Simon och Gustav gick igenom bunkern decimeter efter decimeter, men de kunde inte hitta n?gon nyckel. De hade varit uppe och f?rs?kt f? upp d?rren, men de hade varit f?r h?gljudda. Det hade b?rjat banka p? den. Det var dova, ih?rdiga slag som aldrig verkade sluta. De visste inte hur l?ng tid som hade g?tt sedan de blivit inst?ngda eller f?rs?kt ta sig ut, men det var tydligt att Glitcharna inte t?nkte ge upp. Det hade b?rjat med n?gra f? h?rda slag, men sedan hade det blivit fler och fler. Otilia misst?nkte att ljudet av en Glitch som bankade p? d?rren fick andra Glitchar att g?ra samma sak. De visste inte hur m?nga som hade kommit dit, men det var inte bara fem eller tio stycken, det var de s?kra p?. Ljudet var f?r starkt och d?rren hade b?rjat bukta in?t.
Lampan hade b?rjat f? svagare batteri, och de satt f?r det mesta i absolut m?rker, vilket gjorde att tankarna vandrade mer ofta och att sm?rtan hon k?nde i magtrakten blev skarpare ?n den varit om hon kunnat fokusera p? n?got annat. Hon hoppades att barnet var okej. Simon var ocks? orolig, f?r han brukade flytta sin hand och l?ngsamt dra den l?ngs sidan p? Otilias mage, d?r s?ret slutade. Det gjorde ont, men om det kunde hj?lpa honom att h?lla sig lugn s? kunde hon st? ut med det.
De f?rs?kte h?lla sig tysta i hopp om att Glitcharna skulle ge sig iv?g, men de verkade best?mda att forts?tta tills de brutit sig in till dem. D? skulle de kunna f?rs?ka fly, men med s? m?nga Glitchar var chansen minimal att de skulle ?verleva. Det var underligt att Glitcharna inte g?tt vidare ?n. De hade inte gjort n?gra h?ga ljud alls, ?nd? verkade Glitcharna inte ge upp, vilket de borde ha gjort vilken annan g?ng som helst. Det hade de ju till och med sett.
De satt t?tt tillsammans. Trots att det bara var b?rjan av vintern s? betydde f?rlusten av el mycket. Det hade k?nts som att j?rnv?ggarna i bunkern drog ur all hetta, till och med den fr?n deras egna kroppar. S? de satt i en h?g p? soffan f?r att f? beh?lla v?rmen s? l?nge de kunde. Otilia undrade tyst vad det var som skulle d?da dem f?rst. Det var m?jligt att de skulle sv?lta till d?ds, eller t?rst. Kanske skulle de frysa ihj?l. Trots att de bara hade ?tit och druckit sparsamt s? skulle det inte dr?ja l?nge f?rr?n det var slut. Efter s? h?r l?ng tid borde n?gon ha kommit till dem om de hade lyssnat p? vad Simon ber?ttat. Kanske trodde de att det inte var n?gon idé att leta p? dem eftersom s?ndningen avbrutits. Det var en deprimerande tanke, men Otilia kunde inte l?ta bli att t?nka p? det. Om Glitcharna d?r ute var s? pass m?nga skulle det kr?vas mycket f?r att n?gon skulle kunna h?mta ut dem, och vem skulle vilja riskera n?got s?nt n?r det inte var s?kert att de levde eller att teorin hade n?got v?rde? Glitcharna var ocks? en m?jlig d?d f?r dem, men Otilia visste inte vad hon skulle ha valt framf?r det andra.
Det var jobbigt att st?ndigt vara hungrig, men ?ven utan mat s? kunde en normal person kunna leva en l?ngre tid. Vatten var d?remot livsn?dv?ndigt, s? om hon skulle chansa p? n?got var det mest troligt att de skulle d? av t?rst eller av kylan. Hon ?nskade att hon kunde vara ensam med Simon igen. De skulle aldrig ha l?mnat butiken. D? kunde hon i alla fall ha ett hopp om att allt skulle bli bra. Om att hon och Simon skulle hitta ett s?kert st?lle att bo p?, d?r hon kunde f?da sitt barn. Sedan kanske det bara skulle bli barnet och Simon kvar, eftersom det fanns en st?rre risk f?r henne att d? n?r hon f?dde, ?ven om hon f?dde p? sjukhus. Men om hon fick ?nska sig n?got s? var det att hon och Simon kunde leva med deras dotter och bygga upp den kaotiska v?rld som styrde deras liv. Hon undrade hur det hade g?tt f?r Kamil och Samuel. Kanske hade de kunnat fly n?gonstans. Hon hoppades det. Eftersom nyhetss?ndningen hade inte fungerat hyste hon inget st?rre hopp f?r deras egen ?verlevnad. Simon, som brukade vara den med alla planer, hade inte heller kommit p? en l?sning. Om n?gon annan, som milit?ren, hade sett dem s? skulle de ha varit r?ddade nu. Otilia hade haft sv?rt att ta till sig idén om att leva i en spelv?rld, trots att de redan fr?n b?rjan hade kallat Glitcharna f?r vad de var. Hur sv?rt skulle inte andra tycka att det var d?? Samtidigt fanns det en st?rre chans att de skulle b?rja tro p? det nu, eftersom f?rsvinnandena i sig var s? konstiga och ingen annan f?rklaring hade kommit fram. Inget som inte l?t lika konstigt som teorin de sj?lva f?rde fram.
Gustav hade f?rs?kt n? n?gon via satellit-telefonen, men ingen hade svarat. Hon kurade sig n?rmare Simon och lade huvudet mot hans axel. Han andades tungt, och f?rmodligen sov han. Otilia drog handen ?ver magen och k?nde p? s?ren genom bandagen. De k?ndes ?mma och det uppsvullna skinnet sm?rtade, men trots att hon tvivlat p? Katarina och hennes p?st?dda f?rm?ga som sjuksk?terska s? hade s?ren b?rjat l?ka. Hon trodde inte att det fanns n?gra bitar av glas kvar i henne, men hon visste inte s?kert. Det skulle visa sig s? sm?ningom. Otilia flyttade armarna runt Simons midja och drog in hans doft genom n?sborrarna. En bekant lukt som betyder trygghet.
Otilia vaknade av en upphetsad r?st.
“Jag tror jag h?rde n?got!”, sade Gustav. Han tryckte in en knapp p? satellit-telefonen. “Hall?? Hall????” Telefonen l?g tyst i hans hand. Han lyssnade intensivt, men inget mer h?rdes. “Fan!” Han sl?ngde ner luren mellan dem och den studsade mellan Otilia och Katarinas ben. Ett dovt ljud kom fr?n telefonen. Alla sp?nde ?ronen. Sedan b?rjade den knastra h?gt. Gustav plockade upp den igen och satte luren mot ?rat. Knastrandet kom i olika l?nga intervaller.
“Det ?r n?gon som pratar!”, sade Katarina h?gt.
Gustav stirrade p? henne och gav henne en ilsken hyschning mellan t?nderna och pressade ?rat ?nnu h?rdare mot luren.
“Vi ?r i nyhetshuset, i en bunker! Vi kan inte komma ut!” Han skrek orden, men det enda som h?rdes var ett kort brusande som ekade ut ur telefonen. “Fan, det m?ste vara f?r att vi ?r f?r l?ngt ner.” Gustav hoppade upp p? f?tter och t?nde ficklampan. Han ?ppnade bunkerd?rren och fortsatte med l?nga, snabba steg upp f?r trappan. Han stannade halvv?gs upp. Det var bara n?gra f? slag som h?rdes p? d?rren. Det m?ste ha g?tt fler dagar ?n de trott sedan de blev inst?ngda om det var s? f? kvar. Trots risken att locka till sig fler Glitchar ropade Gustav ut var de var igen och informationen att de inte kunde ta sig ut. Telefonen knastrade h?gt. Det enda ordet som kunde urskiljas var “vi”. Sedan tystnade telefonen helt. Gustav lyste p? den med ficklampan.
“Den tar emot n?got slags meddelande!” Han fortsatte att stirra p? mobilen, medan Otilia och Simon reste sig upp och gick mot Gustav.
“Vad st?r det?”, fr?gade Simon.
“Jag vet inte ?n. Den tar fortfarande emot- ah, nu.” Gustav knappade p? telefonen. “Ska jag ?ppna det?”
“Om de har numret hit s? m?ste de ha sett nyhetss?ndningen.”
“Okej… v?nta lite. Det ?r en l?nk h?r? Det st?r att vi ska trycka p? den.”
“Men g?r det d?! Sluta s?la, jag vill komma ut h?rifr?n!”, ropade Katarinas r?st fr?n soffan.
Gustav h?jde ?gonbrynen mot Otilia och Simon, men de sade inget. Han tryckte p? mobilen.
“Det h?nder inget. Ingen webbsida eller-”
Ett ?ronbed?vande tjut lj?d fr?n telefonen. Gustav blev s? chockad att han tappade den p? trappan d?r den fortsatte att skrika. Ljudet studsade mellan v?ggarna i det tr?nga trapputrymmet och ?kade i styrka. Otilia hade aldrig h?rt ett s? h?gt pipande och m?ste h?lla f?r ?ronen, r?dd att f?rlora en bit av h?rseln. Det l?t mycket h?gre ?n billarmen hon hade anv?nt sig av tidigare. Gustav h?ll sj?lv f?r ?ronen medan han tvingade sig sj?lv ner p? kn?. Han lyfte upp telefonen i handen och knappade p? den f?r att f?rs?ka st?nga av ljudet. Den reagerade inte. Efter flera sekunder kastade han den ner p? trappsteget och stampade p? den. Ingenting h?nde. Han stampade ytterligare g?nger p? den, men ljudet fortsatte. Till sist tog han upp mobilen och kastade den i v?ggen. ?ntligen tystnade den.
Otilia suckade l?ttat och sl?ppte ner h?nderna fr?n ?ronen. Hon ?nskade genast att hon inte gjort det. Vad ljudet hade d?ljt och lockat till sig var bankandena p? d?rren. Ilskna vr?l kom fr?n folkmassan utanf?r den och fick Otilias hj?rta att n?stan stanna helt. Hon h?ll andan f?r att inte g?ra ett ljud ifr?n sig. Gustav backade och riktade ficklampan mot den b?ngnande d?rren. Ingen av dem sade n?gonting. Otilia kunde inte sl?ppa blicken fr?n d?rren som b?rjade bukta in?t. Skarpa sm?llar av ben som kn?cktes h?rdes genom metalld?rren i Glitcharnas vilja att ta sig in. Otilia k?nde t?rar rinna ner f?r hennes kinder och hon h?ll tillbaka en snyftning. Hon var r?dd. S? fruktansv?rt r?dd. Och hon tyckte synd om m?nniskorna d?r ute. Trots att de gjorde allt f?r att ta sig in till dem och f?rg?ra dem s? hade de en g?ng varit m?nniskor. M?nniskor som hon kanske skulle ha l?rt k?nna och tyckt om. V?nner som hon ?lskat. Varf?r skulle alla beh?va st? ut med det h?r? Varf?r h?nde det? Varf?r? Snart skulle de vara d?da. De skulle m?rdas av Glitchar som inte visste varf?r de betedde sig som de gjorde. De skulle d? allihop. Simon, Gustav, Katarina. Deras of?dda barn. Nej. Nej, om hon kunde g?ra n?got ?t det s? skulle de inte komma ?t dem. D? kunde hon inte st? och tycka synd om sig sj?lv. Hon m?ste k?mpa.
“Gustav! St?ng d?rren”, sade Otilia.
Han r?rde sig inte. Otilia lossade Simons stenh?rda grepp om hennes arm och snubblade fram mot ljuset. Sm?rtan i hennes mage f?rdubblades, men hon l?tsades inte om den. Simon stod kvar med handen lite ut?t sidan, som att han frusit till is. Katarina j?mrade sig svagt under filtarna i soffan.
“Gustav! Backa!”
Hon drog i hans axel och han v?nde sig om. ?gonen var stirriga av panik och blicken ofokuserad, som att han k?nde inte igen henne. Det l?g som en gr? sl?ja ?ver hans bl? ?gon och hans hud var blek och glansig av svett. En l?ng blond slinga hade lossnat ur den lilla h?rknuten och h?ngde vid hans kind.
“Gustav, kom igen!” Hon ryckte i honom flera g?nger till innan hon slog till honom med handflatan, men han verkade inte ens m?rka att hon r?rt vid honom. Otilia drog h?rdare i hans arm, men han stod kvar p? samma st?lle. Otilia k?nde hur det sved och bultade innanf?r bandaget n?r hon med ett kraftfullt ryck drog honom bak?t. Han landade h?rt p? ryggen, ?nd? r?rde han sig inte. Otilia h?ll h?nderna mot magen, men andades sedan djupt och st?lsatte sig. ?nd? k?nde hon paniken n?rma sig, och den byggdes p? ?nnu mer n?r ficklampans ljus inte vidr?rde d?rren l?ngre. Hon kastade sig fram till Gustav och b?rjade dra honom bak?t. Han h?ll ficklampan i ett krampaktigt grepp. Efter n?gra steg kunde Otilia inte dra honom l?ngre. Det gjorde f?r ont. Hon sl?ppte honom och lade handen ?ver magen.
You could be reading stolen content. Head to Royal Road for the genuine story.
“Gustav, du m?ste r?ra dig!” Hennes r?st br?ts och t?rarna fick henne att hulka. Sedan drog hon loss ficklampan fr?n hans hand och riktade den mot d?rren. Glitcharna skulle vara p? dem om bara n?gra sekunder. Hon k?nde sig svimf?rdig. Hon lyste med ficklampan efter trappan mot bunkerd?rren. Det var inte s? l?ngt kvar till s?kerheten. Om Gustav bara ville r?ra p? sig! Precis n?r hon t?nkt tanken gjorde han det. ?t fel h?ll. Han rusade upp f?r trappan och Otilia f?ljde honom med ficklampan. Chocken gjorde att hon inte kunde r?ra sig, slita honom med sig ner en g?ng till. En flyktig tanke gick genom Otilia att l?mna honom till hans ?de. Men det skulle hon aldrig f?rl?ta sig sj?lv f?r. Hon ?lskade Gustav, och det skulle vara som att l?mna Karin ?t sitt ?de ist?llet f?r att hj?lpa henne den d?r g?ngen p? dagiset.
I mitten av trappan stannade han upp. Telefonen. Det var telefonen han rusat efter. Han plockade upp den i handen igen och tryckte p? n?gra knappar f?r att se att den fungerade. Sk?rmen lyste upp hans ansikte n?r den startade igen. Men n?r telefonen startade kom ocks? tjutet tillbaka. Otilia motstod impulsen att sl?ppa ficklampan och h?lla f?r ?ronen. Chocken av ljudet fick Gustav att tappa telefonen igen.
“Gustav! L?mna den, den kommer bara-”
D?rren kanade en bit ner f?r trappan, skrynklig av den massiva styrka den utsatts f?r. Gustav stirrade f?rv?nat p? m?nniskohopen som kom mot honom. Sedan b?rjade han springa, utan att plocka upp telefonen igen. Glitcharna som var l?ngst fram ramlade ?ver flera redan d?da Glitchar, ?ver d?rren och rullade ner f?r en del av trappan. Trycket fr?n de andra Glitcharna gjorde att det inte fanns en chans att ta sig f?rbi dem. Flera av de som rusade mot dem f?rst hade brutna ben och armar, men de fortsatte fram?t som att de bara hade en sticka i foten. Benen vek sig p? dem efter n?gra steg, men de som kom in efter dem tog ?ver deras plats. De kastade sig ?ver varandra f?r att komma fram f?rst. Det enda som gjorde bevisade att de inte var normala l?ngre var hatet som brann i deras ?gon. De var alla unika och s?g bara ut som skadade m?nniskor. Otilia ?nskade att de inte skulle se s? m?nskliga ut. Det gjorde det sv?rt f?r henne att l?ta bli att se dem som vanliga m?nniskor. N?gra av Glitcharna stannade till vid telefonen och f?rs?kte banka s?nder den, men fler och fler drog sig ner mot ficklampans ljus och kastade sig ?ver och f?rbi de som stannat.
Gustav drog med sig Otilia in i rummet och de b?rjade dra d?rren in?t, medan hon satte ficklampan mellan t?nderna. D?rren hade n?stan st?ngts helt n?r en solbr?nd arm med lila nagellack str?cktes in mot dem. De fortsatte att f?rs?ka dra igen d?rren, men armen drogs inte tillbaka. Otilia b?rjade andas djupare och hon drabbades av en kraftig yrsel. Inte f? panik, inte f? panik. Men om de inte kunde f? bort armen p? Glitchen inom n?gra sekunder skulle de inte kunna h?lla d?rren. De skulle rycka upp den, och kasta sig ?ver dem.
Otilia och Gustav stirrade hj?lpl?st p? armen som f?ktade runt f?r att f? tag i n?got. Otilia sp?rrade upp ?gonen n?r hon s?g Simon i ?gonvr?n. P? en sekund var han vid dem och dr?mde ner sv?rdet vid Glitchens armb?ge. Med en h?g sm?ll br?ts armens benpipa, men skinnet gick inte s?nder och Glitchen drog sig inte tillbaka. Fingertopparna p? fler h?nder kom runt h?rnet och Otilia drog allt hon kunde i metallhjulet f?r att f? d?rren att st?ngas. Simon slog mot armen en g?ng till, men bladet var s? sl?tt att det knappt gjorde n?gon skillnad. Katarina tog tag i d?rrhjulet och drog tillsammans med dem. Simon sl?ppte sv?rdet och hj?lpte till. Med ett kraftigt knak gick d?rren igen. Armen lossnade fr?n sitt f?ste och sprejade ner dem med blod. Det mesta av kraften hade kommit utifr?n och tryckt d?rren p? plats, trots att n?gra h?nder fortfarande gripit tag i den. Pipet och tumultet utanf?r d?mpades n?r de vred om ratten till l?set och Otilia v?grade se p? blodet som rann ner efter d?rrspringan n?r l?skolvarna sk?ts in. Hon gjorde allt f?r att inte kr?kas. Kv?ljningarna drog ihop hennes magmuskler och hon fl?mtade till. Men de hade klarat det. Otilia gled ner efter bunkerd?rren och ryckte till sig handen n?r den landade p? den bortslitna armen.
Fyra decimeter j?rn skulle bli sv?rare f?r Glitcharna att ta sig igenom. Hon log brett och k?nde en v?g av gl?dje sl? ?ver henne, tills hon ins?g att de faktiskt var i v?rre knipa nu ?n de varit tidigare. Vad hade de ?stadkommit med att st?nga d?rren? De hade samma val som f?rut. Sv?lta ihj?l, t?rsta ihj?l, frysa ihj?l, eller att n?gon av dem skulle Glitcha. Glitcharna kunde inte l?ngre ta sig in till dem, men ? andra sidan hade de inte en chans att ta sig ut heller. Om de hade f?rs?kt f? upp d?rren p? ett tystare s?tt s? kanske de hade kunnat ta hand om Glitcharna de m?tt d?r ute, men nu hade de en d?rr som de kanske inte ens kunde ?ppna l?ngre, inte ens sl? sig igenom den. M?ngen av m?nniskor som rasat omkull d?r ute skulle g?ra det om?jligt att ?ppna d?rren ?ver huvud taget, och d? spelade det ingen roll hur m?nga Glitchar som levde eller var d?da. Som det l?t utanf?r just nu s? skulle de beh?va fler ?n fyra personer f?r att f? upp den.
Otilia lutade huvudet i sina h?nder och l?t t?rarna falla fritt. Hon ryckte till n?r hon k?nde en varm hand p? hennes axel. Simon satte sig bredvid henne och h?ll om henne h?rt. Han viskade tr?stande i hennes ?ra, men hon kunde inte h?ra vad han sade genom ov?sendet bakom d?rren. Gustav tog upp ficklampan och lyste p? dem innan han riktade ljuset mot soffan d?r de alla kurat ihop sig tidigare. Simon tog henne under armen och f?rde henne bort fr?n d?rren. Hon m?rkte f?rst nu hur kall hennes rygg hade blivit.
De kurade ihop sig under filtarna tillsammans med Katarina och Gustav. Trots att bunkerd?rren st?ngde ut mycket av ljudet h?rde hon inte vad Katarina sade. Otilia k?nde att hon inte heller ville h?ra vad hon hade att s?ga. Hon lyssnade p? pipet som h?rdes utanf?r d?rren men som n?stan doldes helt av allt bankande. Hon hade hoppats att Glitcharna kunde f? den att sluta tjuta s? att det inte skulle komma fler Glitchar. Det skulle s?ker ta veckor innan alla gav sig av och d? skulle de redan vara d?da. En metallisk od?r spred sig till hennes n?sborrar. Hon drog tr?j?rmen ?ver hennes ansikte. Blodet som fastnat d?r hade b?rjat torka, men f?rmodligen var det armen som Simon hade brutit som f?rde lukten med sig. Om bara bankandet ville sluta.
Hon f?rs?kte str?cka p? sig, men eftersom att de var s? t?tt sammanknutna k?nde hon att hon inte kunde r?ra sig ordentligt. Otilia besl?t sig f?r att l?ta det vara, men snart k?nde hon en panikartad k?nsla smyga sig p? henne. Som att om hon inte flyttade p? sig nu skulle hon aldig komma loss fr?n h?gen av varma kroppar. Hon knuffade undan Simon och st?llde sig upp. Den metalliska lukten blev starkare.
“Vad ?r det?”, fr?gade Simon.
“Inget”, lj?g hon. “Jag m?ste bara str?cka lite p? mig.”
Hon str?ckte upp armarna ?ver huvudet och tog ett djupt andetag. Det stack till av sm?rta. Hon drog h?nderna efter magen, men ingenting k?ndes annorlunda. Det gjorde ont, men hon m?ste ha inbillat sig n?got. Hon hasade upp tr?jan och f?rde handen ?ver skinnet. Nej, hon hade trott r?tt. S?ret hade g?tt upp, men det verkade bara vara lite grann. De hade ingenting kvar som skulle hj?lpa ?nd?. Hela f?rbandskitet hade g?tt ?t n?r de plockade ut glasbitarna och sedan bytt bandage en g?ng. Hon stod stilla med tr?jan upplyft och hoppades att luften skulle hj?lpa s?ret att sluta sig bakom bandaget. Efter vad som k?ndes som en evighet suckade hon djupt och drog ner tyget igen. Hon ville inte k?nna om det hade hj?lpt, men det kr?p i skinnet precis som p? en s?rskorpa som l?ker. Om hon hade tur hade s?ret hade dragit ihop sig lite grann. L?ngsamt sm?g hon in i Simons armar igen och kn?lade in f?tterna bland de andras ben.
Det var m?rkt. Det var varmt. Svetten klibbade fast kl?derna p? hennes kropp. Hon trevade med h?nderna omkring sig, men de andra var borta. Dunkandet och det evigt pipande ljudet hade tystnat. Hon s?g sig f?rundrat om, trots att hon inte kunde se n?got alls. Var var de andra? Hon reste sig upp fr?n soffan och ropade deras namn. Inget svar. Vad hade h?nt? Hon visste inte om det var dag eller natt, bara att hon var inst?ngd. Hon gick genom rummet utan att k?nna n?gra v?ggar. Otilia blev pl?tsligt iskall, och det k?ndes som att hon var p? v?g att frysa ihj?l.
“Simon!” Hennes hj?rta b?rjade dunka h?rdare. “Simon!”
“Jag ?r h?r, det ?r lugnt. Lugna dig.”
Det l?t som att han befann sig n?ra, ?nd? kunde hon inte k?nna honom omkring sig. Otilia fortsatte in i m?rkret, mot h?llet d?r Simons r?st hade kommit. Hon snubblade ?ver n?got och f?ll. Hon landade i en varm, mjuk h?g som luktade j?rn. Det k?ndes som en l?ttnad mot f?r det kalla rummet. N?gon lade sin hand ?ver hennes rygg, men personen hade inte Simons doft. Sedan lades en annan arm runt hennes midja. Kroppen som armen tillh?rde m?ste vara Simon. Hon skulle k?nna igen hans lukt bland tusen andra. Sedan k?nde hon en annan, smalare arm som lade sig ?ver hennes svank. Katarina. Hon suckade av l?ttnad. Hon hade inte blivit l?mnad. Hon kramade om Simon, men rynkade f?rbryllat ?gonbrynen n?r hon k?nde n?got bl?tt. ?nd? blundade hon och sj?nk in i armarna och tryggheten som de fick henne att k?nna.
Hon ?ppnade ?gonen till glipor n?r ett r?tt sken pl?tsligt lyste upp rummet. Hon stirrade p? ficklampan som n?gon h?ngt upp i taket. Den hade v?l inte lyst r?tt f?rut? N?got r?rde sig i ?gonvr?n. F?rst brydde hon sig inte, men det var n?got som pockade p? hennes uppm?rksamhet. Hon vred huvudet s? l?ngt hon kunde. De tre armarna som kramade om henne hindrade henne fr?n att se vad det var. Pl?tsligt sp?rrade hon upp ?gonen. Hon f?rs?kte dra sig ur deras grepp, men kunde inte. Hon sparkade vilt f?r att ta sig loss.
“Sl?pp mig! Sl?pp!”
Trycket av armarna fick henne att hamna ?nnu l?ngre in. ?nd? lyckades hon med en viljeanstr?ngning vrida sig s? mycket att hon kunde se vad som hade r?rt sig i ?gonvr?n. Det var en blodig m?nniska med en smutsig, gr? huvtr?ja och jeans. Hon kunde inte se personens ansikte men den saknade en arm och blodet rann ner p? golvet. Den haltade fram p? ett brutet ben som krasade under dess egen vikt. Otilia kunde inte r?ra sig mer, men hon k?nde att hon ville komma s? l?ngt ifr?n den som m?jligt. Personen hasade in i ljuset. Otilia kunde inte undertrycka skriket fr?n hennes l?ppar. Det fick inte vara sant. Det fick inte vara sant.
Simons ansike var fyllt av hat. Han kom mot henne s? snabbt han kunde. Hon hade aldrig sett hans ?gon s? kalla f?rut. En annan person r?rde sig bakom honom. Katarina. Hennes ljusa h?r var rosaf?rgat av blod och hennes mage var uppskuren. En del av in?lvorna h?ngde utanf?r s?ret och hon hade f?rlorat ett ?ga. Inte sant. Inte sant. Inte sant. Otilia ville blunda. Hon kunde inte. Hon kunde bara stirra p? de tv? personerna som kom mot henne f?r att sl? s?nder henne. Fr?n det andra h?llet kom Gustav. Otilia visste att det var han redan innan han kom in i ljuset. Han r?rde sig ryckigt och n?r Otilia fick se hans ansikte ville hon rygga tillbaka. Det var helt s?nderslaget. ?gonen var igenmurade och hans n?sa var bruten. Hon k?nde knappt igen honom, men det m?ste vara han. Det blonda sk?gget och det runda ansiktet. Otilia svalde h?rt. Krasandet som kom fr?n Simons ben n?r han gick fick henne att vilja kr?kas.
Hon f?rs?kte ?n en g?ng g?ra sig fri fr?n armarna runt henne. Sedan b?rjade hon andas tungt. Om Simon, Katarina och Gustav kom mot henne, vad h?ll fast henne? Hon ville inte veta. Hon ville absolut inte veta. ?nd? kunde hon inte l?ta bli att f?rs?ka se vad hon l?g p?. Hon ?nskade att hon inte gjort det. Impulsen att spy var s? stark den h?r g?ngen att det kom upp galla i hennes mun. Ihopdragningarna i hennes mage var s? starka att hon hade sv?rt att inte skrika. Hon knep ihop ?gonen och bet ihop t?nderna. Hon kunde ta sig ut. Hon m?ste. H?gen hon funnit som var mjuk och varm var gjord av avhuggna kroppsdelar. Kroppsdelar fr?n minst tio personer, varje del k?mpade f?r att h?lla henne p? plats. Otilia sparkade allt hon kunde och skrek tills hon trodde att lungorna skulle spricka, men kroppsdelarna tyngde ner henne s? mycket att hon bara kunde r?ra sig n?gra centimeter. En hand sn?rtade till ?ver hennes ansikte och en annan placerades ?ver hennes mun. Hon f?rs?kte bita tag i den, men kunde inte f? n?got grepp. Det sista hon s?g var Simons ansikte, redo att d?da.
