Otilia hade inte m?rkt av att hon h?llit andan och luften tr?ngde sig ut fr?n hennes l?ppar som ett pysande. Det tog flera sekunder innan hon kunde f?rm? sig att sluta titta p? den svarta sk?rmen och s?nka handen fr?n munnen. Kameran hade slutat fungera strax efter att den slagit i golvet och de kunde varken h?ra eller se n?got mer fr?n platsen. Strax d?k den r?da bilden med mikrofonen upp igen, som att s?ndningen aldrig hade skett. Otilia str?k t?rar fr?n kinderna. Hon k?nde dem inte ens, hade inte ens h?rt namnen p? dem f?re idag. ?nd? l?mnade inslaget henne med k?nslan av att ha f?rlorat n?got viktigt. Hon ville s?ga n?got, men fann inga ord. Simon satt stum bredvid henne och verkade ha blivit lika gripen av scenen som hon var.

  “Vad h?nder nu?”, Otilia blev f?rv?nad n?r hon uppt?ckte att det var hennes egen r?st som sade orden. De l?t lika svaga som hon k?nde sig.

  “Presidenten ?r nog d?d”, svarade Simon kort med samma fr?nvarande st?mma.

  “Ja, det ?r han nog.”

  Tystnaden lade sig ?ver rummet igen. Det enda som h?rdes var det l?ga durrandet av teven och smattrandet fr?n duschen inne i omkl?dningsrummet.

  Efter flera minuter hostade Otilia till och v?nde sig mot Simon.

  “S?, vad tror du h?nder nu?”

  “Jag vet inte.”

  “Presidenten m?ste ju ha fattat att det kunde h?nda”, envisades Otilia.

  “Kanske. Eller s? hade han redan blivit s? pass galen att han inte kunde t?nka i de banorna.”

  “Jag kan fatta om han var galen, men jag kan inte f?rst? att kongressen till?t det”, sade Samuel med kv?vd r?st. Hans ansikte hade vitnat.

  “Om det finns n?gon kongress kvar menar du”, sade Simon med sammanpressade l?ppar.

  “Sant. Men USA ?r ju landet d?r det f?rsvunnit minst folk fr?n, s? kanske… ”

  “Han gjorde ett misstag n?r han trodde att alla skulle l?gga sig under USA. Nu n?r de inte har n?gon som styr l?ngre s? kanske andra l?nder v?ntar p? att f?rs?ka samma sak”, sade Otilia.

  “S? att de skulle sluta som presidenten? Skulle inte tro det. Men om det ?r n?gra s? ?r det v?l ryssarna. Det var ju trots allt de som satte stopp f?r det och kompromisserna.” Simon gned med handen ?ver hakan.

  “Hur kan en m?nniska t?nka att de kan styra en hel v?rld?”, fr?gade Kamil. Hans r?st l?g djupt i halsen och han m?ste hosta flera g?nger f?r att ?terf? r?sten helt. “F?r det f?rsta ?r det alldeles f?r stort och sedan finns ju risken att ledaren som best?mmer sig f?r det f?rsvinner han med.”

  “Makt kan f? m?nniskor att g?ra galna saker”, sade Simon. “Jag fattar vad han ville g?ra, men att tro att det ?r m?jligt ?r vansinne.” Han r?ttade till stolen s? att han satt v?nd mot de andra. ”Fr?n och med nu m?ste varje person klara sig p? egen hand. Det finns ingen kvar som kan reda upp allt, eller g?ra n?got ?t det. N?r milit?ren ?r borta har vi ingen som styr ?ver huvud taget. Fan, ?ven om de skulle finnas skulle de inte kunna n? ut till n?gon om elen f?rsvinner.” Han slog ut med h?nderna i en vid gest. “Det skulle kunna bli s? att ryssarna f?rs?ker ta ?ver, men jag tror inte att de kommer att rikta sig mot oss. Vi ?r f?r sm? och ligger inte tillr?ckligt centralt.”

  “Men nu n?r Sverige inte har n?got styre borde det ju vara l?tt f?r dem att ta ?ver”, sade Samuel.

  “Kanske, men jag tror inte det”, sade Otilia och drog i ?rsnibben medan hon funderade och stirrade upp mot lampan i taket. N?r hon vred tillbaka huvudet s?g de p? henne med h?jda ?gonbryn och Kamil nickade att hon skulle forts?tta. Hon suckade och lutade sig fram ?ver bordet. “Lagarna kommer definitivt inte ?tlydas om ingen finns d?r f?r att f?rs?kra sig om att de g?r det.” Hon v?ntade p? inv?ndningar fr?n de andra, men n?r de inte sade n?got fortsatte hon. “Eftersom mer ?n sju miljoner m?nniskor s?gs ha Glitchat och statsministern ?r bland dem s? finns det ingen som kan leda landets beslut eller direkt styra ?ver folket. Det finns inget att n? ut med det heller. Polisstyrkan m?ste ju vara n?stan helt borta, och vad g?ller milit?ren… kanske den med. Vem vet vad milit?ren har f?r sig egentligen? Det visste jag inte ens f?re allt det h?r startade. Har n?gon av er gjort lumpen?”

  “V?nta lite, sju mille?”, fr?gade Kamil med rynkade ?gonbryn.

  “Sveriges befolkning ?r- var ju tolv miljoner, s? sextio procent ?r typ sju komma tv? eller n?got.”

  “Shit.” Kamil tog av sig kepsen och stirrade ner i den. Hans nattsvarta, feta h?r l?g slickat efter skallen.

  “Jag har g?tt lumpen. I Lund, men det var ju f?r lite ?ver fyrtio ?r sen, s? jag tror inte att det st?mmer l?ngre. Nu med teknologi och liknande s? m?ste de ha ?ndrat allt”, sade Samuel med en axelryckning.

  Otilia s?g p? insidan av kinden, sedan skakade hon p? huvudet. “D?s?. Om det finns n?gon kvar som sitter vid spakarna vid n?got av Sveriges vapen ?r det upp till dem att best?mma n?r allt ska fyras av. De kan ju inte varna n?gon eller n?gonting. Det ?r ett v?ldigt os?kert steg att f?ra in en armé i Sverige n?r en nerv?s persons hand kan f?rg?ra den.”

  Simon ?ppnade munnen, men Otilia han f?re. “Men nu m?ste ju Fabian vara klar, eller hur? Det har m?ste vara en timme sedan-” Otilia stannade med munnen ?ppen. “Kamil, l?ste han d?rren efter sig?”

  “?h… ja, det gjorde han.”

  “Knacka p? d?rren. Nu.” Halvpaniken i Otilias r?st fick de andra att rycka till.

  Kamil satte p? sig kepsen och drog ut stolen. Han tvekade lite innan han st?llde sig upp. “Fan, du tror inte att han… du vet?”

  Otilia sade ingenting. Kamil svalde och gick med f?rsiktiga steg fram till d?rren. Han knackade l?tt. D?rren ekade lite men i ?vrigt h?rdes ingenting. Kamil satte ?rat mot d?rren.

  “Duschen ?r ig?ng.” Han flyttade huvudet och knackade igen, lite h?rdare den h?r g?ngen. Fortfarande inget svar. “Fabian? ?r du d?r inne?” Kamil knackade h?rdare. “Fabian? Om du ?r d?r inne, svara!” Han sparkade p? d?rren allt han kunde ett flertal g?nger och d?rrens plywood gick s?nder, men inte helt igenom. “Fabian, f?r i helvete! Svara nur?!”

  Simon hasade ut hans stol och nickade till Samuel att f?lja med honom. De grep tag om Kamils armar och hindrade honom att f?rs?ka sl? s?nder d?rren.

  “Sl?pp mig! Sl?pp mig, annars j?vlar! De hade ju slutat f?rsvunnit, de hade ju det! FABIAN!” Han sparkade ut?t, men var f?r l?ngt fr?n d?rren f?r att tr?ffa.

  “Kamil, lugn. Lugna dig!”, sade Simon med anstr?ngd r?st och h?ll emot hans vridningar.

  “Han kan ju ha svimmat! Han kanske drunkar i duschen! Vi m?ste in, vi m?ste-”

  “Kamil!” Simon skakade om honom. “G?r inte dig sj?lv illa!”

  “Men han-”

  “Nej. L?gg av. Det ?r inget vi kan g?ra nu.”

  Kamil slappnade av lite och Samuel lossade sitt grepp. Kamil vred sig blixtsnabbt ur Simons hand och stirrade p? honom med h?gr?tt ansikte. “Vi kan bryta ner d?rren. Om vi g?r det-”

  “Om vi g?r det kan vi riskera n?got v?rre. Om han ?r en ?terv?ndare, en Glitch, vem kommer kunna stoppa honom? Kan du det Kamil? Kan du d?da honom?”

  Kamil kastade upp en knuten n?ve invid ?rat och lutade sig kroppen lite bak?t. Han riktade slaget mot Simon. Otilia tog ett steg mot dem, men innan slaget kom verkade Kamil krympa ihop och tog tag i sin egen handled. Den skakade v?ldsamt och han str?ckte ut de fortfarande stela fingrarna. Han sj?nk ner p? kn? och huvudet h?ngde ner mot golvet p? stel nacke, som att det satt p? en j?rnst?ng. Han slet av sig kepsen och vred den i h?nderna.

  “Vad fan ska jag g?ra d?? Jag hade precis f?tt tillbaka honom! Jag sk?llde ut honom! Jag-” Han vred kepsen s? h?rt att Otilia trodde att tyget skulle rivas p? mitten. Sedan sl?ngde han iv?g den s? l?ngt han kunde. Den studsade l?tt mot elementet bredvid d?rren till omkl?dningsrummet. Samuel lade en hand p? hans rygg. Otilia trodde att han skulle ruska av sig den, men han tog emot klappningarna och b?rjade gr?ta. Kamils rygg skakade okontrollerat och han vr?lade ner i h?nderna. Han slutade abrupt n?r ett h?gt dunkande lj?d genom d?rren. Kamil stirrade mot d?rren till omkl?dningsrummet utan att r?ra en min. Tr?et darrade n?r Fabian attackerade igen.

  “Han ?r d?r!” Kamil andades h?ftigt in och reste sig. “Han ?r ju faktiskt d?r! Den j?veln.” Han torkade bort t?rar med handflatan och stapplade mot d?rren. “Den j?veln. Han skrattar s?kert ?t att vi gick p? det.”

  “Kamil, nej!”, sade Otilia h?gt. “Jag tror inte att det ?r han. Inte p? riktigt.”

  “Men vi kan ju inte vara s?kra, eller hur?”, sade han och s?g p? Otilia med f?rvirrat hopp i ?gonen.

  N?sta sm?ll gjorde att d?rren buktade ut?t en halv sekund och fick n?stan Otilias hj?rta att stanna. Sedan h?rde de bara ett hest puffande genom plywooden.

  “Prova prata med honom d?”, sade Otilia l?gt. “Men h?ll dig borta fr?n d?rren.” Sedan nickade hon mot Simon som grep tag i ett borstskaft och gick n?rmare.

  “Brorsan, kom igen. Vi ?r h?r ute. H?r du oss? Fabian?”

  Tr?et knakade med n?sta kraftfulla anfall och h?let Kamil sparkat upp gick igenom. Ett naket, mycket h?rigt ben syntes d?r innanf?r.

  “Fabian?” Kamil gick sakta mot d?rren. F?rst s?g de hans blonda v?ta h?r, sedan d?k hans ansikte upp i h?let. Ansiktet var djupt rynkat, ?gonbrynen var formade i ett skarpt V och han visade tv? rader smutsgula t?nder i en ilsken grimas. Blicken var s? fylld av raseri att chocken fick Kamil att snubbla bak?t och landa p? golvet. En tjock arm str?cktes ut fr?n h?let och kastade av och an f?r att f?rs?ka f? tag i n?got, utan att bry sig om huden han skrapade upp p? flisorna av d?rren. Vissa av kanterna fastnade i huden och skar upp djupare s?r. R?nnilar av blod rann efter handleden och skv?tte ner v?ggarna och golvet utanf?r med de kraftfulla ryckningarna. Armen drogs tillbaka f?r att sedan str?ckas ut igen, mer kraftfullt. Det ?ppnade upp en st?rre rispa i handleden. Armen drogs tillbaka. Otilia kunde knappt sv?lja och hon k?nde svett bildas efter hennes rygg. Hon fuktade l?pparna och viftade h?ftigt ?t Simon f?r att f? honom att g?ra n?got. Om Fabian kom ut till dem skulle de d?. Det visste hon. Hon sp?rrade upp ?gonen och nickade v?ldsamt ?t sidan f?r att Simon skulle f?rst? vad han skulle g?ra. Simon drog till sig Samuel och halvjoggade till sk?pet vid halvf?nstret. Han viftade till honom att b?rja putta p?. Samuel s?g f?rvirrad ut och tittade p? Simon, Kamil och sedan tillbaka p? Simon igen. Sedan svalde han h?rt och st?llde sig med benen brett is?r. Han och Simon satte h?nderna mot sk?pet och det b?rjade l?ngsamt r?ra sig fr?n platsen. Metallen skrapade h?gt mot golvet. Otilia reste sig snabbt och gick fram till Kamil. Hon k?nde att hennes ben ?ntligen smitit ur isberget de var smidda i och energin som str?mmade genom henne fick henne att r?ra sig snabbare. Hon lade en hand p? Kamils axel, men sade ingenting. Hon stirrade med honom mot d?rren.

  The author's content has been appropriated; report any instances of this story on Amazon.

  “Han ?r skadad.” Kamil s?g upp p? henne med runda ?gon, som ett barn som inte f?rst?r varf?r vuxna tar de beslut de m?ste ta ibland.

  “Jag vet”, viskade Otilia och gav honom en h?rd kram. “Men det ?r inte Fabian d?r inne.”

  “Men vi m?ste hj?lpa honom.”

  “Kamil, det g?r inte.”

  “Det g?r inte! Det ?r allt ni s?ger. Det g?r inte, det g?r inte. Men t?nk om det g?r att bota? Om du pratar med honom som du gjorde-”

  “Jag ?r ledsen Kamil”, sade Otilia och st?llde sig p? kn? bakom honom. Hon grep tag om hans midja och lutade hakan mot hans axel utan att sl?ppa d?rren med blicken.

  “Men-”

  “Du vet att det inte ?r Fabian d?r inne. Inte egentligen.”

  “Jag… vet.” Det sista ordet kom som ett pysande och han sl?t ?gonen i en grimas. T?rar b?rjade leta sig fram genom hans t?ta ?gonfransar. Kroppen blev tung i Otilias armar, som att han tappat all kraft.

  “Du, jag-” Otilia hejdade sig. Ett klick h?rdes i l?set och handtaget trycktes ner som i slow motion. Det tog bara tv? sekunder f?r henne att fatta sig, men det var f?r sakta. Otilia tryckte upp sig p? f?tter och kastade sig fram f?r att hindra d?rren fr?n att ?ppnas. Halvv?gs dit snubblade hon, men kraften bakom tacklingen r?ckte f?r att Fabian skulle stoppas. Tre av hans fingrar krasade n?r de blev kl?mda i mellanrummet och d?rren gick inte att st?nga helt. Ett iskallt skri h?rdes innanf?r och d?rren kastades upp med en kraft som sk?t undan Otilia. Hon f?ll p? p? sidan och fl?mtade h?rt med handen f?r br?stet f?r att f? tillbaka andan. Kamil stirrade mot platsen d?r den kropp som tillh?rde hans bror stod och svajade fram och tillbaka med huvudet nerb?jt, som en tjur redo att rusa fram?t. Hans nakna kropp var kritvit f?rutom blodet som rann fr?n otaliga sm?s?r och som smetats ut ?ver kroppen.

  “R?r dig, Kamil!” Otilia sparkade med benen f?r att komma upp p? f?tter igen.

  Fabian vred blixtsnabbt huvudet ?t hennes h?ll och rusade mot henne. Otilia kunde inte r?ra sig. Hon var fastfrusen till golvet igen. Simon sl?ppte sk?pet sprang mot henne, men Kamil hann f?re. Han skrek med varje nerv n?r han tacklade in i sin bror och Fabian halkade bak?t. Otilia ?ppnade munnen f?r att skrika en varning, men det var f?rsent. Hans andra fot halkade till p? blodp?len och kroppen b?jde sig i en halvb?ge. Hans h?r kastades upp?t och hans ansikte f?rvreds i en ?nnu mer ondskefull grimas innan huvudet slog i elementet. Det krasade. Ett sjukt slemmigt frasande och ett plopp av luft som n?r ett vakuum sl?pper. Fabians huvud fastnade p? piggen och en gr?aktig s?rja b?rjade l?ngsamt rinna efter r?nnorna ner p? golvet bredvid Kamils keps. Otilia s?g in l?pparna i munnen f?r att inte kr?kas och Simon st?llde sig bakom henne, d?r han stilla lade sina h?nder p? hennes axlar. Samuel sj?nk ner p? kn? och spydde direkt p? golvet. Kamil stod halvt fram?tlutad med h?nderna h?ngande efter sidorna.

  “Jag menade inte… jag ville inte…” Kamil hade sv?rt att formulera orden. Ingen av de andra sade n?got. Det enda som h?rdes var Samuels fl?mtningar och tevens brus.

  “Jag…” Otilia svalde h?rt. “Jag ?r verkligen ledsen, Kamil.”

  “Tack f?r att du r?ddade henne”, sade Simon och kramade om Otilia. V?rmen sk?nkte henne tr?st.

  Samuel lade en filt ?ver Fabians kropp. Han och Kamil skulle begrava honom n?r det blev ljust igen. De hoppades att jorden inte skulle vara s? frusen att det inte gick. De hade blivit osams om var, men Kamil blev den som best?mde till slut. Han var fortfarande uppriven och hade sv?rt att acceptera att de inte skulle kunna g?ra det p? en b?ttre plats ?n i n?rheten av butiken. Bakom butiken fanns en gr?spl?tt med tr?d, och det var d?r Kamil till slut best?mde att han skulle begravas. Otilia l?g i Simons armar och tittade p? Kamil d?r han l?g p? madrassen. Han verkade ha somnat till slut. Simons andetag var ocks? djupa, men Otilias ?gonlock v?grade h?lla sig slutna. Det var f?r m?nga bilder som spelade genom hennes huvud. Allt hade h?nt s? snabbt. Och s? mycket. Hon var f?rv?nad ?ver att hon ens hade vettet kvar. Det hade bara g?tt tre veckor sedan hon sett fyra?ringarna f?rsvinna. Sedan hade allt eskalerat, en sn?boll som bara fortsatte att rulla och v?xa sig st?rre, mer omfattande. Hon lade en hand ?ver magen och ryckte till av den pl?tsliga kylan, men v?grade flytta den. Hon stirrade upp i taket och t?nkte p? hur hon skulle ber?tta f?r Simon om att han skulle bli pappa. Hur hans reaktion skulle bli. F?rut trodde hon att hon hade vetat exakt hur han skulle reagera, men med allt som h?nde var hon inte l?ngre s?ker. Och om barnet skulle… om det skulle… nej. Det skulle inte Glitcha. Hur skulle det vara m?jligt? Dessutom var barnet inte stort nog att kunna g?ra n?gon skada mot henne. Kanske beh?vde de inte oroa sig alls. Med allt som h?nt Otilia, slag, knuffar och allt annat som h?nt kanske barnet inte l?ngre fanns. Hon hade inte sett n?gra blodfl?ckar, men ? andra sidan hade hon n?stan bara svarta trosor nuf?rtiden. Hon knep ihop ?gonen och kr?p ur Simons armar, sedan plockade hon till sig ett graviditetstest vid kassan och gick in i k?ket.

  Otilia ville inte se mot elementet men m?ste f?rbi det f?r att g? in p? toaletten och kissa. Det luktade rutten lever och en mustig j?rnod?r om filten ?ver Fabians kropp och hon tog ett h?rt nyptag om n?san n?r hon gick f?rbi. Hon ?ppnade d?rren till toaletten och tog ut stickan ur f?rpackningen. Hon blundade kort och bl?ste l?ngsamt ut luften innan hon hasade ner trosorna till anklarna och satte sig p? toalettstolen. Det skvalpade obekv?mt h?gt i porslinssk?len, men n?r hon var klar tog hon bort stickan och torkade sig. Det var blod p? pappret. Otilia k?nde hj?rtat sjunka i br?stet och ?nskade att hon inte f?rlorat det. Det var f?rsta g?ngen hon erk?nt f?r sig sj?lv hur mycket hon ville ha livet som v?xte… hade v?xt i henne. Otilia drog upp byxorna igen och hennes hj?rta bultade tungt n?r hon lyfte upp testet. Det visade ett plus. Gravid. Hon var fortfarande gravid. Hon satte sig p? toalettlocket och f?rde handryggen mot munnen utan att kunna sl?ppa blicken fr?n stickan. Hon hade trott att det var ?ver. Hon hade inte m?tt illa p? flera dagar. Hennes blick var suddig av t?rarna som v?llde fram. Hon torkade dem och snyftade medan graviditetstestet sken som i en gloria. Det var nog en flicka ocks?. En flicka som skulle heta Karin Nina Persson.

  Hon satte i kontakten till sin laptop igen. Elen var fortfarande ig?ng. Hon suckade ut. Det var bra. Hon klickade p? ikonen f?r Gims, och spelet som hade klickats ner kom upp igen, i pausat l?ge. Hon hade egentligen t?nkt spela med en annan familj, men hon t?nkte att den h?r skulle g? lika bra. Hon tryckte p? play-knappen och spelet kom ig?ng igen. Hon log. Det k?ndes som en udda r?relse eftersom hon inte hade gjort det spontant p? l?nge. Hon gned fingrarna ?ver mungiporna och b?rjade kolla hur h?lsan var f?r sin familj. Hennes familj. Som Simon och hon skulle ha tillsammans med deras lilla dotter Karin n?r allt blev som vanligt igen. Hon log f?r sig sj?lv och befallde familjen att g?ra sakerna som kr?vdes f?r att de skulle m? bra igen, som att duscha, ?ta och sova. Sedan best?mde hon sig f?r att Gims-Otilia skulle ringa upp en kompis och umg?s lite. Hon saknade sina v?nner, men framf?rallt Karin. Vad hon skulle ha gett f?r att f? prata med henne. Gimsen lyfte luren och valrutan f?r vem som skulle ringas upp visades p? sk?rmen. Otilia bl?ddrade igenom listan. Sedan gjorde hon det igen, och sedan en g?ng till. Karins Gims fanns inte att ringa till. Faktiskt var det m?nga namn som saknades, nu n?r hon tittade mer noggrannt. Otilia suckade och kryssade bort valet. Hon best?mde sig f?r att Gims-Otilia skulle g? till Karins hus. Det var inte helt otroligt att de inte var v?nner l?ngre. Eftersom spelet st?tt p? ett bra tag s? kunde det vara s? att deras kontakt hade blivit s? d?lig att de inte hade tillg?ng till telefonnumret l?ngre.

  Otilia klickade p? d?rren f?r att l?mna huset. Gimsen gick dit, men ?ppnade inte d?rren. Otilia rynkade ?gonbrynen och klickade p? d?rren en g?ng till. Gimsen stod still och rutan f?r vad hon skulle g?ra f?rsvann fr?n ?versta v?nstra h?rnet. Otilia klickade p? d?rren flera g?nger, men Gims-Otilia gick inte ut. Otilia s?g tag i l?ppen och ?ndrade till Gims-Simon. Hon sade ?t honom att sluta h?lla p? vid datorn genom att kryssa ?ver dataikonen i h?rnet och sade ?t honom att g? ut. ?ven han stannade vid d?rren utan att g? igenom den. Otilia klickade p? d?rren flera g?nger, men f?r Gims-Simon f?rsvann rutorna lika snabbt som de gjort f?r Gims-Otilia. Ist?llet b?rjade Gimsarna prata med varandra. Otilia kunde inte f?rst? vad de sade, eftersom utvecklarna fortfarande anv?nde sig av nonsensspr?ket ist?llet f?r att skriva in riktiga dialoger. Av bilderna som d?k upp i dialogrutorna kunde Otilia se att ingen av dem ville g? ut. Gims-Simon ryckte p? axlarna och en bild av d?rren d?k upp med ett r?tt kryss ?ver den.

  Otilia suckade och tittade till Sara, Gimsarnas autistiska dotter. Hon skulle aldrig ge sin dotter namnet Sara. Det skulle inte k?nnas r?tt. Hon skulle heta Karin. Sara satt och spelade p? en speldosa i hennes rum. Otilia hade aldrig f?tt valet att spela med hennes karakt?r. Otilia hade trott att det var ett fel i systemet och inte t?nkt mycket mer p? det. Det var som det var. Men nu provade hon ?nd? att klicka p? hennes portr?tt f?r att b?rja styra hennes handlingar. Som vanligt gick det inte. Rutan blinkade i gr?tt och hoppade ?ver till Gims-Simon igen.

  Otilia bytte kameravinkel s? att den visade vad som h?nde i n?rheten av huset. Sedan zoomade hon ut f?r att se en st?rre del av omr?det. Tv? byggnader brann en bit bort, men ingen brandk?r var p?v?g dit. M?nga m?nniskor var ute p? gatan, men de r?rde sig inte. Otilia drog lite i en h?rslinga medan hon bytte tillbaka till huset. Hon v?xlade till Gims-Otilia och klickade p? Gims-Simon f?r att kunna v?lja vad de skulle prata om och lutade sig n?rmare sk?rmen och studerade alternativen f?r att se om n?got hade ?ndrats. Det var bara en som hon inte hade sett d?r f?rut, en bubbla d?r det stod att man kunde fr?ga vad de skulle g?ra. Otilia h?jde p? ?gonbrynen och valde pratbubblan. Gims-Simon ryckte p? axlarna igen och bilden av d?rren med krysset d?k upp igen, tillsammans med en bil med ett kryss ?ver. Sedan pekade han upp i taket och en bild av ett hus med ?versta v?ningen upplyst d?k upp. Till det nickade Gims-Otilia och samma bild d?k upp f?r henne.

  Otilia ryckte p? axlarna och best?mde sig f?r att ge dem lite andra saker att g?ra i huset. Men de lydde henne inte. Det som hade fungerat tidigare att befalla gick inte l?ngre. Rutorna kryssades bort s? fort hon bad dem att g?ra n?got. Otilia funderade om hon skulle byta familj, men vad som ?n hade h?nt m?ste ha skett i hela spelet. Det betydde att hon skulle beh?va installera spelet igen, och det var ett alternativ som inte fanns. Hon hade inte tagit med sig skivorna eller n?gonting. Hon klickade p? ikonen f?r att kunna v?lja en annan familj att styra ?ver, men det enda alternativet som fanns var familjen hon precis l?mnat. Hon k?nde hur frustrationen h?ll p? att v?xa sig stor nog att ?ta upp henne inifr?n n?r hon klickade in p? hennes egen familj igen.

  Gims-Otilia gick upp till vinden p? huset med famnen full av skafferivaror och Gims-Simon plockade upp andra saker som de kunde ha nytta f?r, som t?ndstickor, stearinljus och filtar.

  Otilia fick en idé. Hon klickade p? k?pkatalogen f?r huset och valde en ficklampa. Ett r?tt kryss blinkade ?ver ikonen. Otilia klickade en g?ng till. Det r?da krysset d?k upp igen.

  “Men kom igen d?!”, sade hon h?gt och klickade p? alla saker hon kunde komma p?. Allt str?ks ?ver med ett r?tt kryss. En ruta d?k upp p? sk?rmen. ‘?verlevnadsl?ge ?r aktiverat. K?pl?ge ?r inte tillg?ngligt.’ Otilia gapade mot rutan. ?verlevnadsl?ge? Vad menades med det? Hon klickade ner k?pl?get och f?ljde Gims-Otilia och Gims-Simon n?r de gick upp f?r stegen och genom luckan till vinden. Gims-Simon gick ner till Saras rum och pratade med henne. N?r hon inte svarade plockade han upp henne i famnen och bar henne upp till vinden. Sedan satt de bara d?r. Otilia f?rs?kte klicka p? olika saker, men hon kunde inte f? dem att g?ra n?got, inte ens prata.

  Otilia suckade. Hon gick in i menyn och filen sparades automatiskt. Hon svor h?gt. Om hon inte hade aktiverat den automatiska sparningen kunde hon ha kommit tillbaka till hur det var senast hon spelade. Hon klickade upp laddningsfilerna f?r att ladda data fr?n en annan sparfil, men n?r mappen ?ppnades var filerna borta. Hon pressade handen ?ver ?gonen och drog den upp?t h?rf?stet. Nu fanns allts? bara den aktuella sparfilen kvar och karakt?rerna v?grade g?ra n?got alls. Hon gick in i menyn och klickade p? hj?lp-knappen. En ruta med flera alternativ visades, men ingen av dem passade det hon var med om. Hon skrev ‘survival mode’ i s?krutan, men fick inte n?gon tr?ff ?ver huvud taget. S?kningen p? ‘?verlevnadsl?ge’ fick inte heller n?got. Otilia gick ur menyn och dubbelklickade p? Sara igen. Fortfarande inget resultat och portr?ttet blinkade matt. Otilia utbrast ett tjut av irritation mellan hopbitna t?nder och dunkade knytn?ven s? h?rt hon kunde mot tangentbordet i ren ilska.

  “Vad g?r du?”

  Otilia hoppade till av Simons r?st. Hon hade varit s? fokuserad att hon inte m?rkt av att han kommit in i rummet.

  “Det ?r n?got konstigt med spelet. Det funkar inte som det ska.” Otilia f?rklarade vad hon gjort och att ingenting hade fungerat. Simon nickade bara, utan att s?ga n?got.

  “S?? Tror du att du kan fixa det?”

  “Kanske. Men om elen fortfarande fungerar vill jag nog ha en kopp kaffe f?rst.”