N?r Otilia kom ut med en ny, gr?n tjocktr?ja p? sig hade statistiken b?rjat rulla p? teven igen. Simon och Kamil satt med tomma tallrikar framf?r sig p? bordet medan Samuel slevade i sig p?lsa och Fabian plockade kalla pilsnerkorvar med handen direkt ur burken. Simon och Kamil pratade samtidigt som de studerade listan som rullade ned?t.

  “Om det ?r n?got land som skulle kunna skapa n?got som det h?r ?r det nog USA, precis som du sa, men jag tror ?nd? inte riktigt det”, sade Simon.

  “Hm? Vad tror du d??” undrade Otilia och satte sig ner bredvid honom igen. V?rmen av tr?jan fick henne att k?nna sig trygg och ren. S? ren som hon kunde vara efter att inte ha duschat sedan de m?ste l?mna l?genheten. Hon drog till sig tallriken med mat som hon l?mnat och b?rjade ?ta igen. Han sade precis det hon hade t?nkt, men kanske hade han andra svar ?n hon sj?lv. Det skulle vara s? sk?nt om hon f?r en g?ngs skull kunde komma p? l?sningen, men det fanns s? lite att g? p?. Simon kanske hade en pusselbit att l?gga och om hon kunde skulle hon l?sa pusslet f?rst.

  “Jag vet inte. Det k?nns bara… fel. Som att n?got fattas. Amerikanerna har f?rmodligen ingenting att g?ra med det h?r, utan tar bara tillf?llet i akt.”

  “Men du sa det ju sj?lv! Att om det ?r n?got land-”, b?rjade Kamil.

  “Jag vet vad jag sa. Men det k?nns fel. T?nk om det inte ?r n?got land?”

  “?ven om er teori st?mmer s? m?ste det ju ha startats av n?gon eller n?got”, p?pekade Kamil utan att se p? honom.

  “Otilia, forts?tter du?”, sade Simon och satte datorn framf?r sig igen.

  Kamil ?ppnade munnen.

  “Otilia?”, fr?gade Simon snabbt. Han h?jde p? ?gonbrynen och gav henne en manande nickning.

  “Jaja, jag ska. V?nta lite.” Otilia slickade av gaffeln och sk?t ut stolen. “Var var vi d??”

  “Kina.”

  Kamil drog ihop l?pparna och r?ttade till kepsen. Han reste sig ocks? och satte en hand p? Fabians axel. “Kom. Det ?r b?st att vi duschar medan vi kan.”

  “Ja kan duscha sj?lv, tack s? mycke”, muttrade Fabian och drog h?rt i byxorna medan han reste sig upp. “Personalrummet va? Dit hittar ja.”

  Kamil tog bort handen och suckade.

  “Du kan ju se om du hittar n?gra st?rre kl?der ocks?.”

  Fabian stelnade till och en rodnad letade sig upp f?r hans hals i kontrast med det gr?na, tajta tyget, men sedan ?ppnade han d?rren och f?rsvann in.

  “Det d?r var v?l on?digt?”, sade Samuel med en ton som att han kommenterade v?dret.

  “Med tanke p? hur han var ig?r s? tycker man ju att det inte ?r han som borde vara f?rbannad. Beter man sig som en bebis ska man v?l v?nta sig att bli behandlad som en”, sade Kamil och var p? v?g att spotta p? golvet, men v?nde sig ist?llet om.

  “Jaha”, sade Samuel och ryckte p? axlarna. F?rgen steg i Kamils ansikte och det ryckte i hans mungipa.

  “Och du kan v?l f?rs?ka g?ra n?gon nytta? G? och plocka matburkarna som finns kvar. Sortera dem s? man ser hur mycket vi har av varje. Och ge Fabian gr?nsaksburkarna h?danefter.”

  “Lugna dig, Kamil”, sade Samuel f?rv?nat. N?r han bara fick en sur min tillbaka ryckte han p? axlarna och gick ut genom d?rren.

  Otilia harklade sig, men hindrades av Simon som n?stan om?rkbart skakade p? huvudet ?t henne. N?r Kamil v?nde sig mot dem med ett r?tt ansikte riktade hon blicken mot tevesk?rmen igen och b?rjade snabbt l?sa upp l?nderna och siffrorna.

  “Vi stannade p? Kina, men om du vill r?kna upp alla fr?n och med Japan kan du v?l det ocks?”, sade Simon och f?rs?kte d?lja ett skratt. Otilia k?nde hur det br?nde i ansiktet, men fortsatte att stirra upp mot teven.

  En till nyhetss?ndning b?rjade en kvart efter att Otilia l?st upp de sista l?nderna. Nyhetsuppl?saren svettades mer ?n normalt. Delar av hans skjorta hade m?rkat och han drog i slipsen som att den var obekv?m, oavsett hur den l?g. N?r han placerade h?nderna p? podiet fl?tade han dem h?rt i varandra i ett f?rs?k att inte skaka. Med djup r?st f?rkunnade han att f?rs?ken till kompromiss mellan l?nderna ?nnu inte hade lyckats. Omv?rlden hade inte insett vikten av det presidenten hade sagt, h?vdade han med svag r?st. Sedan fortsatte han med att f?rklara att Ryssland hade tagit talet som ett hot och skickat ett varningsskott mot Washington D.C. Missilen hade landat utanf?r staden f?r tv? minuter sedan och ryssarna hade f?rklarat att n?sta g?ng skulle de rikta den mer centralt om inte USA underkastade sig det de redan b?rjat kalla det ‘nya ryska imperiet’. D?r br?ts nyhetss?ndningen pl?tsligt av en bild d?r det stod att de arbetade med tekniskt underh?ll. Efter ett f?tal tysta minuter kom rummet tillbaka i bild. En kvinna i svart kavaj stod vid podiet. Hon hade skarpa ansiktsdrag och l?ngt, rakt svart h?r. Hennes knallr?da l?ppstift fick Otilia att t?nka p? Katarina, Lejas mamma. F?rmodligen hade hon ocks? f?rsvunnit nu.

  Kvinnan hade en barsk men pipig r?st, i samma ton som en sk?llande bulldogvalp. Hon b?rjade med att f?rklara att det inte var n?gon missil som tr?ffat utanf?r Washington D.C. Det som h?nt var att en bensinpump ant?nts och exploderat. Explosionen hade ?delagt en stor area, men situationen var stabil. Simon fn?s bakom Otilia, men sade ingenting. Kvinnan smackade med l?pparna och sade att presidenten och krisgruppen fortsatte i detta nu att fundera ut en kompromiss som skulle ena alla l?nder. Sedan sammanfattade hon presidentens tal igen, predikade att USA fortfarande var frihetens land och att om de stod enade kunde inget skada dem. F?rsvarsmakten hade beslutat att de skulle befria de f?rtryckta ryssarna och skulle skicka trupper f?r att hj?lpa de revolt?rer som redan h?ll p? att organisera sig f?r att t?ga in i Moskva. Den h?r g?ngen var det Otilia som fn?s, men tystnade snabbt f?r att inte missa resten av de enda nyheter de kunde f? tag p?.

  Amerikanerna kunde ju knappast tro p? det sj?lva. Eller kunde de det? Otilia hade aldrig riktigt f?rst?tt hur man kunde vara s? patriotisk som amerikanerna var. Hon hade aldrig k?nt samma sak f?r Sverige, trots att hon aldrig skulle t?nka sig att bos?tta sig i ett annat land. Det l?t rent av sinnessjukt att de f?rde krig till andra l?nder och accepterade att d? f?r den r?ttvisa de k?nde att de utf?rde f?r fosterlandet. Rapporten avslutades och listan med l?nder b?rjade rulla igen.

  “Inte ens de som bor i USA kan tro p? den d?r skiten”, sade Simon och kn?t n?varna som vilade p? bordet.

  Otilia v?nde sig mot honom. “Det tror inte jag heller. Men det skulle bli panik om de sade att ryssarna siktar mot att ta ut Washington, s? de m?ste ju s?ga n?got.”

  “Vem vet vad de tror?”, sade Kamil l?gt. “Jag ?r glad att de inte riktar in sig mot Sverige. Fan, vi vet ju inte ens hur Sverige ser ut l?ngre. Finns statsministern kvar? Vem skulle kunna tala om en kompromiss om hon har f?rsvunnit?”

  Royal Road is the home of this novel. Visit there to read the original and support the author.

  “Det finns alltid m?nniskor som ?r villiga att ?verta makten. Sen finns det s?kert n?gra som ska ta rollen om det skulle h?nda henne n?got”, sade Simon och ryckte p? axlarna.

  “Men om man kollar p? hur siffran s?g ut f?r Sverige ligger vi illa till. Om det ?r sant att Sverige bara har trettio eller fyrtio procent som inte Glitchat s? ?r det bara tre miljoner m?nniskor kvar. I hela landet”, sade Otilia.

  “Och det verkar ju inte sluta”, petade Simon in.

  “Det kanske det har. Har ni sett n?gon som f?rsvunnit och ?terv?nt nyligen?”, sade Kamil och h?jde p? ena ?gonbrynet.

  “Nej, det har vi v?l inte”, sade Otilia efter en stund. Hon satte sig bredvid dem igen.

  “D?s?.”

  “Men vi pratade med en polis n?gon timme innan vi kom hit, och hon hade sett folk f?rsvinna. Sen tror jag att hon sj?lv f?rsvann, f?r hennes bil kraschade precis efter att hon b?rjat k?ra”, fortsatte Otilia.

  “Men det var tv? dagar sen. Det kanske har slutat nu. Guds plan f?r att den ?verbefolkade jorden skulle klara av vikten ett tag till”, f?rklarade Kamil och drog lite i kepsen.

  “Sluta snacka om Gud”, muttrade Simon.

  “Men det ?r ju-”, b?rjade Kamil, men Otilia avbr?t honom.

  “Glitcharna ?r fortfarande Glitchar, ?ven om folk slutat f?rsvinna. Men om det har slutat kommer ju milit?ren att f?rs?ka ?nnu h?rdare f?r att Glitcharna ska bli personerna de var f?rut, och d? ?r det v?l b?st att bara f?rs?ka att ?verleva tills dess. Men om det inte har slutat-”

  “Det har inte slutat”, sade Simon bryskt och reste sig upp s? hastigt att stolen f?ll omkull med ett skallrande bakom honom. Han fortsatte mot tevesk?rmen med korsade armar.

  “Vadd?? ?r det s? sv?rt att erk?nna att Gud finns och har ett finger i det hela?” Kamil reste sig upp och dunkade handflatorna i bordet. “Han finns! Och vi ?r utvalda att stanna kvar och utveckla det han l?mnat till oss.”

  Simon gav ifr?n sig ett h?nfullt “Ha!”.

  Kamil var p?v?g runt bordet mot honom n?r sv?ngd?rren ?ppnades. Den tr?ffade honom i ansiktet och slog n?stan omkull honom. Han svor och drog med tre fingrar ?ver n?sroten medan Samuel s?g f?rv?nat p? honom.

  “Vad h?nder h?r?”, fr?gade han efter att ha sett fr?n Kamil till Simon och tillbaka igen. Han r?ttade till glas?gonen och l?t d?rren sv?nga igen. Ingen av dem sade n?got. Samuel suckade djupt. “Jaja. Men ?r Fabian klar snart? Jag vill ocks? duscha.”

  “Han har inte kommit ut ?n.” Kamil satte sig ner igen med blicken stint f?st p? Simon som fortfarande stod med korslagda armar. “Vill du f?rklara dig?”

  “Han har varit d?r inne v?ldigt l?nge nu”, sade Otilia med tvekan i r?sten. Hon tittade pl?tsligt upp mot teverutan som b?rjat pipa och de andra f?ljde hennes blick dit. En till nyhetss?ndning skulle precis b?rja. De s?g kvinnan i kavaj och det r?da l?ppstiftet st? bakom podiet igen. Hennes l?ppar darrade l?tt och hon fuktade dem med en kvick tungr?relse innan hon harklade sig.

  “Nu ett meddelande om situationen.” Hon harklade sig igen och drog med r?dlackerade naglar ?ver hennes kritvita hand. “En bomb har f?r n?gra minuter sedan detonerats i centrala Washington. N?rmare trettio tusen tros ha avlidit i d?det och det ?r fortfarande oklart hur m?nga skadade som finns.” Hennes r?st darrade och blev mer likt en flickas. Hon fuktade l?pparna. “Flera r?ddningsinsatser ?r p? v?g till platsen f?r att hj?lpa till. Presidenten fruktar-”

  Sk?rmen blev svart. F?rst trodde Otilia att str?mmen hade brutits igen, men efter n?gra sekunder fick de se time-out bilden som de hade sett tidigare.

  “Tror du att de…” b?rjade Otilia innan r?sten dog ut.

  Tystnad. Otilia visste inte hur l?nge den p?gick eller hur det skulle g? till att bryta den. D?rf?r k?ndes Simons svar som en fr?mmande kraft som slog in i isen.

  “Jag tror det.”

  De stirrade p? sk?rmen en l?ng stund, som att den helt pl?tsligt skulle byta bild och motbevisa deras misstankar om att nyhetsredaktionen precis blivit bombad. Efter flera minuters tryckt tystnad tog Simon upp fj?rrkontrollen i handen f?r att g? vidare till den svenska nyhetskanalen. Precis n?r han tryckte in knappen f?r att ?ndra kanal blinkade time-out bilden till. Simon bytte snabbt tillbaka. Rutan visade en ung tjej med rufsigt blont h?r och glas?gon. Bakom hennes axlar syntes en ratt och en backspegel. Hon knackade p? mikrofonen och ljudet tj?t genom h?gtalarna p? teven.

  “Hall?? H?rs jag?”, fr?gade hon p? engelska med en grov fransk brytning. Kameran guppade svagt upp och ner n?r kameramannen nickade ?t henne. “Bra. ?h… vi sitter h?r i en bil i Washington och det ?r m?jligt att presidenten har avlidit. Den senaste missilattacken tr?ffade vita huset, och det ni ser genom bilf?nstret ?r vad som finns kvar.” Kameran flyttade sig f?r att filma det som fanns utanf?r. Flera hundra meter bort l?g s?ndertrasat tegelbruk och flera kropparsdelar l?g spr?ngda i bitar p? gr?smattan.

  “Som ni ser verkar det osannolikt att n?got ?verlevt bomben, men det finns en chans…” Hon h?ll upp tummen och pekfingret f?r att visa, “liten chans, att han har ?verlevt om han inte var i byggnaden. Vi kom precis hit. Eftersom de p? nyhetsstationen inte ville-” Hon avbr?ts av en manande r?st i bakgrunden och viftade med handen till svar. “Vi ska f?rs?ka h?lla er i v?rlden uppdaterade p? vad som h?nd- AH!” Kvinnan skrek pl?tsligt till och kamerabilden visade inte l?ngre vita huset i spillror. Ist?llet visade den tre blodiga ansikten i passagerarf?nstret. Ansiktena var f?rvridna i vrede. Bara lite av deras kroppar syntes i bild, men alla tre s?g ut att ha s?r som en vanlig m?nniska skulle ha blivit medvetsl?s eller d?tt av. De f?rs?kte ?ppna bild?rren, men den blonda kvinnan drog i den och l?ste. N?r de inte lyckades ta sig in b?rjade de putta bilen s? att den gungade fram och tillbaka.

  Grova metalliska dunsar h?rdes fr?n bilens pl?t och kameran snurrade runt s? att tittarna snabbt fick se insidan p? sk?pbilen innan kameran riktades tillbaka. Reportern kastade sig ner i f?rars?tet och vred om nyckeln. Motorn startade inte. Hon vred panikslaget om den en extra g?ng och motorn kom ig?ng med ett vr?l. Sedan pressade hon foten mot gaspedalen. Kameramannen f?rs?kte h?lla bilden fokuserad p? v?gen, men bilen ?kte ?ver den s?nderspr?ngda asfalten och bitar av tegelsten som gjorde att allt de filmade var ett enda virrvarr av f?rger f?rutom vid vissa f? tillf?llen. D? kunde alla se den enorma f?r?delsen som presidenten orsakat med sina ord och maktgirighet. Raserade byggnader kantade v?garna och det var endast ett mirakel som r?ddat sk?pbilen undan bombningen. En skarp sm?ll h?rdes under bilen n?r hon k?rde ?ver en sten och sedan ett ‘dokdok’, ‘dokdok’ fr?n ena hjulet, men tjejen stannade inte. Hon gasade p? s? mycket hon kunde. Bilen slirade ur hennes kontroll och med ett h?gt brak kraschade de in i det som en g?ng varit en hiss men som reducerats till en bucklig metallbit. Hissen skj?ts fram?t av st?ten och den kraftiga sm?llen fick airbagen att utl?sas. Kameramannen slungades fram?t, men lyckades p? n?got s?tt h?lla sig vid medvetande och dessutom hiva upp kameran p? axeln igen. Den vita airbagen t?ckte sk?rmen men krympte snabbt efter att hon skar s?nder den. Ett stort moln av pudrat murbruk och betong b?rjade l?gga sig ?ver rutan.

  “Vad g?r vi? Vad g?r vi nu?”, skrek kvinnan. Ljudet kom l?ngt bortifr?n och ekade. Hon sl?ppt micken n?r de hastade iv?g. Kameramannen verkade s?ga n?got, men det h?rdes ingenting.

  “Tror du att det fungerar? Att vi hinner?”, fr?gade kvinnan och v?nde sig mot kameran. Hennes ?gon glittrade av b?de hopp och r?dsla. Bilden gungade upp och ner.

  “Okej, g?r dig redo. Tre. Tv?. Ett!” Hon l?ste upp bild?rren, men klev inte ut. Otilia lutade sig fram?t i stolen som att hon skulle se b?ttre vad som h?nde genom att g?ra det.

  Kvinnan l?ste d?rren igen med en sm?ll av handflatan och svor. Sedan gjorde hon ett korstecken ?ver br?stet, tittade upp i taket och bad tyst f?r sig sj?lv innan hon l?ngsamt str?ckte sig ner mellan benen och plockade upp mikrofonen.

  “D?s? gott folk. Det var allt f?r oss. Amelie och Dominique ?nskar er all lycka.”

  En fransk kvinnlig r?st h?rdes fr?n skuffen. “Va? Vad menar d- merde.” Den franska svordomen kom som en viskning och kamerans lins sj?nk sakta ner mot golvet av en skakande arm. Efter n?gra sekunder fiskade kamerakvinnan upp den igen och lutade den mot instumentbr?dan. Mikrofonen ramlade p? passagerars?tet med en dov duns och Otilia h?rde en fras som hon k?nde igen fr?n sin h?gstadiefranska.

  “Jag ?lskar dig.”

  “Jag ?lskar dig med.”

  Sedan lade sig dammet ?nnu mer och Otilia slog ofrivilligt handen f?r munnen. Mer ?n femtio m?nniskor kl?ttrade ?ver de raserade byggnaderna s? snabbt de kunde och rusade mot bilen. Ett klirr av glas ber?ttade att sidorutan p? bilen precis hade krossats. Reporterns skrik skar i h?gtalarna, men slutade sedan tv?rt.

  “AMELIE!”, skrek kvinnan. Hennes hysteriska snyftande h?rdes n?gonstans i bakgrunden medan bilen gungade fram och tillbaka. “Amelie!” Ett skarpt ljud av metall genlj?d i utrymmet och sedan ?ndrades kameravinkeln n?r kvinnans fot sparkade till den. Den r?dh?riga kvinnan gallskrek n?r hennes kropp drogs ut genom det krossade glaset och kameran landade p? bilmattan.