s? var det bara.

  Otilia andades djupt och klev ner p? benet. Od?ren av j?rn fyllde hennes lungor och var n?ra att kv?va henne. Sedan skyndade hon sig med ytterligare ett steg. Bakskallen p? en brunett. Hon vara n?ra att ge upp nu, men hon m?ste vidare. ?nd? var det sex meter till som hon m?ste kl?ttra f?r att ta sig ut. Om hon kunde springa skulle hon g?ra det nu, men det var om?jligt. Det fanns allt f?r m?nga kroppar som hindrade v?gen och om hon inte var f?rsiktig skulle hon ramla. Det skulle vara ?nnu v?rre ?n att kliva p? dem, f?r n?r hon klev p? dem kunde hon ?nd? f?rs?ka t?nka p? n?got annat. Det gick inte s? bra, men tankarna var det enda hon villigt fokuserade p?. Strax bakom henne h?rde hon n?gon spy och ett ?mkligt gnyende. Det m?ste vara Katarina.

  Otilia h?jde foten f?r att g? fram?t n?r hon hindrade sig. Det s?g ut som kroppen av en liten flicka. Hon bet sig sj?lv i l?ppen. Inte barn. Hon kunde inte kliva p? barn. Hon ?ndrade steget till ett mindre. Innan hon satte ner foten kn?ckte n?got till bakom henne. Katarina skrek, Otilia ramlade och pl?tsligt stirrade hon in i flickans m?rkbl? ?gon. Hon f?rs?kte knuffa sig upp, men h?nderna gled p? de ners?lade kl?derna och det hala skinnet. Det tog flera f?rs?k innan hon var p? f?tterna igen. Hon kastade en blick bak p? Katarina. Benet som Otilia hade g?tt p? hade f?rmodligen legat mellan tv? trappsteg. Det hade kanske f?tt en spricka av Otilias tyngd, men n?r Katarina ocks? klev p? benet gick det av. Katarina hade fallit fram?t, men inte ramlat f?r att hon tagit emot sig p? Otilia. Om Katarina ville ha n?got som h?mnd f?r att Otilia sparkat henne hade hon f?tt det nu.

  Otilia sn?rvlade och f?rs?kte motst? impulsen att torka t?rarna som rann hejdl?st ner f?r hennes ansikte och gjorde allt suddigt. Bakom dem gick bunkerd?rren igen med ett gnisslande. Mannen hade stannat till vid mitten av trappan och sken med lampan mot dem och vad de m?ste kliva p? h?rn?st. Otilia b?jde sig ofrivilligt fram?t med h?nderna f?r magen. Hennes mage drog ihop sig och fick spasmer att g? genom hennes kropp. Hon tvingade sig sj?lv att blunda och andas djupt. Om n?got kunde g?ra det v?rre skulle det vara att spy ?ver liken. Men n?r hon drog in lukten av blod och avf?ring som kommit fr?n kropparna kunde hon inte stoppa det. Hon lyckades vrida sig ?t sidan och kr?kas. Hon satte en hand mot v?ggen och h?vde ur sig det som inte ville stanna inne l?ngre, trots att det inte var mycket mer ?n galla. Hon spottade flera g?nger. Katarina spydde ocks?, och hon kunde h?ra b?de Gustav och Simon hulka bakom henne, men p? n?got s?tt lyckades de h?lla sig fr?n att kasta upp. Mannen s?g inte heller ut att m? s? bra. Han hade en gr?n nyans i ansiktet. Han riktade lampans ljus upp i taket ist?llet och l?t ljuset finna sin v?g ner p? det s?ttet. Otilia drog tillbaka handen och hulkande drog hon upp tr?jan s? att den t?ckte munnen. N?san var redan t?ppt av allt snor som gr?tandet och kr?kandet framkallat. Hon stirrade upp i taket och v?grade att se ner. Hon k?nde efter med f?tterna var hon kunde g? och hoppades att det skulle vara nog f?r att lyckas h?lla balansen. Hon h?rde att n?gon av de bakom henne halkade p? n?got, men hon ville inte se sig om. De enda ljud som yttrades var fl?sanden och ett och annat hulkande. Gustav svor n?gra g?nger, men i ?vrigt var alla tysta. N?r de b?rjade n?rma sig d?ren i slutet av trappan kunde de h?ra h?gljudda, snabba r?ster. Otilias var f?r anf?dd f?r att h?ra vad de sade ?ver hennes andetag. Mannen vinkade till dem att de m?ste skynda p?. Trots att det inte kunde ha tagit mer ?n n?gra minuter f?r dem att ta sig upp s? k?ndes det f?r Otilia att de hade varit kvar d?r f?r l?nge i alla fall. N?gon ovanf?r trappan ropade ett kommando.

  “Kom igen! Vi m?ste ut NU! Annars kommer vi att d? allihop!”

  Otilia gav sig sj?lv en extra mental knuff och klev urskillningsl?st p? de resterande kroppar som t?ckte deras v?g. Hon tvingade sig sj?lv att inte t?nka p? det. Hon klev p? kuddar. Bara kuddar. Otilia n?dde upp till entréplan och b?jde sig fram?t f?r att andas. Hon hade hoppats att se dagsljus, men det verkade vara mitt i natten. ?nd? lyste n?gra lampor upp rummet. ?nnu fler kroppar l?g h?r och var men inte alls lika m?nga eller lika t?tt som i trappuppg?ngen, de flesta nerslagna med liknande batonger som mannen bar. En pansarvagn hade krossat resten av glasd?rrarna p? entrén, men sedan backat och stod n?stan direkt utanf?r huset. Det var glassplitter ?verallt. P? v?gen in hade de krossat framdelen p? Kamils bil, men de hade lyckats f? upp bakluckan och h?mtat ut de f? saker som var kvar. En yngre man med uniform och basker stod med en batong redo vid sidan av pansarvagnen. Han skyndade sig mot dem.

  “Kom! Vi m?ste ?ka, NU!” Han tog tag i Otilias arm och drog henne v?ldsamt ut mot v?gen. Hon undrade varf?r de hade s? br?ttom. Om de ?nd? hade slagit ner vad som verkade vara hundra m?nniskor skulle de nog ha tid p? sig att andas frisk luft. Men Otilia ville inte s?ga emot. Fyra andra pansarvagnar stod uppst?llda p? rad en bit efter gatan och hade mejat ner de f? bilar som stod p? sidan. Otilia kl?ttrade upp f?r stegen. Det var sv?rt att se, ?nd? stannade hon f?r att se att de andra kom ut okej. De tv? m?nnen hj?lpte dem upp och n?r Gustav och Simon kommit ut rusade alla mot tanken. Otilia fattade inte varf?r. Hon drog in ett djupt andetag. Det var ?ver. De var inte inst?ngda l?ngre. Innan hon tvingades ner av milit?ren s? kunde hon gott njuta av den friska luften. Men det var n?got som inte ville sluta l?ta. Hon hade h?rt det tidigare med, men trott att det kom fr?n pansarvagnen. Men n?r hon vred huvudet mot hennes hemstads centrum k?nde hon f?rgen f?rsvinna fr?n hennes ansikte. De hade satt vasaskolan i brand och stora l?gor sk?t ut fr?n byggnaden. Gatan som hon och Simon k?rt p? var helt blockerad och inte en centimeter av asfalten syntes f?r alla m?nniskor d?r. Det m?ste vara flera tusen Glitchar som stod samlade runt byggnden och flera av dem kastade sig in i elden med skrik av raseri f?r att leta p? om det fanns n?gra d?r inne. Synen av det gjorde att hon inte kunde r?ra sig. Skriken av raseri fortsatte att ljuda genom luften och eggade andra att forts?tta in i l?gorna. Hon skakades ur sina tankar n?r n?gon grep tag i hennes ben. Hon stirrade of?rst?ende ner p? Katarina som skrek p? henne. Hon f?rstod inte vad orden betydde, men hon m?ste r?ra p? sig. Otilia v?nde huvudet ?n en g?ng mot branden, men nu s?g hon att Glitcharna inte bara var v?nda mot skolan. Mer ?n h?lften stod v?nda mot dem och pressade sig mot ett galler som milit?ren satt upp. Det lutade mer f?r varje sekund som gick, och snart skulle det v?lta helt och h?llet.

  Otilia kl?ttrade snabbt ner i tanken och gick ?t sidan. Hon hade haft r?tt. En radio stod och f?rde vidare ljudet fr?n elden och m?nniskorna d?r. En annan radio spelade upp ljudet n?gon annanstans ifr?n. Katarina landade klumpigt p? golvet och strax efter henne kom Gustav och Simon. De sl?ppte v?skorna i ett h?rn. Redan nu var utrymmet litet, men n?r de tv? milit?rerna kom in tackade Otilia sig sj?lv f?r att hon inte var klaustrofobisk. Mannen som hade h?mtat upp dem lyfte upp en radio och talade in i den att uppdraget hade slutf?rts. De kunde utg?. Mannen med baskern satte sig och startade maskinen. Genom bullret h?rdes ljudet av den arga folkmassan som slutligen br?t sig igenom st?ngslet. De var p? v?g.