Elbard andetag blev till mer och mer best?ndiga moln. Intill honom hade han sl?pat g?rdagens byte, v?l undang?mda f?r natten. Med ett behagat fnys t?ppte han f?r den sista springan sin grotta.

  ?ntligen kunde han tryggt rikta sin blick in?t. Grottan han hittat var den st?rsta lyckan han n?gonsin snubblat ?ver. Den kunde knappt husera honom sj?lv, men det var tillr?ckligt, inte f?r att det var n?got som spelade st?rre roll. Grottor fanns det flera att ?vernatta i, men den h?r var den f?rsta som inte hade varit tom...

  Tre?rajakten var h?rd, men r?ttvis. Det fanns mycket som Elbard ogillade med den, med att den skulle vara or?ttvis, det v?gade han inte tycka. Det stora priset, det alla andra siktade p? att vinna, kunde f?rvisso bara n?s av en. Men f?r de som visade sig v?rdiga, var bel?ningar inte knapph?ndiga ?nd?..

  F?r var dussin tjog po?ng insamlade, fanns ett don att v?lja ur herr Eks kista. En skatt, v?rdefull nog att till och med f? ?ldre krigare avundsjuka.

  I barackm?stare Eks skattkista vilade vapen, utsedda av Skyskred sj?lv. Det fanns sv?rd, smidda i ?kta j?rn; fantastiska redskap; b?gar med bj?rnsenor; samt magiska stenar, mystiskt utsmyckade.

  Elbard hade alltid velat ha en magisk sten. Han hade t?nkt ta en som f?rsta skatt, en magisk v?rmesten. De andra kadetterna vara inne p? samma sp?r; bland de ?ldre fanns det ingen som g?tt sin f?rsta vinter utan en v?rmesten. Vintern?tter i det vilda var h?rda och utan eldar spelade det ingen roll om man s? ens gick med en skottk?rra full av f?llar.

  Skakandes om h?nderna tog han fram en kvartsvit sten fr?n sitt b?ltes v?nstra pung. En stickande k?nsla av gick igenom de h?nderna n?r de smektes av dagens f?rsta och enda v?rme. Genom de slutna h?ndernas springor sken ett dovt ljus fr?n den omkramade stenen. L?ngs med dess sl?ta yta fanns vackra m?nster inristade, de sken som solstr?lar genom ett moln. Stenen var det dyrbaraste han ?gde. En m?nad tidigare hade han hittat den i grottan.

  En sten, en magisk sten! Med lite v?lf?rtj?nt tur hade Elbard blivit den rikaste av alla kadetterna. Inte f?r att n?gon annan visste om det ?n.

  Om det inte vore f?r stenen s? hade Elbard fortfarande legat frysande om n?tterna. F?rst n?r han l?mnat in bytet intill sig skulle hans po?ng n? ett dussin tjog.

  Elbard kr?p in i sin f?ll. Han undrade hur de andra hade det, om de k?nde sig lika ensliga som honom, eller om han bara var konstig. Tre?rajaktens ensamhet k?ndes alltid som mest om n?tterna.

  F?r hans del kunde alla lika g?rna jaga tillsammans.

  Han hade fr?gat V?rvind om hon ville jaga tillsammans n?gon g?ng, men hon hade blivit som besatt efter jaktens b?rjan. Hon ?vernattade inte ens i baracken de g?nger hon passerat.

  N?gon som faktiskt ville jaga i goda v?nners lag, var Renald, Elbards b?sta v?n. Tyv?rr var Virvids omr?de mellan Renalds och Elbards. Renald v?gade aldrig passera ?ver.

  Han och Virvid, de var de enda ifr?n Elbards by som hade blivit stationerade p? baracken. B?da var r?dda f?r att bryta jaktens regler. Ingen av dem var beredda tappa minsta po?ng. I alla fall inte genom att bli rapporterad utanf?r eget omr?de.

  Lyckligtvis hade inte Virvid sett honom de g?nger han smugit ?ver till Renald.

  Spelade det verkligen s? stor roll vem som vann alltihop i slut?ndan? S? l?nge det var n?gon av de tre s? skulle Elbard vara mer ?n n?jd.

  V?l utmattad, somnade han snart i sin f?ll.

  .

  .

  Stel och kall vaknade han till. Han kramade till v?rmestenen och k?nde luften i f?llen v?rmas upp igen. Det var m?rkt i grottan, utanf?r likas?. Morgonen var i alla fall kommen, det var han r?tt s?ker p?.

  Han korvade sig i ett f?rs?k att str?cka p? sig utan att l?ta kall luft invadera f?llen.

  Det gick r?tt bra, om man f?rbiser att det var en l?tt oj?mnhet i marken under f?llen. Han skulle j?mna ut den innan han gick ut. Det fanns ?nd? gott om tid innan det var ljust.

  Efter att ha v?rmt upp sig, rullade han ihop f?llen, v?rmestenen som ljus. Redo f?r dagen skrapade han mot oj?mnheten p? marken. Han gillade den h?r grottan. Det var lika bra att g?ra den lite mer hemtrevlig tills n?sta g?ng han var i n?rheten.

  Den torra jorden ?kte lydsamt undan, ?nda tills han skrapade emot n?got h?rt.

  En benbit gjordes synlig, och p? den l?g ett lerigt sn?re.

  “Haha, den h?r grottan ass?, haha!” flinade Elbard n?r han tog tag i sn?ret och drog fram en amulett ur marken. Han flinade, n?r han skrapade amuletten fri fr?n lera.

  “Det var som fan, likadan som Smedgars,” log Elbard. Medaljongen sken guldaktigt i koppar. Den f?rest?llde en ?lgkrona.

  Smedgar var en annan av hans barndomsv?nner. Om det fanns n?gon som visste hur man handskades med den feta kokerskan intill bryggeriet, s? var det Smedgar. Elbard hade ingen aning om hur, men p? n?got s?tt hade Smedgar lyckats f? tag p? f?rskt bryggerimj?d sedan tolv ?rs ?lder.

  “Mj?d i goda v?nners lag, det vore n?got det,” suckade Elbard medans han gr?vde vidare f?r att se om det l?g fler saker undang?mda i grottan.

  N?gon tidigare kadett m?ste ha tappat bort sin grotta. Elbard hade aldrig h?rt n?gon av de ?ldre tala om en s?dan historia, men inte var v?l det s? konstigt. Vem skryter om att de skitit i byxan?.

  Han fortsatte gr?va kring benbiten under amuletten tills han fr?s till. Benbiten var inte en bit, den var intakt. Ett intakt m?nniskokranium.

  Elbard svor till och r?s av obehag. Han hade sovit p? en grav. Vem ifr?n den ?ldre generationen hade f?rlorat sitt liv h?r?

  En skyldig tacksamhet blandade sig med ?ckel. N?r han drog f?rbi baracken skulle han fr?ga herr Ek om han visste n?got om det bortg?ngne.

  Ovillig att forts?tta gr?va eller att ens vistas i grottan sl?pade Elbard sig och sitt f?llda byte ut ur grottan. M?nen var inte ens halv och himlen var t?ckt av moln. Med n?gra famnars sikt in i m?rkret b?rjade Elbard dra sig mot baracken. Ett leende vilade p? hans l?ppar. Idag var dagen han skulle v?lja sin f?rsta officiellt bel?ning.

  “Fan va h?rligt det ska bli att spisa varm mat med andra.”

  .

  .

  “Hall?!” ropade Elbard och st?ngde d?rren bakom sig. En h?rlig doft av tj?ra, ?l och r?kt k?tt fyllde hans lungor. Mot elden satt en grov gestalt hukad p? herr Eks pall

  “Tjenare kandidat, hur g?r jakten,” fr?gade gubben lugnt och vred sig l?ngsamt om.

  “Oh, v?l.. v?l.. bra! Du har f?tt ihop till en skatt va, stiligt jobbat,” sa herr Ek och reste sig upp. Kom sitt, ta en sk?l gryta, s? sl?par jag in kistan.

  Eeh, var det ett enkelt tjogdussin eller dubbelt, vilken kista ska jag h?mta?”

  “Ett, ett tjogdussin po?ng.”

  Elbard rullade ut sin f?ll ifr?n ryggs?cken och drog den om sig. Han m?s i f?rv?ntan, och f?rest?llde sig Renalds reaktion n?sta g?ng de s?gs. Han visste precis vad han skulle v?lja ur kistan.

  “H?r ska vi se,” sa gubben och l?ste upp en enorm kista i armerat tr?. Elbard hade inte ens kunnat b?ra den om han hade tio armar.

  This tale has been unlawfully obtained from Royal Road. If you discover it on Amazon, kindly report it.

  Elbard t?nde ett ljus och b?jde sig ?ver kistan.

  Den var l?ngt fr?n fylld, men inget av inneh?llet var mundant. Magiska stenar l?g i sm? korgar, sorterade p? kategori. Majest?tiska spjut med kolat j?rn i spetsen l?g grupperade intill sv?rd, pilar, och… pilb?gar.

  Elbards blick gick noggrant igenom de olika b?garna. Han tittade efter det Renald brukade tjata som besatt om. “Bl?lila sena till str?ng, ofl?tad...d?r!” muttrade han fokuserat och tog upp en b?ge. Den var n?st intill identisk med de andra... allt utom str?ngen.

  “?h, B?ge? Den i r?tr? va?” utbrast gubben framf?r honom som om det var det var uppenbart att Elbard skulle v?lja en b?ge. Elbard satte sig och inspekterade sin nya egendom mot elden. I b?ttre ljus kunde han se att den, precis som gubben sa, var gjord i r?tr?.

  Herr Ek gick iv?g och kom tillbaka med tv? krus ?l och r?ckte ?ver det ena

  “Till Renald va?” sa gubben med en s?ker, varm ton.

  “Wow, hur, hur visste du det?”, undrade Elbard imponerat.

  Gubbens hand gav Elbard n?gra kraftfulla klappar p? axeln och stannade d?r. Han fortsatte:

  “Du vet, jag gillar er kadetter som g?r saker f?r andra... N?gon dag kanske... du ?r stark nog att hj?lpa till lite i baracken h?r med mig, h?h?.”

  Gubben gick ?ver till att tjata om en massa osammanh?ngande saker om hur ensligt det var att vara v?ktare p? baracken, och att han tyckte att kadetterna borde bes?ka oftare.

  Efter ett tag blev det lite obehagligt att ha den ?lluktande gubben h?ngandes ?ver sig. Elbard stack ut f?r att pissa. Han hoppades att andra skulle komma snart; han k?nde aldrig sig lika bekv?m med den ?ldre generationen som han gjorde med j?mn?riga.

  .

  .

  En l?ngre tid gick framf?r elden. Elbard smuttade n?jt p? sitt fj?rde krus ?l. Hur m?nga krus gubben hade svept var ett mysterium, men till Elbards f?rdel var det. De satt och spelade krasse, ett br?dspel. Gubben hade insisterat p? att f?rloraren skulle klunka ett krus, och vid det h?r laget var det f?ga utmaning att se till att den personen blev just herr Ek sj?lv.

  “Sviiish, BANK!”

  D?rren ?ppnades och st?ngdes med en sm?ll. Innanf?r den stod en v?lnad, h?r spretandes i alla riktningar. Det var Virvid.

  “Tjaaa!” ropade hon, h?gt och n?jt. Sekunden dr?mde hon ner ett r?djurskadaver p? golvet. Tjejens styrka var imponerande; var hon en fot l?ngre s? hade Elbard k?nt sig vek i n?rheten.

  “Ssschaaaaa! G?r jakten bra o ssch???” halvskrek gubben tillbaka.

  “Dubbelt tjogdussin med den h?r stackarn, dags att dra fram den stora skattkistan gubbe lilla,” flinade Virvid.

  “J??klar! Hur mycket har du legat i?” Elbard st?llde sig upp. Han var bortom imponerad.

  “Tjena Elbard!” flinade hon och gick snabbt efter gubben mot kistorna.

  En stund senare satte hon sig bredvid Elbard vid eldstaden. N?jt jonglerade hon med en ljus blank sten. Varje g?ng den landade i hennes hand spreds ett kraftfullt sken. Elbard kunde k?nna hur luften ?nda bort till honom blev varmare. I kombination med eldstaden k?ndes det som att bastu.

  “J???vlar va stark.. ?r det… ?r det en lila v?rmesten?”

  “Ar?, man har v?l legat i,” flinade Virvid.

  De kikade p? Virvids v?rmesten en l?ng stund. Fri fr?n annat att g?ra, och med en annalkande kv?ll fanns det inget som hindrade dem ifr?n att beundra n?got magiskt. Till och med Virvid stannade kvar en stund.

  Virvids sten verkade inte varmare ?n Elbards, men omr?det den v?rmde upp var enormt i j?mf?relse.Hans kunde bara v?rma upp luften en fot omkring honom. Tillr?ckligt om man l?g ihopkurad under en f?ll, men inte mer.

  ...“H?r g?r det med din egna sten, har du f?llt nog med djur ?n?

  “H?h, han….???h... tog precis en b?ge preschis, haha,” utbrast gubben, vaknades fr?n ingenstans.

  “Va!? Elbard, du ?r ju seri?s med jakten!? Vafan hade du t?nkt att g?ra hela vintern? Stanna i baracken och spela krasse? Virvid stirrade p? honom som om han precis stekt en fisk och gl?mt att rensa den.

  “Jomen fffan, killen ?r r?tt seri?csh ass?,” sa gubben .

  “Vilken vinter ?r det den... idag f?reschten? andra,… v??eenta det ?r f?rst...a? Grrrabben, du tar aldrig b?gen f?rst serru! ...Fattaru? Du brukar inte ass?.. s?h?r. Du brukar ta… en schten f?rscht sch?rru, en schten!.”

  Gubbens blev snart imponerande osammanh?ngande. Tillsammans med oron, eller snarare idiotbetraktandet ifr?n Virvid fick det att klia i Elbards v?nsterhand.

  Men en kvick r?relse drog han fram sin egna v?rmesten. Den sken blygsamt i skuggan av den Virvid h?ll i.

  Virvids ansikte bleknade. “Och du.. och du sa att jag l?g i h?rt!”

  Den vinnarskalliga tjejen verkade minst sagt hotad s? fort den for fram.

  …”Det ?r lugn, jag hittade den.”

  Gubben ryggade till och greppade Elbard med b?da h?nderna. F?r Elbard k?ndes det som att vara fastkilad mellan tv? berg. Med en m?rkare och vaknare ton ?n tidigare mullrade gubben:

  “VEM gav dig den!!?”

  “Va, den... ingen! Jag hittade den.”

  “DIN PUNG!” mullrade gubben vidare. Innan Elbart greppat orden k?nde han sina byxor falla. Herr Ek hade dragit av b?da l?derpungarna ifr?n b?ltet, utan h?nsyn till vems byxor som ?kte av i farten.

  “VAR ?R HAN!!? gubben mullrade inte l?ngre, han skrek.

  Han blickade ?t sidan mot Virvid, sen, utan f?rvarning, slog han henne medvetsl?s i ett enda slag.

  Han v?nde sig ?ter mot Elbard.

  “VAR ?R HAN!?!” upprepade gubben, h?gt nog att det kittlade i Elbards ?ron.

  Han hyttade sin n?ve emot Elbards ansikte. I n?ven var en amulett. Den f?rest?llde en ?lgkrona, materialet var koppar.

  Elbard var chockad. Vad skulle han s?ga?

  “?r du tyst ett andetag till s? sl?r jag dig s?nder och samman F?SCHT?R DU!?!”

  “VAR ?R HAN!!?”

  “Jag… Herr Ek, jag f?rst?r inte. Vem pratar du om?”

  Elbard b?rjade bli r?dd p? riktigt. Han satt ?terigen fastkilad mellan h?nder h?rda som sten.

  “ATT DET SKA VA S? J?VLA SV?RT ATT FATTA att vi pratar om SMEDGAR!!!”

  “VAR!”

  “G?MMER!”

  “HAN!”

  “SIG!”

  Elbard tittade best?rt emot den utslagna Virvind. Han andades s? fort han kunde ?nd? fick han inte tillr?ckligt med luft. Hans periferi b?rjade m?rkna. Om det inte vore f?r herr Ek s? skulle han falla till golvet.

  Den monstru?st starke gubben grymtade l?ngsamt i hans ansikte. I Elbards halvvakna v?rld fanns fanns inget kvar att se, m?rkret tj?t ett ilande tjut, bed?vande nog att blockera till och med gubbens skrik. Det enda som fanns, var stanken av murken ?l och oborstade tandgluggar. Det var det sista Elbard m?rkte innan han svimmade.

  ***

  (N?gon timme innan)

  Strax innan nattens fall n?dde Renald fram till baracken. Knutna till hans ryggs?ck var tio harar. Elbard och Virvid s?g ned p? harjagande, de hade vanf?rest?llningar om att vara st?rst, starkast, spjutigast och d?rmed ‘b?st’. Sedan Renald b?rjat tr?na b?gskytte hade de b?da drivit med honom.

  Oavsett vad andra tyckte, eller l?tsades tycka, s? var harar var b?de enkla och bekv?ma att skjuta. Det var s?llan som de ens sprang iv?g n?r de blivit tr?ffade. De dog p? en g?ng, hur bekv?mt som helst. I alla fall om man var bra p? b?gskytte, och Renald var en dj?vulskt bra skytte, i alla fall enligt sig sj?lv.

  Tyst sm?g sig Renald fram till ena baracken och kikade in genom en v?ggspringa. D?r satt tre personer. Herr Ek, Virvid, och hans b?ste v?n, Elbard.

  Virvid jonglerade med n?gon sten och de andra verkade lyckligt berusade. Speciellt gubben. Virvid… Idag hade Renald dragit jackpott. Det fanns fyra tjejer i omr?det, men utav dem var Virvids n?rvaro den s?llsyntaste, d?rav ?ven synen av vad som var under hennes kl?der…

  Med invand skicklighet sm?g sig Renald till andra sidan av huset, badrummssidan.

  Tricket var att ha kikh?let redo innan n?gon gick f?r att bada.

  Ett par m?nader tidigare hade n?gon snorunge t?ppt till det med en massa v?lh?ftande material. Lite val v?lh?ftande, tyckte Renald, och snart hade h?lets igenpluggning bytts ut mot en mycket b?ttre avmonterbar variant.

  F?rv?ntansfull, och f?ga nerv?s stod han emot v?ggen. Nu g?llde det bara att v?nta, brallorna halvt uppkn?ppta. Ifall n?gon s?g honom, s? hade han precis anl?nt och var precis klar med en bl?st?mning.

  Och v?nta gjorde han. Virvid dr?jde l?ngre ?n ber?knat.Jonglerade hon fortfarande, eller hade Renald kommit f?r sent?

  Sedan kom skriken.

  ***

  Elbard blinkade bort en stj?rnhimmel med ?gonlocken. Han var f?rvirrad, men snabbt kom verkligheten tillbaka till honom. Gubben Ek satt hukad framf?r Virvid och band henne mot en bj?lke. Det kunde inte ha g?tt mer ?n sekunder sedan Elbard tappat medvetandet.

  Han kunde fortfarande inte begripa varf?r herr Ek blivit s? rasande, men han hoppades att sanning och v?lvilja kunde medla situationen med den v?lf?rfriskade barackm?staren. Hade utbrottet n?got att g?ra med skelettet? Var det en gammal v?n till gubben?

  Herr Ek hade snart fj?ttratt fast Virvid. Kvickt svajade han tillbaka till Elbard. Han satte sig hukande och stirrade ned argsint.

  “Uh hmm,” rosslade sig Elbard och satte sig upp p? torvgolvet.

  “Jag vet inte vad det ?r som g?r herr Ek s? pass uppr?rd, men stenen, den l?g i en grotta, vid ett skelett. Det ?r sant. Jag hittade den d?r.”

  Gubben frustade h?gljutt och m?rkt medans han stirrade p? Elbard, blicken ibland s?nkt, ibland i ?gonh?jd. Elbard f?ljde den och m?rkte att hand sk?rpl?sa byxor ?kt av. Obehagad drog han upp dem.

  “LJUG INTE F?R MIG!”

  “Jag sv?r, jag sv?r p? mina f?r?ldrars grav, jag sv?r p? mitt ?nnu ej d?pta namn. Det ?r sant, jag fann den i en grotta.”

  Gubbens ?gon ryckte till, sedan st?llde han sig om och b?rjade svaja i en cirkel.

  “Det spelar ingen roll nu,” suckade han.

  .

  .

  “DET SPELAR INGEN ROLL!”

  Hans tv? bisarrt starka h?nder greppade Elbards axlar och drog honom upp fr?n marken.

  “Vill du bli som hon d?r borta?” sa han, och nickade mot Virvind.

  “...nej.”

  “Bra,” hissade gubben dovt. Hans rossliga andetag v?ste allt h?gre.

  Gubben tog tag i Elbard och b?rjade dra honom mot andra sidan av rummet.

  “Herr Ek.. hur… vad vill du att jag ska s?ga? jag f?rst?r inte,” viskade Elbard.

  “Vad jag vill att du ska sch?jja, hmmf...” gubben b?rjade skrocka.

  “... Ah, jusschte, det schpelar ingen roll ?nd? grabben, du kan inte minnasch det h?r”

  L?ngsamt och svajandes drogs Elbert mot barackens badrum.

  .

  .

  “Schess?, tf?tta dig!”

  “Ffffan... idiot, AV MED KL?DERNA!”

  Scenen k?ndes s? absurd. Om det inte vore f?r Elberts adrenalinniv?er s? hade han tagit det f?r en dr?m. Om det ?nd? bara vore det, f?r konstigare blev det.

  .

  .

  “B?j dig fram,” v?ste gubben, hans b?ltesl?s klickade ?ppet.

  Elbert stelnade till. Han kunde inte, han kunde inte, men demonen bakom honom var s? stark att det ?nd? inte spelade n?gon roll.

  “Din lirra r?TTa, b?j dig fram! Eller ...beh?ver du bli ….utslagen schom vanligt?”

  Elbert hj?rta slog h?rdare ?n det n?gonsin hade. Det spelade ingen roll l?ngre hur pass stark monstret Ek var, det var dags att kubba.

  Bakom honom h?rdes gubbens hissande andetag allt h?gre och h?gre tills de n?dde ett crescendo av demonisk rossel. Det fanns inte tid att t?nka, Elbard v?nde sig om mot d?rren. Framf?r den l?g herr Ek p? golvet. I hans strupe satt en pil, under den pumpades golvet fullt av blod.

  “Jag sa ju att du ?r en idiot som snackar skit om pilb?gar ”l?d en bekant r?st utifr?n.