Kraften som slog emot dem n?r folkmassan tr?ffade bilen fick n?stan alla rutorna att spricka i stora spindeln?t och skakade hela fordonet. Det fortsatte att skaka, men trots det h?ll sig Otilia stilla. Hon hade inte ens kunnat r?ra p? sig om hon ville. Hennes hj?rta rusade dubbelt s? snabbt och v?gade inte en andas. Simon h?ll krampaktigt om hennes hand och hon k?nde hur blodet n?stan str?ps till hennes fingrar. Det var ?ver f?r dem. Det skulle dunsa en till Glitch mot rutan, och spr?cka den helt och h?llet. Glitchen skulle f? syn p? henne och Simon, och de skulle slitas ur bilen, sedan skulle allt f? ett pl?gsamt slut. Otilia t?nkte p? att Marie, vikarien, n?stan hade d?dat henne. Vad kunde de g?ra mot flera tusen s?dana monster? Hon borde ha f?rst?tt att det var om?jligt att n? stationen. En duns till s? skulle de vara d?da. Hennes barn skulle d? innan det ens tagit sitt f?rsta andetag. Om hon hade n?gon makt alls s? m?ste hon f? deras barn att ?verleva. Hon v?gade inte ens ?ppna ?gonen, men om det skulle kr?vas att hon slog sig ur gruppen av Glitchar s? skulle hon f?rs?ka. De hade misslyckats, men det skulle inte stoppa henne.

  Trots att hon k?nde att en ruta skulle g? s?nder n?r som helst k?nde hon inget glas krascha in i bilen eller n?gra h?nder som v?ldsamt slet dem ur den. De satt stilla i flera minuter med en skakande bil. N?r den ?ntligen stod helt stilla ?ppnade Otilia ?gonen. Det var sprickor ?ver n?stan hela framrutan och b?da sidospeglarna var borta. N?r hon pressade ansiktet mot f?nstret s?g hon sidospegeln h?nga i en kabel efter bilens d?rr. Gatan l?g helt tom framf?r dem. Hon ?ppnade d?rren p? gl?nt och s?g mot v?gen bakom dem.

  Kaos var det enda som kunde beskriva ljudet och f?rst?relsen n?r Glitcharna rusade fram?t. Ett ogenomtr?ngligt d?n av billarm och fordon som slets s?nder r?dde ?ver platsen, men hon kunde inte se n?gra Glitchar i n?rheten av dem. Otilia kunde inte fatta att det hade fungerat. Hon tackade gudarna f?r att de skapat ‘Doctor Who’, och att hon mindes just den episoden. Vilken briljant teveserie. Hon gjorde en mental notering att tacka Simon n?r de kom i s?kerhet igen. Det hade varit en s? liten chans att lyckas, men n?r hon s?g den rasande folkhopen hade hon f?rst?tt att de aldrig skulle klara sig om de f?rs?kte preja igenom eller fly fr?n den. Hon f?rs?kte sv?lja med torr mun och st?ngde bild?rren f?rsiktigt.

  “Vrid p? motorn igen och kryp fram. D? kanske de inte m?rker oss.”

  Simon stirrade p? ratten, och som en robot som f?tt ett kommando vred han lydigt om nyckeln och gjorde som hon sade. Bilen hostade lite, men sedan r?rde de sig fram?t. Hon h?ll andan tills de kommit f?rbi den f?rsta sidogatan. Glitcharna hade ?nnu inte m?rkt av dem, de var fokuserade p? larmen som fortfarande ekade mellan byggnaderna. Bilen kr?p runt h?rnet p? den andra sidogatan och Simon stannade utanf?r nyhetsredaktionen. Det var en smal och ganska undanskymd gata, med bara ett f?tal portar in till byggnaden. P? andra sidan fanns den stora, inh?nslade g?rden som till h?rde gymnasiet Vasaskolan, vars gigantiska tegelkropp skymde sikten till gatan de kommit fr?n.

  Rutorna i d?rren till nyhetsstationen var splittrade, men glasbitarna l?g ute p? gatan. Kraften hade kommit inifr?n, s? om lyckan verkligen log mot dem idag kanske Glitcharna som funnits d?r inne tagit sig ut i jakten p? de skr?nande ljuden. De gick med tysta steg l?ngs kortsidan av byggnaden till ytterd?rren och kikade in. Otilia hade tagit med sig basebolltr?et och Simon h?ll sv?rdet i ett h?rt grepp. ?ver hennes axel hade hon h?ngt v?skan med datorn, tv? tunna filtar och lite mat i. Simon bar p? en liknande sportv?ska, d?r de kn?lat in b?de konservburkar och flaskor med vatten.

  De kunde inte se n?gon, men de s?g sig ?nd? omkring s? pass att de genast skulle m?rka om n?gon n?rmade sig. Glaset knastrade under deras f?tter n?r de kom fram till d?rren och de m?ste ducka f?r att komma under det splittrade glaset som h?ngde som ett n?t fr?n den ?vre rutan. De s?g sig omkring n?r de hade tagit sig in i vestibulen. Det var f?rv?nansv?rt stort d?r inne, och de beh?vde ta flera steg f?r att komma in i mitten av utrymmet. Det fanns en trappa som ledde upp?t bredvid en hiss med st?ngda d?rrar. P? andra sidan fanns en trappa som ledde ner?t och en d?rr som gick i samma f?rg som v?ggen och inte var helt st?ngd. Otilia klev per automatik fram?t f?r att trycka p? hissknappen, men Simon lade en hand p? hennes axel och hindrade henne fr?n att forts?tta. Hon s?g efter honom n?r han gick fram till en brandkarta som satt i en ram p? v?ggen. Sj?lv s?g hon inte vad som stod. Hon b?rjade se suddigt, men hon antog att det bara var adrenalinet som b?rjade g? ur henne. Hon hoppades att det skulle h?lla i sig tills de n?dde rummet d?r Katarina och Gustav satt g?mda.

  Simon gick f?rbi henne till d?rren och drog upp den. Han nickade ?t Otilia att komma n?r han pl?tsligt stelnade till. Otilia v?nde sig om f?r att se vad han reagerat p? och s?g hur en Glitch ute p? gatan stirrade rakt mot dem. Den lilla svarth?riga flickan ?ppnade munnen p? vid gavel och st?tte ut ett gruttalt vr?l. Det fick en r?nnil av obehag att g? genom Otilias kropp. Ljudet var n?got hon aldrig trott att en s? liten flicka kunde g?ra. Simon drog henne i axeln och in genom d?rren. Hon hoppades att han hade r?tt att de skulle ner f?r den lilla trappan innanf?r d?rren, f?r den d?r tjejen kallade definitivt till sig f?rst?rkning. Folkmassan de sett tidigare skulle kunna f?rg?ra ett helt hus, och definitivt riva ner en liten d?rr. De st?ngde d?rren och utrymmet blev becksvart n?r det lilla ljuset fr?n ing?ngen f?rsvann, men flickans vr?l tystnade n?stan helt ocks?.

  Simons fingrar gav av ett raspande ljud n?r han k?nde efter v?ggen, men n?r han v?l hittade lysknappen gick inte lampan ig?ng. Det enda som l?t var flera svaga klickanden. Otilia hade inte beh?vt oroa sig f?r adrenalinets f?rsvinnande. Det kom krypande tillbaka, men hon k?nde sig fortfarande yr. Simon lyfte upp sin telefon ur fickan och kn?ppte p? ficklampan. Med ljuset fortsatte de ner till ytterligare en d?rr. Den var st?ngd, och ville inte ?ppnas n?r Simon ryckte i den. Simon bankade s? att det ekade i rummet, men inget ljud h?rdes inifr?n.

  “Katarina, Gustav! Det ?r Otilia!” Hennes r?st l?t m?rkligt hes i hennes ?ron. “Sl?pp in oss! Ni ?r d?r inne, eller hur?” Hennes r?st dog bort och det k?ndes som att n?got kr?lade inne i hennes hals. Hon h?rde l?gm?lda r?ster innanf?r st?ld?rren. Hon harklade sig, men p? n?got s?tt k?ndes det som att hon inte fick tillr?ckligt med luft. ?nd? fortsatte hon.

  “Otilia, f?rskoll?rare till Leja och kompis till Kari-”, hon hostade till och h?ll sig f?r magen. N?got bl?tt, varmt och klibbigt m?tte hennes hand. Munnen smakade som metall. R?sterna mumlade d?r inne.

  “Vi har n?got som vi vill att ni ska s?nda ut till alla som fortfarande lever. En teori och kanske till och med en l?sning!”, sade Simon med h?g r?st. Han h?ll mobilens ljus stadigt mot d?rren. Det gick n?gra sekunder innan de h?rde ett skrapande, metall mot metall och d?rren gled upp en springa. Ett blankt knivblad stacks ut genom ?ppningen.

  N?r ingenting h?nde ?ppnade Gustav d?rren s? pass mycket att han kunde sticka ut huvudet. Simon vred lampan s? att den lyste upp hans och Otilias ansikten. Sedan vred han den tillbaka till Gustav. Hans stumma ansikte bytte form fr?n f?rv?ning till ett l?ttat leende. Han ?ppnade d?rren helt ?t dem, gick fram till Simon och gav honom en kram. Otilia tog n?gra steg mot rummet. I taket h?ngde en ficklampa. Nedanf?r den stod Katarina och s?g p? dem. ?ven hon log brett n?r hon s?g deras ansikten. Gustav gick fram till Otilia och gav ocks? henne en kram. Sm?rtan som sk?t upp i henne var s? intensiv att hon inte kunde h?lla tillbaka skriket av sm?rta. Det k?ndes som att hon brann inifr?n och hela hennes kropp tycktes vibrera. Hon f?ll ihop i Gustavs armar och k?nde hur all kraft f?rsvann fr?n henne. Sedan sj?nk hon ner i m?rkret.

  N?r hon vaknade trodde hon att hon var d?d. Men d?da personer k?nde v?l inte sm?rta? Det var kolsvart runt henne och hon vred huvudet ?t sidan. Hon l?g p? n?got mjukt. Kallsvett rann ner f?r hennes tinning, och hon fr?s s? att hon huttrade innan en kraftig v?g av v?rme rusade genom henne, som om hon kokades p? en induktionsplatta. Hon m?ste ha legat h?r ett bra tag, men hur l?nge? Hon hade en filt som l?g ?ver henne som inte var tjockare ?n tv? pappersark, ?nd? b?rjade hon svettas s? mycket att den k?ndes kv?vande. Hon slet den av sig och h?rde en mjuk duns n?r den hamnade i en h?g p? golvet. Otilia hade bara p? sig sin BH och jeansen hon haft n?r hon kommit dit. Trapputrymmet hade varit kallt, och hon undrade var v?rmen kom ifr?n. Gustav hade ?ppnat d?rren, och kanske var det varmare d?r inne i rummet.

  Hon visste inte varf?r hon hade vaknat, men hon k?nde sig fortfarande fruktansv?rt tr?tt. Hon f?rs?kte l?gga sig p? sidan, men n?got stretade emot. N?r hon k?mpade mot det som h?ll fast henne tappade hon andan av sm?rtv?gorna som gick genom hennes kropp fr?n hennes mage. Otilia st?nade ofrivilligt till och en pl?tslig r?relse vid sidan av soffan fick henne att h?lla andan. Simon st?llde sig p? kn? bredvid henne med en ficklampa f?r att lysa upp hennes ansikte. Sedan smekte han henne ?ver h?ret och kysste henne i pannan. Otilia rynkade pannan n?r hon blev bl?t av kyssen och ins?g sedan att han gr?t. Hon visste inte varf?r, men hennes r?st verkade inte ha f?tt tillbaka tillr?ckligt med kraft f?r att fr?ga ?n.

  “Jag ?r s? glad att du lever. ?h, ?lskling.” Han b?jde sig sn?rvlande ner ?ver henne och gav henne en l?tt kyss p? munnen innan han h?ll hennes huvud mot sitt br?st. Hj?rtat dunkade h?rt d?r inne och Otilia k?nde sig pl?tsligt mycket lugn. Trygg. S?mnen ville gripa tag i henne igen, och trots att hon stretade emot lockelsen hade hon inte styrkan att h?lla sig vaken. Hon somnade till hans hj?rtslag.

  N?r Otilia vaknade igen vred hon huvudet ?t sidan och best?mde sig f?r att s?tta sig upp. N?stan genast gick en v?g av v?rme och sm?rta genom henne som tvingade hennes kropp ner igen. Trots att hon inte kunde se n?got s? snurrade hennes huvud. ?nd? k?nde hon sig piggare ?n hon varit f?rra g?ngen hon vaknat. Hon gnussade handen ?ver ?gonen och l?g stilla. Det var fortfarande m?rkt, men den h?r g?ngen blev hon inte lika r?dd n?r Simon gick fram till henne. Han smekte hennes h?r igen.

  “Hur m?r du?”, fr?gade han oroligt. “Du ?r fortfarande br?nnhet, men jag skulle gissa p? att febern har g?tt ner lite grann.”

  “Har jag haft feber?” Hennes r?st l?t obekv?mt raspig och ynklig s? hon f?rs?kte harkla sig. Magmusklerna skrek i protest och hon st?nade ofrivilligt till.

  “Vi gissade att det var ?ver fyrtio grader. Vi s?g inte hur djupa s?ren var f?rr?n vi kl?dde av dig.”

  Orden stockade sig i Otilias hals. Hon f?rs?kte fukta l?pparna, men hennes tunga var torr, och det k?ndes som att sprickor bildats p? den.

  “Vatten”, kraxade hon och Simon r?ckte henne en kaffekopp. Hon tappade den n?stan, men lyckades med Simons hj?lp f?ra den till l?pparna. Hon frustade n?r vattnet ?kte ner i vr?ngstrupen. Simon h?ll henne varsamt bakom huvudet och hj?lpte henne med resten. Sedan v?ntade han t?lmodigt, men verkade inte kunna sluta smeka hennes h?r. Hon provade att s?tta sig upp igen. Den h?r g?ngen gick det b?ttre och Simon hj?lpte henne genom att st?dja upp hennes rygg med en soffkudde. Hon vred p? huvudet mot ljuset. B?de Katarina och Gustav s?g mot henne. De s?g oroliga ut, men hon lyckades kl?mma fram ett leende. Det fick ?ven dem att le, ?ven om det var lite os?kert. Efter ett nickande av Simon gick de fram till Otilia.

  Gustav st?llde sig p? huk bredvid henne och lade en hand p? hennes ben. “Jag ?r glad att du fortfarande ?r med oss. Det var riktigt n?ra.”

  “F?r n?ra. Du dog n?stan vet du”, sade Katarina. Trots situationen kom Otilia att t?nka p? att det h?r nog var f?rsta g?ngen hon sett kvinnan utan en mobil fastklistrad i handen. P? n?got s?tt gjorde det att Otilia s?g henne mer som en vuxen. Att ha barn kanske kunde se ut att vara tillr?ckligt f?r att vara vuxen, men det var m?nga mammor som f?dde n?r de var f?r unga. Det h?r var en av dem. Trots sin unga ?lder klarade hon tydligen av att ha ett barn och en karri?r, och enligt Otilia var tydde det p? en stark kvinna.

  Katarina lade en sval hand mot Otilias panna och konstaterade det som Simon redan hade sagt; att febern m?ste ha g?tt ner. Gustav s?g avundsjukt p? Simon och Otilia n?r de h?ll h?nder, och en skugga av sm?rta lade sig ?ver hans ?gon. Ett styng av saknad och sorg slet i Otilias hj?rta. ?nd? kunde hon inte sl?ppa Simons hand.

  “Han har inte l?mnat din sida sedan vi pl?strade om dig. Han har till och med suttit och sovit i stolen d?r”, sade Katarina och pekade mot en ?ldrad pinnstol som s?g ut att kunna rasa n?r som helst. “Du har sovit i dagar. Dagar! Vi har fortfarande inte f?tt reda p? vad ni har kommit p? heller. Han v?grade prata om det tills du vaknade.” Katarina puttade l?ttsamt till Simons axel, men det m?rktes en viss irritation bakom r?relsen. “S?, lover boy. Kan du ber?tta nu d??”

  Simon st?llde sig upp med en suck och hans ansikte f?rsvann i m?rkret. “Jag ska v?l det.” Simon lyste med mobilen p? golvet nedanf?r soffan. D?r stod Otilias laptop.

  “Vet du hur n?ra d?den du var? F?r jag r?ddade ditt liv”, sade Katarina med ett h?jt ?gonbryn riktat till Otilia.

  “Tack”, var det enda ord Otilia kunde f?rm? s?ga.

  Katarina log f?rn?jt. “Vet du, jag gick faktiskt sjuksk?terskeprogrammet ett ?r innan jag kom in som vikarie h?r p? stationen. S? det var ganska l?tt.”

  Gustav h?jde ett ?gonbryn mot hennes p?st?ende.

  “Vad??”, sk?llde hon mot honom, men han skakade bara p? huvudet och f?ste blicken vid Otilia igen.

  “Det ?r sk?nt att du lever. Vi var inte riktigt s?kra p? att vi gjort allt r?tt.”

  Katarina stirrade p? Gustav med en trotsig min och sn?rpte p? munnen, men sade till Otilias f?rv?ning ingenting. Simon startade upp laptopen och den gav ifr?n sig en h?g signal n?r operativsystemet satte ig?ng.

  “Har vi tur s? har viruset inte ?tit sig igenom allt f?r mycket av spelet f?r att ni ska fatta vad vi tror h?nder med v?r v?rld”, sade Simon medan han koncentrerade sig p? sk?rmen.

  “Vad har ett spel med…” Katarina tittade p? Otilia och tillbaka p? Simon igen, med ett ansikte som f?rst visade f?rv?ning, men som snart bytte skepnad till hopdragna ?gonbryn, uppsp?rrade ?gon och en blick av oh?ljsam irritation. “Har ni baserat er teori p? ett SPEL?!” Katarina skrek n?stan ut det sista ordet. “Ett spel. Och h?r trodde jag att vi v?ntade p? n?got…” Katarina slet sig i h?ret och stampade ena foten i golvet. “Ingen kommer att tro det h?r. Ingen! Om n?gon ?ver huvud taget finns kvar att tro p? det.”

  Otilia suckade. Hon visste inte om det skulle g? att ?vertala henne, men de m?ste f?rs?ka. Hon hade sj?lv b?rjat tveka p? deras teori igen, men hon visste att det inte fanns n?got annat hon trodde p? just nu. Hon var ganska s?ker p? att Gustav litade tillr?ckligt p? dem f?r att han skulle tro p? deras ord, men hon f?rstod ocks? orsaken till att Simon ?ppnade upp spelet och visade dem hur det gick till.

  Otilia stelnade till n?r hon ins?g vad det innebar. De skulle f? se hennes imagin?ra familj med Simon. ?h, det var s? dumt. Hon visste att det inte borde spela n?gon roll vad andra tyckte, men hon sk?mdes fortfarande ?ver det. Hade Simon och hon inte varit ihop hade det kanske slutat med en f?rh?llningsorder om att hon m?ste h?lla sig borta fr?n honom. P? l?ngt avst?nd. Att tv? personer som k?nde henne skulle f? se allt var inte vad hon hade t?nkt. Hon f?rstod att det var n?dv?ndigt, men det gjorde inte pinsamheten i det mindre. Simon satte sig bredvid henne i soffan och flyttade p? sig lite n?r Otilia kved till.

  Det tog tid f?r datorn att starta upp och det fick Katarina att f?rtjust plocka fram en liten tr?skiva med flera vassa glasbitar som hon str?ckte framf?r Otilias n?sa. De var r?df?rgade och blodet hade torkat i sm? p?lar. Otilia h?jde ett ?gonbryn mot Katarina som log ?nnu st?rre mot henne, knyckte p? huvudet och h?jde ?gonbrynen tillbaka. Otilia stirrade p? bitarna, sedan f?rde hon handen ?ver bandagen och pl?stren som gick ?ver magen.

  “Var kommer de ifr?n?” fr?gade Otilia, trots att hon redan visste svaret. Hon m?dde illa av att t?nka p? det.

  Katarinas r?st kvittrade av sj?lvbel?tenhet n?r hon svarade. “Fr?n dig s? klart! Duh. Vad trodde du d??”

  Otilia svarade inte.

  “Och det var l?tt att plocka ut dem?”, fr?gade Gustav med ett omissk?nnligt sarkastiskt tonfall.

  “Jag gjorde det ju i alla fall. Och hon ?verlevde dessutom.” Katarina log triumferande.

  Hon hade gjort ett bra jobb, det kunde Otilia erk?nna. Vissa av glasbitarna var sm?, och med det begr?nsade ljuset hade hon f?tt ut f?rv?nansv?rt mycket f?r att bara ha g?tt ett enda ?r p? sin utbildning, d? hon f?rmodligen inte ens fick g?ra annat ?n att kanske l?sa om att g?ra det. Trots Katarinas sj?lvbel?tenhet kunde Otilia inte l?ta bli att le mot henne. Till svar log Katarina ?nnu bredare. Men n?got som l?g kvar och tr?ngde i Otilias sinne var om det kunde finnas glassplitter kvar och vad det skulle g?ra mot hennes kropp och hennes och Simons baby. Hon best?mde sig f?r att inte t?nka p? det. Hon levde fortfarande, och det hade hon alla tre att tacka f?r. Hon ville inte ens t?nka p? barnet. Men det m?ste fortfarande finnas d?r inne. Deras dotter levde och m?dde bra, det fanns inget att vara orolig f?r.

  This story has been unlawfully obtained without the author's consent. Report any appearances on Amazon.

  Medan datorn sattes ig?ng fr?gade Gustav Simon om han ?ntligen skulle ber?tta vad de gjort f?r att komma dit. Simon nickade eftert?nksamt och f?rklarade sedan f?r Otilia att han sparat historien tills hon blev b?ttre. Hon var ju trots allt hj?ltinnan i ber?ttelsen. Otilia rynkade p? ?gonbrynen ?t att han inte tog ?t sig n?got av ?ran sj?lv, men log sedan. Katarinas uppsyn m?rknade n?got n?r han utn?mnde Otilia som hj?ltinnan, men ljusnade igen n?r han tillade att det var innan de kom in i byggnaden och Otilia beh?vdes opereras p?. Hon fick en pl?tslig tanke om att den kvinnan skulle ha passat mycket b?ttre som sk?despelerska om hon var s? m?n om att f? ber?m.

  Otilia suckade djupt. “Ska du eller jag?”

  Simon s?g forskande p? henne, sedan sade han ?t henne att han kunde ber?tta s? kunde hon vila lite och sticka in detaljer h?r och var. Trots det slutade det med att Otilia tog ?ver ber?ttelsen. Det kr?vdes n?gra glas vatten och pauser, men hon ins?g sj?lv hur det m?ste l?ta i Gustav och Katarinas ?ron. Hon hade aldrig trott det om sig sj?lv, men med tanke p? Katarinas och Gustavs miner var hon bra p? att ?terber?tta saker. Katarina skrek till n?r hon ber?ttade om hur hon fastnat i repet utf?r f?nstret, kastat en bomb mot Glitcharna utanf?r aff?ren och kastat sig in genom rutan p? bilen f?r att det skulle g? snabbt bara f?r att sedan uppt?cka att v?xeln l?g i. Gustav lade handen f?r munnen p? Katarina n?r hon ?terigen gav ett tjut n?r Otilia ber?ttade om Glitchen i bilen och hur de hade satt ig?ng billarm f?r att komma dit.

  De avbr?t aldrig, utom f?r att st?lla en fr?ga om vad en Glitch var f?r n?got. Otilia hade f?rklarat att de skulle komma till den verkliga inneb?rden av ordet n?r de f?rklarade sin teori, men att de fick n?ja sig med att veta att det var vad de kallade ‘?terv?ndarna’ och de ‘f?rsvunna’. Katarina blev oerh?rt nyfiken och fick Simon att f?rklara det utf?rligt innan Otilia kunde ber?tta vidare.

  N?r Otilia ber?ttade om folkhopen som kom emot dem slog Katarina h?nderna f?r munnen, och Gustav andades tungt med uppsp?rrade ?gon och tungt fram?tlutad ?verkropp. Otilia avslutade med att ber?tta att byggnaden de var i nu hade varit helt tom s? vitt de visste, men att flickan kanske lockat dit en del Glitchar igen. Hon tog f?rn?jt koppen med vatten fr?n Katarina, vars mun h?ngde halv?ppen. Till hennes f?rv?ning verkade ?ven Gustav sakna ord inf?r det som hade h?nt. Otilia fr?gade inte vad som hade h?nt efter hon tuppat av; glasbitarna f?rklarade allt. ?nd? var Katarina noggrann med att beskriva hur hon hade g?tt igenom hennes mage och br?st f?r att f? ut glasbitarna. Alla f?rutom Katarina verkade m? illa av beskrivningen och som tur var hade hon bara kommit till historien om den tredje glasbiten n?r Simon sade, on?digt h?gt, att han hade tagit fram allt de beh?vde f?r att kunna f?rst?. Gims ?ppningsmelodi lj?d i h?gtalarna och Otilia rynkade ?gonbrynen n?r hon s?g bilden. Trots att spelet startades upp fr?n b?rjan d?k samma bild upp som de hade sett n?r de avslutat spelet, och inte den vanliga rutan d?r man fick best?mma vilken familj man ville spela. Det var bara en sak som skilde sig fr?n f?rut. Gims-Simon var f?rsvunnen. En objuden kall k?re kr?p efter Otilias inre och Simons ansikte bleknade, n?got som Katarina inte undgick att se.

  “Varf?r blev du s? blek d?? ?r det n?got du pl?tsligt inte kan bevisa, som du sa att du skulle?”, fr?gade hon med ett h?nfullt leende.

  Trots det de g?tt igenom f?r att ta sig dit verkade inte Katarina se att de verkligen trodde p? teorin, eller tro att den var m?jlig. Men det hade Otilia inte heller gjort, trots att tanken legat och grott i henne sedan var i butiken. Kanske till och med n?r de b?rjade anv?nda namnet ‘Glitch’ f?r att beskriva ‘?terv?ndarna’. S? klart att den enfaldiga kvinnan inte skulle f?rst? det. Det skulle kr?vas mycket f?r att ?vertyga henne.

  “Du har l?ppstift p? t?nderna”, sade Otilia kort. Katarina blev r?d i ansiktet och v?nde sig bort fr?n dem medan hon febrilt f?rde pekfingret ?ver framt?nderna.

  “Vi kan bevisa det”, sade Simon l?ngsamt, “det ?r bara att f?rra g?ngen vi ?ppnade upp spelet fanns det tre personer d?r, nu finns det bara tv?.” Simon l?t bli att n?mna att det var han sj?lv som f?rsvunnit ur spelet, men Katarina lutade sig n?rmare och inspekterade scenen.

  “Men… ?r inte det d?r Otilia?”, fr?gade hon roat. “S? den tredje personen var allts? du. Inte konstigt att du ser s? blek ut. Men kom igen, det ?r ju trots allt bara ett spel. Vem ?r flickan?” Orden kom i en snabb ordf?ljd som att Katarina inte skulle tolerera att n?gon skulle avbryta henne. ?nd? l?g tystnaden som en hinna ?ver rummet n?r hon pratat klart. Efter n?gra sekunder samlade Otilia sig och valde att faktiskt svara Katarina, vilket hon f?rst ?verv?gde att inte g?ra. Hon harklade sig.

  “Ja, det kanske verkar f?nigt, men jag ?lskar Gims och tyckte att det verkade roligt att se hur det skulle se ut om Simon och jag skaffade barn. Men eftersom den senaste kopian gjorde saker mer verkliga s? k?nns det mycket mer skr?mmande nu n?r Simon har f?rsvunnit d?rifr?n.”

  “?hu”, muttrade Katarina eftert?nksamt. “S? flickan som sitter s? d?r p? golvet ?r allts? ert barn i spelet?”

  Otilia nickade.

  “Vad ?r det f?r fel p? er… dem… eller jag vet inte. Vad ?r det f?r fel p? era Gimsar?”, fortsatte Katarina.

  “Flickan heter Sara. Hon ?r autistisk och-”

  “Blir inte barn bara autistiska om f?r?ldrarna ?r v?ldsamma mot det?”, avbr?t Katarina. “?r ni v?ldsamma av er? I s? fall ?r det bra att ni inte har skaffat barn.”

  Otilia och Simon andades b?da djupt f?r att inte sl?ppa ut all sin frustration ?ver henne. Vem var hon att s?ga vem som skulle passa bra som mamma?

  “Nej. Det ?r inte s? det g?r till”, sade Gustav med en m?rkbar kyla i r?sten, n?got som Katarina inte verkade m?rka alls.

  “I vilket fall s? tror vi att det som h?nder i Gims ?r vad som h?nder i den riktiga v?rlden just nu”, sade Otilia snabbt. “M?nniskor Glitchar bort och de som kommer tillbaka blir galna. Allts? g?mmer sig de friska m?nniskorna, de som fortfarande finns, f?r att inte bli d?dade. Det tror jag ?r vad som h?nder i spelet med”, sade Otilia s? lugnt hon kunde. Vissa g?nger verkade det som att Katarina hade n?got bakom skallbenet, men Otilia b?rjade undra. Hon var glad att hon inte fortsatt som sjuksk?terska. Studierna skulle s?kert ha kn?ckt henne. Katarina b?rjade s?ga emot, men Simon avbr?t dem tv?rt.

  “Kolla h?r nu.” Han visade samma textfl?de som han visat Otilia tidigare. Texten str?mmade ner?t, men d? och d? raderades en rad text. Katarina s?g ointresserad ut, men Gustav stirrade nyfiket tills han f?rstod vad som h?nde.

  “Du menar allts? att det finns ett virus som raderar all text?”

  Simon skakade p? huvudet. “Inte all text. Bara koden f?r personerna.”

  “V?nta… Simon, du kan inte mena allvar! Det ?r ju… det ?r ju bullshit!”, sade Gustav h?gt.

  “?r det?”, fr?gade Otilia med ett bitande tonfall. Anstr?ngningen gjorde att hon hostade till och lade sig ner. Det snurrade i hennes huvud igen.

  “Men det… om det… har du f?rs?kt med antivirus?”

  “Klart jag har, men det biter inte. Jag f?rs?ker programmera ett nytt som kan stoppa viruset, men jag beh?ver hj?lp. Vi beh?ver er. Och v?rlden oss, antar jag.”

  Simon s?g mot Gustav och Katarina. Gustav bl?ste l?ngsamt ut luften han samlat i kinderna, Katarina h?jde ett ?gonbryn och tycktes inte f?rst? vad det hade med henne att g?ra. Otilia stirrade tyst p? trion d?r hon l?g. Sedan kom hon p? n?got som hon visste att hon skulle hata sig sj?lv lite f?r n?r hon v?l hade sagt det. ?nd? best?mde hon sig f?r att chansa att det skulle hj?lpa Katarina att f?rst? att det var viktigt att informationen kom ut till vem helst som kunde dra nytta av den och hj?lpa dem.

  “Katarina, om den h?r informationen kommer ut och det visar sig att den st?mmer s? kommer du att vara den de v?nder sig till. Den ledande stj?rnan som ledde dem in i ljuset. Det skulle vara du. Inte jag, inte Simon, inte Gustav. Du.” Hon ?ngrade sig redan n?r hon sagt det. Med hennes svaga, ynkliga r?st l?t allt patetiskt ist?llet f?r ?vertygande.

  Katarina stod tyst en stund och funderade. Otilia blev r?dd att hon kanske hade sm?rjt p? lite f?r mycket, men andades l?ttat ut n?r Katarina sken upp som den stj?rna Otilia beskrivit henne som. Katarina skulle f?rmodligen ge henne ett helvete om Otilia hade fel, men om det var vad som kr?vdes f?r att informationen skulle n? ut s? kunde hon offra det och sig sj?lv. Till och med st? ut med f?r?dmjukelsen att resterna som fanns kvar av Sveriges befolkning skulle skratta ?t att hon skapat sig sj?lv och Simon i spelet. Sedan log hon ?t sig sj?lv. Om det var Katarina framf?r kameran skulle ingen f? reda p? att det var s?. Ingen skulle se Otilia, och Simons gims var f?rsvunnen. Ingen kunde gissa att nyhetsankaret k?nde de som skapat familjen i spelet eller att de hade ett f?rh?llande.

  Katarina nickade sj?lvbel?tet och vinkade till sig Gustav. “Men kom igen d?. Vi har v?l inte hela dagen p? oss.”

  Gustav fn?s, men dolde det skickligt med en hostning. De skyndade sig in i ett inre rum och h?mtade kameran. Gustav tog ocks? med sig det som brummat i den tidigare s?ndningen, en generator. Han log urs?ktande och sade att de kunde prata i ungef?r tio minuter. Om de pratade l?ngre ?n s? skulle de inte kunna s?nda n?got mer, och tv? chanser att n? ut till n?gon var b?ttre ?n en. Simon ?vertygade honom om att det skulle vara tillr?ckligt. De satte sig framf?r kameran och Katarina str?k tillbaka h?ret s? gott hon kunde ?ver hj?ssan. Det hade inte sett en borste p? alldeles f?r l?ng tid och l?g spretigt och tilltufsat p? hennes huvud. Otilia undrade hur hon sj?lv s?g ut innan hon best?mde sig f?r att hon inte brydde sig om det. Det fick se ut som det gjorde. Med alla s?r hon f?tt i ansiktet antog hon att hon m?ste likna n?gon fr?n en skr?ckfilm. Det var ?nd? inte hon som satt framf?r kameran och skulle tala om deras teori. Hon hade d?remot inte tackat nej till en dusch. Simon satte sig ner bredvid Katarina p? en gr?n kudde de burit dit. Otilia r?ttade till sig p? soffan och v?nde huvudet mot dem.

  Strax d?rp? drog Gustav ig?ng generatorn och startade kameran. Den surrade ig?ng med ett h?gt skrammel. Gustav sade att det var en minut kvar tills att s?ndningen skulle b?rja, precis efter att den vita fyrkanten slutat blinka. Katarina harklade sig och drog handen ?ver h?ret igen n?r Gustav tecknade med fem fingrar ?t Katarina f?r att r?kna ner. Fyra, tre, tv?, ett och s? var de i rullning. Katarina harklade sig.

  “V?lkomna till nyheterna. Vi tv? som ?r kvar p? nyhetsredaktionen har f?tt bes?k av tv? g?ster som p?st?r att de har en teori om vad som h?nder i v?rlden. S? lyssna noga.”

  Otilia korsade armarna d?r hon l?g och lyssnade. Beh?vde Katarina verkligen s?ga att de var ‘p? bes?k’ som ‘g?ster’? Det l?t s? fruktansv?rt tamt. De ville ju att milit?ren skulle lyssna till deras teori, inte n?gra knasiga UFO-fanatiker. Och s?kert hade hon anv?nt det sarkastiska tonfallet vid den ‘p?st?dda teorin’ f?r att hon inte ville bli f?rknippad med det om det visade sig att Otilia och Simon hade fel. Otilia bet sig sj?lv i l?ppen och hoppades att trots vad Katarina sade s? skulle n?gon h?ra dem, f?rst? dem.

  Kamerans lins zoomade ut, f?rmodligen f?r att visa b?de Katarina och Simon, som satt med datorsk?rmen riktad mot kameran. Datorn visade att Gims var i spelbart l?ge s? att de som tittade kunde se Gims-Otilia och Gims-Sara sitta insp?rrade p? vinden medan andra Gimsar vandrade omkring i huset. Trots att Gimsen hade sett ut som Simon var Otilia n?stan glad att han f?rsvunnit ur spelet. Det var n?got ot?ckt med det, men det skulle ha sett f?nigt ut om han hade varit kvar i spelet n?r det var han som visade l?sningen.

  Simon b?rjade med att f?rklara att de f?tt idén r?tt tidigt, n?r han sagt att personerna var mer som Glitchar ?n ‘?terv?ndare’ och f?rklarade efter en irriterad gest fr?n Katarina vad ordet betydde. De hade bara kommit p? att kalla dem s? f?r att det l?t b?ttre ?n ‘?terv?ndare’. Han fortsatte sedan att f?rklara hur teorin hade f?tt djupare rot n?r Gimsarna i Otilias spel hade b?rjat r?ka ut f?r samma sak. Simon sade ocks? att de anti-virus program som han anv?nt f?r att motverka viruset i spelet inte fungerat, men att han h?ll p? att bygga ett program som skulle kunna r?tta till det. Men f?r det beh?vde han hj?lp och v?djade till eventuella tittare att hj?lpa honom om de kunde, f?r om de kunde l?sa problemet med spelet kanske det fanns en chans att fixa v?rlden p? samma s?tt. Han klickade upp spelets kod f?r att bevisa f?r den eventuella publiken att deras teori kunde vara sann n?r generatorn b?rjade puttra h?gre. Den gav av en sista suck och blev helt stilla. Sk?rmen som visade vad som s?ndes ut till tittarna blev svart. Gustav svor. Han gick fram till generatorn och rykte v?ldsamt i sn?ret. Det rasslade till en enda g?ng, sedan blev den ?terigen helt stilla. Gustav b?jde sig fram?t och tittade p? bensinm?taren.

  “Slut p? bensin. Jag s?g ju till den i f?rrg?r, det fanns tillr?ckligt f?r ?tminstone tjugo minuter d?, n?stan tjugofem.” Han dunkade handflatan mot den. “J?vla skit.” Han gick bort till ett h?rn och pustade n?r han lyfte upp ett stort batteri. Han kopplade det till kameran och tryckte p? ‘on’-knappen. Den startade inte. Han vred och v?nde p? batteriet, och dubbelkollade att han placerat kablarna och f?stena r?tt. Sedan satte han sig p? huk och f?rs?kte tv? g?nger till. Gustav f?ste blicken p? Katarina vars ansikte hade ?verg?tt till en svagt rosa nyans. Hon s?g inte p? honom.

  “Katarina? Har du anv?nt reservbatteriet?”

  “Vadd? f?r reservbatteri?”, fr?gade hon med en defensiv ton. En svag rodnad kl?ttrade upp f?r hennes kinder och b?rjade bli synlig i ficklampans ljus.

  “Det h?r?” Gustav svepte ut med handen ?ver batteriet. “Det som vi laddade upp ifall det h?r skulle h?nda?” Gustav var m?rkbart irriterad, men Otilia s?g att ?ven Katarina b?rjade bli det. Hennes ansikte blev mer och mer rosa, f?r att sedan b?rja ?verg? i r?tt.

  “Du sa ju sj?lv att det var instabilt. Att du inte visste om det skulle fungera eller inte.”

  “Jag sa att det fungerade, men att jag inte visste hur l?nge.”

  “Ja? Det kanske fungerade lite grann innan det t?mdes? S? lite att det t?mdes p? en g?ng?”

  “Katarina-”, morrade Gustav.

  “Men finns det inget annat vi kan anv?nda d?? Du som ?r s? smart m?ste ju ha t?nkt p? det”, sade Katarina med armarna defensivt korsade framf?r bysten. Hon v?grade se ?t hans h?ll.

  “Det var det h?r batteriet!”

  “Jaha”, sade hon f?raktigt. “Men det ?r viktigt att ladda mobilen. Man m?ste kunna n? folk.”

  “Katarina…”, sade Gustav genom hopbitna t?nder, “mobiln?tet ?r nere, det vet du ju. Det ?r ju d?rf?r det ?r s? viktigt med satellit-telefonen.”

  Otilia h?jde p? ?gonbrynen. Hon hade inte vetat om att mobilerna inte fungerade l?ngre. Hon undrade om n?got mer hade h?nt, men hann inte fr?ga.

  “Men ladda upp det igen d?? Det kan v?l inte vara s? j?vla sv?rt?” Katarina skrek n?stan ut orden.

  “Det ?r ju det vi inte kan! VI HAR SLUT P? BENSIN!”, skrek Gustav tillbaka.

  Simon lade en hand p? hans axel. “Jag har en halv bensindunk kvar i bilen. Vi kan ta ner den? Om vi f?rs?ker lura bort Glitcharna som finns utanf?r s? ?r det ju enkelt att ta in den.”

  “Hur l?nge har ni varit utan el?” fr?gade Otilia och t?nkte p? hur l?ng tid det skulle ta att ladda ur det stora batteriet.

  Gustav drog med handen ?ver huvudet och grep tag om den lilla h?rknuten. “Elen f?rsvann strax f?r kanske en vecka sedan. Men det ?r en bra idé att h?mta bensindunken, ?ven om vi f?r vara riktigt f?rsiktiga.”

  Simon nickade tankfullt. “Jag har ett sv?rd som jag kan ta med mig ifall att vi st?ter p? n?gon. Inte f?r att jag vet hur man anv?nder det ordentligt, men det kan ju inte vara s? sv?rt.”

  “Bra. Otilia, kan jag ta baseballtr?et?”

  “Visst.”

  “N?r t?nker ni g?ra det d?? Jag vet inte vad klockan ?r, men det borde v?l ?nd? vara b?st att g?ra det p? natten?”, fr?gade Otilia.

  “Katarina?”, sk?llde Gustav. Hon hoppade till och fiskade sedan upp mobilen ur kavajfickan.

  “Halv nio p? kv?llen.”

  “D? ?r det b?st om vi g?r det p? en g?ng.”

  “V?nta lite, elen ?r ju borta!”, utbrast Otilia.

  “?h, ja. Det var ju det han sa”, fn?s Katarina och stirrade p? henne som om hon var dum i huvudet.

  “Men vem skulle kunna kolla p? nyheterna d??”

  “De som vi vill kontakta kommer f?rhoppningsvis ha gjort det en prioritering att h?lla teven ig?ng”, svarade Gustav. “Om n?gon av milit?rbaserna finns kvar har de det definitivt.”

  “Men sa ni inte att milit?ren hade fallit?”, fr?gade Otilia.

  “Jo, s? vitt vi vet s? har de gjort det.”

  “Men vad ?r det d? f?r mening att f?rs?ka s?nda n?got mer?”

  “F?r att vi helt enkelt inte vet.”

  “S?, ska vi h?mta bensinen?” Simon st?ngde av datorn och st?ngde locket. Om han skulle kunna bevisa n?got s? beh?vde han kunna starta upp den. Nu n?r elen hade slutat fungera och det inte fanns n?gon n?dl?sning s? blev datorns batteritid mycket v?rdefull. Gustav nickade och h?mtade Otilias baseballtr?. Hon lyssnade efter dem n?r de ?ppnade upp den tjocka metalld?rren och fortsatte upp f?r den l?nga trappan. Otilia hoppades att de skulle slippa m?ta n?gra Glitchar, men billarmen hon hade satt ig?ng n?gra dagar tidigare hade kanske lockat till sig fler mot centrum. Och vem visste hur m?nga flickan hade samlat runt sig?

  Hon stelnade till n?r hon h?rde Gustav sv?ra. Otilia rynkade pannan och stirrade mot den halvt st?ngda bunkerd?rren. N?gon minut senare ?ppnades den helt, och b?de Gustav och Simon kom in i rummet igen.

  “Vad var det som h?nde?”, fr?gade Otilia.

  “Jag har tappat den. Tappat nyckeln”, sade Gustav svagt. “Vi kommer inte ut. Vi ?r inst?ngda.”

  Otilia flyttade blicken fr?n Gustav till Simon som gav henne en bekr?ftande nick.

  “Finns den inte h?r inne n?gonstans d??”

  “Vi kan ju kolla, men jag tror inte det. Vi har inte varit ut dit sedan vi kom hit och vi har ju g?tt omkring h?r inne hela tiden, s? jag vet att vi skulle ha sett den om den var kvar”, svarade Gustav uppgivet. “Jag m?ste ha tappat den n?r vi sprang in hit.”

  “Men kan ni inte leta i alla fall? Det ?r inte precis som att vi har n?got annat att g?ra.”

  “Men vi beh?ver spara p? ljuset, vi borde inte ens ha det p? nu!”

  “Gustav, om vi hittar nyckeln beh?ver vi inte oroa oss”, sade Otilia. “Om vi d?remot sparar p? det tills vi inte har n?got annat val s? kanske vi inte har tillr?ckligt med str?m kvar f?r det.”

  Gustav suckade och gav Katarina en hatisk blick, som att det var hon som tappat bort nyckeln. P? ett s?tt hade hon bara f?tt dem att inse det snabbare. Om hon bara kunde ha l?tit bli sin mobil… Men saker var som de var. ?ven om de kunde ha f?rklarat allt i s?ndningen s? var det inte s?kert att n?gon ens hade h?rt dem. Nu fanns det bara n?gra f? alternativ kvar. Sv?lta ihj?l eller v?nta p? att n?gon av dem Glitchade och d?dade de andra. Kanske kunde de f?rs?ka bryta ner d?rren, men med det oljudet skulle de definitivt dra till sig f?r mycket uppm?rksamhet av Glitcharna. F?rmodligen skulle Glitcharna f? ner d?rren snabbare ?n de sj?lva, och d? hade de ett annat, och kanske, d?dligare problem. Men vad annars kunde de g?ra?